Allt fler äldre i kommunfullmäktige

I mitt förra inlägg tog jag upp det faktum att riksdagen är rekordung och att medelåldern där har sjunkit med 3,6 år sedan 1991. Detta samtidigt som medelåldern har stigit med 2,9 år bland ledamöter i kommunfullmäktige.  Utvecklingen går med andra ord i motsatta riktningar. Samtidigt ska man komma ihåg att det är stor skillnad mellan att sitta i riksdagen och i kommunfullmäktige. Riksdagsledamöter har i dag ett grundarvode på 59 800 kronor i månaden. De behöver därmed inte ha någon annan försörjningskälla och när de lämnar riksdagen kan de, givet att de har suttit en tid, åtnjuta en förhållandevis generös inkomstgaranti (även om den har stramats åt på senare tid). Av kommunpolitikerna är 97 procent fritidspolitiker (läs mer här). Mötesarvodena för kommunpolitiker är ofta blygsamma. De behöver därför ha en försörjning på annat håll och ändå få tiden att räcka till det politiska uppdraget. Det är värt att understryka att den svenska demokratin till stor del bärs upp av personer som åtar sig att ägna en inte obetydligt del av sin fritid åt politiska förtroendeuppdrag.

Det är naturligtvis även skillnader vad gäller arbetsbelastning och uppmärksamhet. Jag menar inte att ifrågasätta ersättningsnivåer, utan min poäng är endast att förhållandena är väldigt olika. Och att detta kan vara en förklaring till att åldersstrukturen ser olika ut på dessa två politiska nivåer.

Att andelen äldre är liten i parlamentet är inget unikt för Sverige. En analys av de data som IPU har ställt samman visar att Sverige hör till de länder som har en jämförelsevis liten andel äldre, men det finns många länder där andelen är än mindre, exempelvis Norge (även om de har haft val efter att det datamaterialet ställdes samman).

Även i landets kommunfullmäktigen har andelen äldre länge varit liten, men det håller på att ändras med hög takt. Andelen pensionärer har mer än tredubblats sedan 1991 och uppgår 2010 till 17 procent. I väljarkåren är dock andelen än större, 24 procent. Bakom denna utveckling ligger att 40-talisterna utgör en stor andel av de förtroendevalda i kommunerna. Detta framgår tydligt i nedanstående figur, vilken illustrerar hur valda till kommunfullmäktige 1991, 2002 och 2010 fördelar sig efter ålder. Det finns en topp i fördelningen som har rört sig framåt över tiden. Det är 40-talister som utgör den toppen. Men som framgår av diagrammet har toppen blivit lägre över tid, så även 40-talister ger upp till slut. Det går även att se att kurvan har förskjutits åt höger, vilket innebär att politiker är kvar i politiken i allt högre åldrar. Fast det finns en gräns för hur långt den kurvan kan förskjutas (om inte oanade medicinska framsteg sker). Detta innebär att om vi fortsatt ska ha det antal politiker vi har i dag måste det rekryteras fler yngre politiker. Ofta läggs fokus i sådana sammanhang på de riktigt unga. De är visserligen kraftigt underrepresenterade i politiken, men samtidigt har de aldrig utgjort någon stor del av politikkåren. Däremot har personer i åldrarna 30-49 år varit betydligt mer politiskt aktiva än vad som är fallet i dag. De är personer som ofta är mer rotade i en kommun. För dem handlar det då om att få uppdraget som fritidspolitiker att gå ihop med arbetsliv, familjeliv och andra intressen. Det kan dock vara problematiskt, vilket jag och min kollega Gissur Ó. Erlingsson skrivit om här och det finns anledning att återkomma till det i senare blogginlägg.

Valda till kommunfullmäktige efter ålder, 1991, 2002 & 2010. Procent

Källa: SCB