Ja, östtyskarna är faktiskt mycket lyckligare idag

Imorgon är det alltså 25 år sedan muren föll. Svensk media rapporterar om glada berlinare som firar med värdighet och oförställd glädje. Men också om hur den gamle disidenten Wolf Biermann läser lusen av dem som representerar resterna av DDR-systemet i dagens Tyskland.

Länge var det någon sorts obligatorium för många svenska redaktioner att ”balansera” sina skildringar av Berlinuren eller kommunismens fall i Öst- och Centraleuropa, med reservationer om att det också fanns många som inte tyckte att det hade blivit bättre.

Jag tycker mig dock se att denna blandade bild blivit ovanligare. Framförallt beror det nog på att verkligheten till slut slår igenom. Folk i allmänhet gillar inte kommunism. Och folk i allmänhet är många.

Som Andreas Johansson Heinö konstaterar i Axess nyliga ambitiösa specialtema om Muren och kommunismen: ”En procent. En röst av hundra. Det är det genomsnittliga stödet för kommunistiska partier i parlamentsvalen i Europa, 25 år efter murens fall. I stora delar av Europa är kommunismen helt utraderad från den politiska kartan, i många andra länder reducerad till promillepartier i marginalen. Endast i en handfull stater lyckas kommunistiska partier fortfarande vinna mandat i parlamenten.”

I demokratiska stater blir kommunism en marginalföreteelse. Så var det även i Östtyskland. I de enda fria val som genomfördes i landet – den 18 mars 1990 – fick det gamla kommunistpartiet (under nytt namn…) 16 procent. CDU och dess samarbetspartier vann klart.

Men hur är det med människorna som bodde i Östtyskland? Saknar de inte ”gemenskapen”, gratis dagis och det östtyska damlandslaget i simning? Har de blivit lyckligare?

Svaret är ja. Östtyskarna är massivt mer tillfreds med livet idag än vad de var på den tiden.

Då själva tanken att genomföra en publik opinionsundersökning i gamla Östtyskland sannolikt var belagd med ett mångårigt fängelsestraff, finns det inga sådana att tillgå. Däremot genomfördes det en mätning 1991 bland människor i östra Tyskland. Den har sedan följts upp.

PewResearch redogjorde för den i veckan.

Då, 1991, var 15 procent av östtysksarna nöjda med livet. Motsvarande siffra i Västtyskland var 52 procent. 23 år senare är det 59 mot 62 procent.

Andelen östtyskar som är nöjda med livet är alltså större än andelen västtyskar som var nöjda 1991.

Friheten har gjort människor lyckligare. Kan vara bra att veta nästa gång någon får för sig att försöka hitta någon som menar att det vara bättre förr.

Jag är ingen expert på den tyska återföreningen, men en fascinerande dimension är hur snabbt det gick. Från murens fall till DDRs upplösning som stat tog det mindre än elva månader.

Wall Street Journal skriver en del om den politiska dynamiken bakom. Murens fall var som en fördämning som brast. Miljontals östtyskar åkte över till väst för att upptäcka att det materiella paradiset faktiskt fanns, men också att de inte hade råd med det. Om Östmarken var värdelös hemma, så var det inget mot vad den var i väst.

Det drev krav på valutunion och därmed i praktiken återförning. Östmarken försvann 1 juli 1990 och DDR 3 oktober samma år.

Genom ”att kasta en kreditlina” till Moskva och genom att finansiera hemförlovningen av Röda Armén i Östtyskland kunde Bonn fullt ut lossa det Sovjetiska grepp som för länge sedan hade börjat släppa.

Kostnaderna har varit enorma. Någon officiell nota finns tydligen inte, men WSJ refererar en siffra på 1500-2500 miljarder dollar.

Angela Merkel är som bekant en av dessa östtyskar som nu lever i ett enat land. Hon tillhör nog de 59 procent som ändå är rätt nöjd med livet.