Remissinstanserna underkänner civilkuragelag

Tunga remissinsanser sågar införandet av en civilkuragelag. Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren avfärdar samstämmigt Kristdemokraternas hjärtefråga.

Sedan 2005 har Kristdemokraterna drivit kravet på en civilkuragelag. ”Kort kan man säga att det handlar om en skyldighet att hjälpa en medmänniska i nöd. Om jag ser någon utsättas för ett brott måste jag – efter förmåga – ingripa, till exempel genom att ringa 112”, beskriver partiledaren Göran Hägglund själv sin hjärtefråga i ett nyhetsbrev.

På uppdrag av regeringen har Olle Abrahamsson utrett hur en ny lagstiftning skulle kunna utformas. Men i sitt betänkande, som överlämnades till justitieminister Beatrice Ask i mars http://www.regeringen.se/sb/d/14156/a/162629
(SOU 2011:16), avråder han från att införa en så kallad civilkuragelag i Sverige.

Olle Abrahamsson

Den skulle inte få någon nämnvärd positiv effekt, lyder slutsatsen. ”Däremot skulle den minska människors benägenhet att anmäla och vittna om övergrepp och olyckshändelser i fall då de själva inte gjort tillräckligt för att hjälpa”.

De tunga remissinstanserna håller med, visar SvD:s genomgång av de svar som anlänt till justitiedepartementet under sommaren.

Såväl Justitieombudsmannen Lars Lindström som Justitiekanslern Anna Skarhed, Sveriges Advokatsamfund och Rikspolisstyrelsen säger samstämmigt nej till att införa en straffbelagd allmän skyldighet att hjälpa nödställda. Även Riksåklagaren Anders Perklev ”instämmer i de argument mot en kriminalisering som redovisas i betänkandet och delar Handlingspliktsutredningens bedömning att det inte bör införas en straffsanktionerad allmän skyldighet att bistå nödställda personer”.
Brottsförebyggande rådet gör också bedömningen att det ”inte är lämpligt” med en civilkuragelag.
Enligt Röda Korset skulle straffsanktioner inte ”få människor att bli modigare och mer villiga att hjälpa andra som befinner sig i överhängande fara, och också Brottsofferjourernas riksförbund ”ställer sig helt bakom” utredarens slutsatser.

Svea hovrätt har en dock en annan uppfattning, och konstaterar att en lagstiftning om en allmän handlingsplikt redan finns i de nordiska grannländerna och i många andra europeiska länder. Även om en nödhjälpslag inte skulle få något större praktiskt genomslag så anser hovrätten att ”de skäl som talar för en sådan ordning ändå klart överväger de skäl som talar emot”.

På regeringens uppdrag presenterar Olle Abrahamsson i sitt betänkande ändå en tänkbar modell för hur en lagstiftning skulle kunna se ut. Böter eller fängelse i upp till två år ska bli påföljden för den som låter bli att bistå någon som ”befinner sig i allvarlig fara för liv, hälsa eller trygghet till person”. Straff ska bara utdömas om ”underlåtenheten med hänsyn till omständigheterna är uppenbart oförsvarlig”. Det betyder att den som av rädsla för sin egen säkerhet avstår från att ingripa inte skulle riskerar att straffas.