Tre skillnader mellan Löfven 2014 och Reinfeldt 2006

SvD publicerar idag en undersökning som visar att medborgarna inte låter sig imponeras av regeringen Löfvens inledning. 34 procent menar att regeringen har börjat ganska eller mycket dåligt, bara 25 procent att den skött sig ganska eller mycket bra.

Löfvens första veckor vid makten har nu också börjat jämföras med regeringen Reinfeldts start 2006.  Tyvärr verkar det inte finnas någon motsvarande undersökning från den tiden, men bara att jämförelsen kommer upp torde vara ett PR-problem för Löfven.

Reinfeldt förlorade på kort tid två ministrar och var nära att förlora åtminstone ytterligare en.

I sin första partiledaredebatt ansattes den nye statsmininstern hårt från oppositionen. Läser man protokollet är det svårt att tro att Göran Persson förlorat något val och Lars Ohly menade med brutal fyndighet: ”den här regeringen har börjat på ett sätt som gör att man kan likna den vid ”kriminellas revansch i samhället”.”

Har då den här regeringen fått en sämre start än regeringen Reinfeldt?

Jag har för egen del tidigare sagt att jag tror att Löfven kommer få häng på själva regerandet. Det är komplicerat, det går fort och media (sociala och traditionella) är ännu snabbare och hårdare än 2006.  Reinfeldts första år vid makten kan väl i detta avseende skänka Löfven viss tröst. Det kan gå bättre och för Löfven finns inga alternativ. Så här kan det inte fortsätta.

Men det finns tre viktiga skillnader som gör att Löfvens odds är sämre än företrädarens.

För det första det parlamentariska läget. Expressens politiske kommentator K G Bergström konstaterade idag på Twitter att Löfven leder den parlamentariskt svagaste regeringen på trettio år.

I sak är det en underdrift. Jag blir gärna rättad på den punkten, men är inte detta den parlamentariskt svagaste regering Sverige har haft sedan kanske 1930-talet?

Den sällsamma Ullstensregeringen 1978-1979 bestod förvisso av ett parti med mycket liten representation i Riksdagen, men med Moderaterna och Centerpartiet hade man majoritet. Svag regering och parlamentariskt svag regering är inte nödvändigtvis samma sak.

Möjligen kan lotteririksdagen 1973-1976 ha varit ett svagare parlamentariskt läge. Men det ska inte utseslutas att Löfven hade föredragit att singla slant om budgeten än att gå igenom det som nu ligger framför honom.

2006 var läget helt annorlunda. När Göran Persson – i ovan nämnda debatt – beskriver Alliansregeringen försöker han till och med skrämmas med att Reinfeldt är för stark: ”Moderaterna fick vad de önskade, en regering med majoritet i riksdagen, med en stark dominans för högern. Det är närapå en enpartiregering.”

För det andra verkar Löfven helt underskatta EU-dimensionen av regerandet. Här kan han få reella problem som inte handlar om namnet på estniska ministrar eller miljöpartistiska tjänstemannarekryteringar.

Löfvens start i EU har inte varit bra. Han inledde med att åka till ett arbetsmöte i Milano och hålla ett tal som om han avsåg att peppa valarbetare i Örebro. Därefter debaclet i EU-nämnden (som setts av en kvarts miljon människor på Youtube). Och i torsdags den i mångas ögon nonchalanta inställning till EUs gemensamma utrikes och säkerhetspolitik som kom till utryck i erkännandet av Palestina.

EU är viktigt för Sverige och Löfven kommer att upptäcka att hans förmåga till politiskt inflytande inte nödvändigtvis går över solokörningar. De snabba inrikespolitiska vinsterna kan ha en större långsiktig kostnad.

Löfven behöver bygga allianser, hitta sina prioriteringar (i förväg och väl förankrade också med Miljöpartiet och med vilket parlamentariskt läge han nu kan få ihop) och börja agera i EU för en tydlig agenda.

Det är inte överdrivet att säga att han idag har en sämre position att göra det än när han tillträdde.  Här står han i en uppförsbacke som han måste börja ta sig uppåt i.

För det tredje är det tydligt att Reinfeldt har en poäng i detta med att vara ”förberedd”. Som argument i en valrörelse fungerade det inte alls. Men det är alldeles uppenbart att han hade rätt i sak.

Dels för att den nya regeringen har surdegar vart den än vänder sig.

Vill man exempelvis veta exakt hur långt det är mellan Södermalm och Haparanda (eller Dalarna, Värmland etc) så ska man följa det gräl om vargjakt som Åsa Romson och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht inlett och som vi nog inte sett slutet på.

Men det finns också en större fråga som rör regeringens program. Vad vill man egentligen?

2006 sjösatte den nytillträdda regeringen ett betydande reformarbete på skatte- och socialförsäkringsområdena. Den politiska implementeringen av Arbetslinjen. Man kan tycka vad man vill om det, men man var ”förberedd”.

Löfven har inget motsvarande. Delvis beroende på det parlmentariska läget, men delvis också för att något sådan program aldrig presenterats och sannolikt inte utarbetats.

Vi vet att den avgångna regeringen tydligen ska ha överlämnat landet vid avgrundens rand, samt att en del – dock inte de stora skattesänkningarna på arbete – ska återställas. Vi vet att regeringen har mål för arbetslösheten och att man vill komma till rätta med problemen i skolan. Men hur? Hur ser det konkreta programmet ut?

Jag tror att Reinfeldt hade en fördel av att ha ett program att börja implementera. Det gav en ledstång i en inledningsfas som i många avseenden var minst lika skakig som denna.