Kolbiten och verkligheten

Ett  av de – i betydande konkurrens – mest udda inslagen i valrörelsen var Miljöpartiets viftande med en bit stenkol. Kolbiten skulle symbolisera Vattenfalls ägande av kolkraftverk och koltillgångar i Tyskland.

Argumentationen från Åsa Romson och Gustav Fridolin var förbryllande. Man var inte bara emot att Vattenfall ägnade sig åt kol i Tyskland och ville stoppa bolaget från att utveckla den verksamheten. Man verkade vilja stoppa utnyttjande av dessa tillgångar helt och hållet.

Hur det skulle gå till, vilken nytta det skulle ha och vad det skulle kosta redovisades aldrig.

Just Sveriges ägande påverkar naturligtvis inte utnyttjandet av tyskt kol. Den tyska regeringen vet att man kommer att vara beroende av kol för sin energiförsörjningen under kommande decennier. Det kan man tycka vad man vill om – en synpunkt från sidan är att de borde använda sina kärnkraftverk istället för att stänga dem – men så är det.

De beslut Vattenfall fattar med de tillgångar man äger skulle alltså med till säkerhet gränsande sannolikhet fattats också av en annan ägare.

Några kontrollfrågor till Romson/Fridolin skulle kunna ha varit:

1. Ska vi lägga koltillgångarna i träda? Säljer vi dem kommer naturligtvis köparen att använda tillgångarna och släppa ut minst lika mycket som Vattenfall skulle ha gjort.
2. Skulle vi köpt dessa tillgångar om vi inte ägt den? I syfte att lägga dem i träda i linje med fråga 1?
3. Om ja på fråga 2, tror Miljöpartiet att det är en hållbar politik? Att Sverige kan stoppa kolanvändningen genom att köpa upp koltillgångar? Och har någon på Miljöpartiet räknat på vad det skulle kosta?

Någon med intresse för detaljer skulle dessutom ha kunnat fråga hur Miljöpartiet tänkt lösa det hela juridiskt (rimligen med bolagstämmobeslut, då en styrelse enligt aktiebolagslagen inte med berått mod kan fatta beslut som den vet förstör bolagets tillgångar) och hur det eventuellt skulle påverka våra politiska relationer med Tyskland.

När viftande med kolbiten var som mest entusiastiskt var Stefan Löfven helt vit i ansiktet. För han vet naturligtvis svaren på alla dessa frågor. Och vad notan skulle vara, ekonomiskt och politiskt.

Fredrik Reinfeldt menade att det skulle vara en kapitalförstöring på 30 miljarder kronor. Även om det skulle vara i överkant vore beslutet helt unikt (möjligen fram till ”frysningen” av Förbifart Stockholm). Med facit i hand är det lätt att vara kritisk mot Nuon-affären. Här hade alla redan från början haft facit i alla sina händer.

Nu verkar den miljöpartistiska retoriken från valrörelsen vara bortglömd. Och det är nog bra för alla berörda – inklusive Miljöpartiet. Vattenfalls styrelse har bestämt sig för att undersöka möjligheterna att sälja tillgångarna. Näringsministern välkomnar styrelsens beslut. Miljöpartiet verkar inte protestera.

Någon annan kommer att bryta. Någon annan kommer att elda. Vattenfall kommer att få betalt. Frågan är hur mycket betalt, givet läget på energimarknaden och att försäljningen är delvis politiskt motiverad.

Men regeringen förstör i alla fall inte miljarder till närmast obefintlig nytta. I det lilla ett glädjeämne.

Nu återstår frågan var kolbiten tog vägen. Och vad den gör i valrörelsen 2018.