Om proteströster och noshörningar

I debatten kring Sverigedemokraternas valframgångar har det uppstått en diskussion kring huruvida deras väljare är proteströstare eller inte. En diskussion som stundtals är lite förvirrande då ”proteströstare” är ett begrepp som används på olika sätt. På statsvetarbloggen Politologerna argumenterar Andrej Kokkonen för att SD:s väljare inte är proteströstare.

Kokkonen lutar sig mot forskning som använder en definition som innebär att proteströstare är sådana väljare som inte röstar på ett parti för att de föredrar deras politik, utan för att de vill uttrycka ett missnöje, vanligtvis riktat mot någon form av etablissemang. Tidigare forskningen visar dock att väljare som röstar på partier som är mot invandring vanligtvis också själva är för en sådan politik. De är därmed inte att betrakta som proteströstare givet den definitionen. En kanske inte helt förvånande slutsats, men det finns de som har tolkat SD:s framgångar som i första hand ett uttryck för missnöje snarare än ett uttryck för att det finns personer som delar partiets politik. Exempelvis har Göran Persson fört fram bristande mobiltäckning som en förklaring till SD:s framgångar.

Aftonbladet har framfört att 6 av 10 SD-väljare är proteströstare. Men det baseras på en undersökning där proteströster inkluderar personer som motiverar sitt partival med  ”signalen om en politisk riktningsändring”. Med en sådan definition kan många väljare bli proteströstare; gissningsvis ville de flesta som inte röstade på Alliansen se en politisk riktningsförändring, och man kan även tänka sig att en del alliansväljare också ville det (läs även Peter Santessons krönika om Aftonbladets serie).

Statsvetarprofessorn Ulf Bjereld vill hitta en medelväg genom att skilja på ”subjektiv” och ”objektiv” proteströstning, där det förra begreppet avser väljarens angivna motiv och det senare den definition som forskningen vanligtvis använder. Jag kan hålla med om att det är värt att ta de motiv som väljarna själva uppger på allvar, men att skapa analytiska kategorier enbart baserat på vad väljarna själva säger tror jag kan bli en återvändsgränd.

Det finns dock andra fall där det är självklart att vissa röster är att betrakta som proteströster. I 1959 års val till kommunfullmäktige i Sao Paulo vann den femåriga noshörningen Cacareco från stadens lokala djurpark en överlägsen seger. Precis som i dag fanns det även då  mindre verklighetsförankrade spekulationer kring hur valresultat skulle tolkas. Enligt Time framförde en psykolog teorin att rösterna på noshörningen skulle ses som ett uttryck för solidaritet, då det skulle påminna folk om familjers söndagsutflykter till djurparken. En mer rimlig och mer vanlig förklaring var att rösterna var en protest mot dåligt fungerande kommunal service och mot politisk korruption.

Hur gick det då för Cacareco? Hon fick inte ta över styret av staden. Rösterna ogiltigförklarades och valet gjordes om. Tre år senare dog Cacareco, men hennes namn lever vidare. Termen ”Voto Cacareco” har kommit att beteckna proteströster och i Kanada uppstod några år senare det politiska partiet Rhinoceros Party, som en hyllning till den brasilianska noshörningen.