Oscarson i yster dans med sina halmdockor

Regisören Stina Oscarson – tidigare chef för radioteatern och nu den svenska scenkonstens kanske ledande uttolkare av Daniel Suhonens författarskap – skriver i DN idag:

”Ett riktigt samtal bygger på försöket att förstå och att därefter söka bemöta motståndarens starkaste argument, inte det svagaste. Att befolka tanken och söka en högsta gemensamma nämnare. Först då kan vi komma vidare. Men ibland undrar jag om det är det vi vill?”

Detta är ju lovande! Någon som tänker ta sig an sin motståndares bästa argument för att sedan bemöta dessa. Jag är den första att erkänna att jag inte blev så lite uppspelt inför möjligheten att ta del av denna den kulturpolitiska debattens nymodighet.

Men därefter havererar Oscarson i en löddrande harrang som inte ens bemöter motståndarens svagaste argument, utan helt enkelt argument som Oscarson påstår att motståndaren har.

”Att bara ta fram en pensel och måla en blomma, eller skriva en dikt, är med kapitalismens logik det mest provocerande vi kan göra idag.”

Oscarson fäktas så våldsamt med sina halmgubbar att läsaren riskerar att få hösnuva.

I förra veckan skrev jag om kulturministerns inte helt stabila inledning och om vad jag uppfattar som den statliga kulturpolitikens ofrånkomliga dilemma: att staten i slutändan kontrollerar (och reellt styr) en del av samhället som faktiskt ska ligga utanför staten.

Det innebär inte att kultur utanför statens finansiering och styrning är oberoende eller alltid fri att göra exakt vad den vill. Men en kultur som är beroende av andra källor än staten blir mer pluralistisk i sina beroenden. Är man beroende av en mecenat finns det förhoppningsvis andra. Är man beroende av en publik, kan man alltid söka sig till andra.

Det är inte kapitalismens logik. Det är det fria samhällets logik.

Kanske ska det finnas plats för kulturpolitik i ett sådant samhälle. Men det ligger något djupt oroande i föreställningen att det är staten som ska finansiera sina egna granskare och kritiker.

Det är inte kulturpolitikens logik, utan snarare brist på logik.

I mitt tidigare inlägg citerade jag just Oscarson:

”Nu har vi fått en kultur- och demokratiminister och det är upp till bevis om man menar allvar med den fria konstens nödvändighet för demokratin. Vilket oftast visar sig först när den blir riktigt obekväm.”

Detta fångar i min mening ett olösligt – eller i alla fall högst knepigt – dilemma. Hur fungerar kulturen när den väntar på att ministern ”menar allvar” med att kulturen ska vara ”riktigt obekväm”? Och hur obekväm är man då?

Det är kanske inte världens bästa argument. Men det är i alla fall ett argument. Till skillnad från föreställningen att människor i en marknadsekonomi blir uppläxade av jourhavande tidsstudieman om de målar en blomma.