EU-magneten måste fortsätta att dra

Inte helt oväntat och som jag befarade i lördags, så kände sig en del svenska journalister och kommentatorer föranledda att ”balansera” bilden av utvecklingen i forna Östtyskland.

Att muren föll var förvisso bra, men alla är ju inte nöjda. Och allt har ju inte blivit till det bästa. Det finns dessutom nya murar.

TV4:s påfallande rutinerade (eller åtminstone långvarige) utrikespolitiske kommentator Rolf Porseryd menade bland annat i söndagens tidiga nyhetssändning (3.30 in) att utvecklingen ”sedan dess” (tidigt 1990-tal) ”fortsatt i fel riktning i många avseenden.”

Det vore naivt att hävda att de senaste 25 årens europeiska utvecklingen varit problemfri. Kriget i forna Jugoslavien är ett djupt sår och är i mycket en symbol för europeisk politisk impotens. Utvecklingen i flera tidigare östblocksländer lämnar också, milt uttryckt, mycket i övrigt att önska.

Men bilden av att utvecklingen gått åt fel håll och att det skulle finnas någon mer omfattande nostalgi är för det första inte bara fel – det är bara att titta på valresultaten i de berörda länderna. Inget parti som förespråkar en återgång till pre-1989  rosar den politiska marknaden i denna del av världen. Heller. Kommunister vinner helt enkelt inte val.

För det andra bortser man ofta från den historiska utgångspunkten.

Vi får inte glömma att det kommunistiska politiska systemet hade som grundläggande idé att kväsa och slå sönder de institutioner som gör att ett civiliserat samhälle fungerar. Det handlar inte om otur, dålig timing eller politisk inkompetens, utan om ett medvetet politiskt program.

Rättsstat, enskild äganderätt, en lagstyrd byråkrati, yttrandefrihet, en konstitutionell och demokratisk politisk styrning, avtalsfrihet, fri prisbildning, näringsfrihet, ett självständigt civilsamhälle, fristående akademiska institutioner osv osv osv.

Allt detta som vi tar för givet och som gör att ett samhälle fungerar och kan utvecklas hade under decennier inte bara legat för fäfot. Dessa institutioner hade medvetet krossats.

Det tar tid att bygga samhällsinstitutioner. I många fall handlar det om processer som tagit 150 år eller mer i ett land som vårt. I ljus av den bredare västerländska utvecklingen längre tid än så. Nu skulle detta etableras över några år eller några decennier.

Att gå från kommunistisk rättslös diktatur till demokrati, rättstat och marknadsekonomi är inte som att byta IT-system i en medelstor svensk kommun. Det är en uppgift av herkuliska proportioner.

För det tredje finns det ett mönster. Vi vet vad som har fungerat och vad som inte har gjort det. Ingen kan på allvar hävda att det är en slump att BNP per captia är tre gånger högre i Polen än i Ukraina, trots att utgångsläget i början av 1990-talet var ungefär likvärdigt.

Historien borde också påverka hur vi (ja inte bara de som lever i dessa länder, utan också vi här i Sverige) går vidare.

David Lipton – tidigare ekonomisk och säkerhetspolitisk rådgivare i Obama- och Clintonadministrationerna, nu på Internationella valutafonden (IMF), skrev i veckan en krönika om en ny rapport från IMF.  (Jag scoopade upp artikeln från Estlands president Hendrik Ilves twittrande. President Ilves levererar löpande utmärkt reality check på högst 140 tecken).

Lipton ger fyra förklaringar till framgång och två recept för framtiden.

Förklaringarna är:

1. Politiskt ledarskap – Öst- och Centraleuropeiska länder som genomgått en framgångsrik omvandling de senaste 25 åren har haft politiker som utvecklat ambitiösa reformprogram och som vågat begära ett folkligt mandat för att genomföra dem.

2. Smarta och fokuserade reformer – Lipton och IMF pekar på fri prissättning, makroekonomisk stabilisering och privatiseringar som avgörande reformer i de länder som haft en positiv utveckling.

3. Europas magnetiska verkan – Drivkraften att bli del av de europeiska politiska institutionerna – för att knytas in i en bredare europeisk gemenskap – har underlättat reformarbetet.

4. Externt stöd – Länder och institutioner har bistått i övergången. Med finansiellt stöd, men också med kunskap om hur man bygger upp fungerande institutioner. Lipton pekar – kanske inte oväntat – på IMFs roll.

Framåt ser han två uppgifter: Makroekonomisk stabilitet och strukturella reformer.

I sak är det naturligtvis rätt. Men det behövs också en politisk dimension. Det behövs ett ledarskap som vågar söka mandat för fortsatta reformer. Och det behövs europeiska institutioner som är välkomnande, krävande och stöttande. Magneten måste fortsätta att dra.

EU:s roll i detta är högst påtaglig. Jag har under tjugofem års tid träffat politiker och andra från Baltikum till Kaukasus som sett medlemskap i Europas politiska institutioner (inklusive Nato) som helt övegripande nationella mål.

Samtidigt är utvidgningströttheten i EU påtaglig.

Den nya kommissionsordföranden deklarerat att det inte blir några nya medlemmar i EU under den nya kommissionens femåriga mandatperiod. Det är möjligen en realistisk bedömning givet de utmaningar som finns i de berörda länderna. Men det kan inte vara en signal om hur EU ser på dess vidare utvidgning framåt.

Europeisk integration – mot bakgrund av den dubbla utmaningen av fortsatt reformarbete och av utveckling av rysk utrikespolitik – och det ledarskap den kräver måste förbli centralt. Också under Junckers ordförandeskap.

När Stefan Löfven kommer ur ”30-50-40” och upp ur sina euopapolitiska startgropar behöver detta vara den kanske viktigaste svenska prioriteringen i EU. Inte minst för vår egen skull.