Annons

Nordberg granskar

Jenny Nordberg

Jenny Nordberg

NEW YORK. Jamen dåså. När en av FN:s expertutredare och en svensk revisionsdirektör, från varsin sida Atlanten enhälligt och otvetydigt berättar om det sorgliga ödet för en stor del av de svenska biståndspengarna till FN — samt att något dussintal officiella dokument och rapporter styrker detta — så händer följande saker, i tur och ordning:

Läsare från Sveriges alla hörn av sig och tackar. Tack för att ni läser, säger jag. Jag älskar er som en galen stalker.

Läsare som arbetar inom FN och den svenska biståndsvärlden hör av sig och säger att det är mycket värre än det du beskriver. Skriv om det här också… och det här… och har du hört om detta…? Tack för det också. Fortsättning följer.

Några mindre nöjda läsare undrar om jag är a) republikan, b) moderat, c) ond, d) hatar fattiga, eller e) helt saknar förstånd, som skriver en artikel där kontrollen – och avsaknaden av densamma — av svenskt bistånd till FN gås igenom från flera vinklar. Eftersom jag älskar mothugg gillar jag den här kategorin nästan allra bäst. Är djupt tacksam för SvD:s webbredaktion som mödosamt har lagt ut alla länkar till faktaunderlaget, som märkligt nog inte kan sägas vara varken rött eller blått eller fattigdomshatande.

#

Sen blir det också lite aktivitet på svenska myndigheter. Eller aktivitet och aktivitet; det beror på hur man ser det.

Riksrevisionen, som har till uppdrag ”att granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används” med ett grundlagsfäst mandat och ska vara helt oberoende, tycktes ha lite fel på telefonerna. Trots flera försök kom SvD inte fram till pressavdelningen under måndagen. Vi ville ju fråga om det där med att de lade ner granskningen av biståndet ”av politiska skäl” som revisorn Mats Alentun fick höra när han visade upp en mindre smickrande bild av UD:s hantering av biståndsmiljarder. Men tji fick vi — Riksrevisionen, som ska vara vår garant för att regeringen och myndigheterna sköter sitt jobb, ville inte prata.

Vice ordförande i utrikesutskottet Urban Ahlin (S) slängde in en känga om att Riksrevisionen ”tydligen inte är så oberoende från vad ministrar tycker.” Från andra sidan var det tyst. Lite konstigt att något sånt här genast måste vara vänster eller höger i Sverige? Att ha en oberoende Riksrevision är inte riktigt en partipolitisk fråga — det är rakt av en demokratisk katastrof om så inte är fallet.

#

Så vidare, till Utrikesdepartementet, som rullar ut nästan fem miljarder om året till FN. Där var det tyst. Tills biståndsministern lade ut ett litet meddelande på internet. Några axplock ur innehållet:

”Biståndet måste göra skillnad i fattiga människors liv, på effektivast möjliga sätt.” Okej.

”Regeringen har skärpt kraven och varit tydligare gentemot FN-systemet när det gäller effektivitet, resultat och transparens. Bland annat genom att 2006 införa systematiska bedömningar av hur de olika FN-organisationerna fungerar.”

Dessa ”systematiska bedömningar” ska vi ta en titt på snart, för att se vad de säger. Jag har nämligen läst dem, och kan redan nu säga att de inte strösslar med konkretioner eller är särskilt uppdaterade.

Ministern fortsätter:

”Regeringen avser fortsätta med detta centrala förändringsarbete vilket tydligt aviseras i budgetpropositionen 2014. Mitt budskap är tydligt, resultat för att förbättra fattiga människors liv är det som räknas. Svenskt bistånd ska göra skillnad. För att det ska vara möjligt behöver vi ett bättre fungerande FN.”

Då hoppas vi på konkretioner även där, och håller tummarna för att få höra mer exakt vad ministern menar. Hon är kallad till Utrikesutskottet i Riksdagen senare i veckan. Så vi får sätta vårt hopp till att de folkvalda, som faktiskt är ansvariga för att ge UD och Sida alla dessa pengar för vidarebefordran till FN, då inte nöjer sig med abstraktioner som ”centralt förändringsarbete”. Maila gärna någon favorit i Utrikesutskottet direkt och ge förslag på frågor som ni vill ha svar på.

Ministern tycks också huvudsakligen säga att det är FN som är problemet. Inte för att vara för jobbig nu då, men ta en titt i Mats Alentuns förstudie om hur det egentligen står till på UD med hanteringen av biståndspengar. Exakt vad minister Engström tänker göra — om något alls — för att förbättra den bristfälliga hantering som rapporten talar om i sitt eget hus hoppas SvD skriva mer om i veckan.

Varför har jag inte redan dessa svar från ministern? Hon ville inte ställa upp på en vanlig intervju med SvD idag.

#

Så biståndsmyndigheten Sida, som är rappa och faktiskt alltid anstränger sig för att svara på frågor utan alltför mycket biståndsbyråkratiska eller diplomatiska (eller UD:s favoritmening  innan tystnaden faller i några veckor, månader eller år: ”din förfrågan/begäran kommer att sekretessprövas”) Sida bidrar med en i stora stycken begriplig text om hur deras pengar — runt fyra miljarder — till FN och framför allt till utvecklingsorganet UNDP betalas ut och följs upp. Läs gärna vad de skriver; jag blev faktiskt en aning klokare.

Det kärvar dock till sig på en punkt:

”Utvärderingen slår inte på något ställe fast att ”det inte finns några bevis för att fattigdomen minskat tack vare UNDP det senaste decenniet”. Den visar dock på att UNDP har en otydlig resultatkedja i flera av sina mindre fattigdomsprojekt.”

Här försöker Sida säga att jag har läst fel, låter det som. Men jag har intervjuat dem som skrivit rapporten och gjort utvärderingen, och det är exakt det som är resultatet — att inte en enda människa kan visas ha blivit hjälpt ur fattigdom tack vare UNDP:s arbete. Jag har noga gått igenom rapporten med det fristående utredningsorganet på FN för att inte övertolka eller missförstå resultatet. Så det där med ”otydlig resultatkedja” är nog lite biståndsbyråkratiska från Sida ändå — eller är det någon som vet vad det betyder? Jag har bett Sida att förtydliga, så att vi ska få besked.
UPPDATERING — Sida definierar ”otydlig resultatkedja” såhär: ”med det menas att det är svårt att se att de enskilda mindre fattigdomsprojekt som UNDP bedrivit har haft en påverkan på nationella fattigdomsnivåer”.
Då vet vi. Vi är alltså ganska överens om vad rapporten säger — att det inte gick att visa att någon fattig blivit hjälpt av UNDP:s projekt. Sida har också ändrat formuleringen på sin hemsida. Ni ser — det lönar sig att fråga när man inte förstår!
#
Jag har ju så många frågor kvar, och så mycket att berätta för er. Men här tar vi paus och hör snart igen. Fortsätt maila!
Och jo, förresten, flera underbara läsare har hört av sig och oroligt undrat om Juha Uitto, som är biträdande chef på UNDP:s oberoende utvärderingsenhet, verkligen talar finlandssvenska. Eller om han är finländare som måhända talar utmärkt svenska? Jag gillar verkligen när ni kollar mig, och jag frågade faktiskt Uitto om just detta innan artikeln publicerades. Han berättade då att han stammar från Österbotten, och bekräftade att det var lämpligt att kalla hans tal för finlandssvenska.
Djävulen bor i detaljerna, som vi säger i min bransch.

Om bloggen



Följ och delta i granskningen av Sveriges FN-bistånd. Nu går SvD:s medarbetare i New York - den prisbelönta undersökande journalisten Jenny Nordberg - vidare med sitt avslöjande om hur de svenska miljarderna till FN används. Ta del av dokumenten och bidra med information och egna erfarenheter som kan ta granskningen vidare.


Mail: jenny.nordberg@svd.se

Twitter: @nordbergj, #FNSvD

Jenny Nordberg

NEW YORK. Sverige skickar runt nio miljarder om året till FN. Men varför vet vi så lite om vad FN egentligen gör och vart våra biståndspengar går? Varför blir folk i biståndsbranschen irriterade när man frågar? Svenska Dagbladet tänkte rota lite i just det. Vi börjar idag på fyra sidor med en ganska skrämmande historia om något som liknar en hemlig miljardklubb där diplomater, biståndsarbetare och politiker håller varandra om ryggen.

Men FN:s internutredare Juha Uitto vill berätta. Han säger: ”Jag är ansvarig inför dem vi säger att vi försöker hjälpa. I andra hand gentemot skattebetalare, som betalar för allt vi gör”. Och det gäller för mig också. Jag har sett för många som skulle behöva hjälp, och skattebetalarna är ju ni som läser. Han är internutredare på UNDP, som faktiskt är ett av de få fristående granskningsorgan som finns inom FN.

Han och revisionsdirektören Mats Alentun är två män som med rakryggat mod och en mördande envishet, och trots motstånd från de allra flesta, faktiskt gör världen lite bättre. Med sin trovärdighet och expertis från många år i biståndsvärlden ger de en god bild av hur svårt det är att få veta något, inte minst för allmänheten, men också för dem — som är insiders i systemet. Det de berättar om är svårt att smälta.

#

Willkommen. Bienvenue. Bienvenido. Och så vidare. FN har sex officiella språk, varav tyska faktiskt inte är ett. Men jag kanske kör med lite tyska ändå, för det här är min FN-blogg så jag bestämmer. Och FN är lite som Eurovisionsfestivalen – och ungefär lika svårt att förstå sig på som poängräkningssystemet där.

FN

Att bevaka FN ansågs vara lite flott bland journalister för länge sedan – att vara ”korrespondent” och få trippa upp för första avenyn i New York, att se de kulörta flaggorna fladdra mot en isblå himmel. Känna ”en fläkt av den stora världen”, som min moster brukade säga när vi gick förbi Grand Hotel i Stockholm. Och få audiens hos diplomater. (Full disclosure: en gång blev jag faktiskt bjuden på lunch av Pierre Schori. I min iver försökte jag mellan tuggorna fråga ut honom om Castro och Palme.)

När jag klev in i delegatsloungen på FN-skrapan på Manhattan för första gången tyckte jag också att det var lite Mad Men-härligt, med den tunga rökdimman, ett smatter av ryska och arabiska, och ren vodka som serverades i dricksglas för den som inte hade tid att dricka i martini-format innan någon världskris behövde lösas.

Jag har aldrig varit FN-korrespondent, men lite av romantiken gnuggade nog av sig på mig ändå. Det intressanta med att bli äldre är sen att man reser mer, man lär känna fler människor, och man börjar förstå att de som utger sig för att vara de allra godaste, som ska hjälpa andra människor och fixa så att allt blir bättre på jorden, ibland också gör de allra konstigaste sakerna. Den goda viljan har alltid fascinerat mig, för den är så sällan ifrågasatt. Om någon säger att de hjälper fattiga eller försöker skapa fred, hur kan man ens ifrågasätta det? Om de så har blå hjälmar, kritstrecksrandiga kostymer eller ryggsäck och vildvuxet hår? Om de åker Land Cruiser och har miljarder till sitt förfogande eller tänker åka och gräva en brunn helt på egen hand?

Jag har sett en del bra och en del rena absurditeter inom FN när jag rapporterat från världens eländigaste platser (mer om det senare i veckan kanske?) men det var först när jag skrev om UNFPA för några veckor sedan som jag kom att undra över hur mycket Sverige egentligen ger till FN nuförtiden – en ganska stukad organisation som är hårt kritiserad över hela världen, både för en illa skött verksamhet och för att av många anses ha förlorat i relevans och inte längre är särskilt bra på att verkligen förhindra krig eller avhjälpa fattigdom.

När så pensionären Birgitta mailade mig och frågade om vad som händer med hennes skattepengar som går till FN — för hon vill gärna hjälpa till men undrade om det går att få veta lite mer — tänkte jag att det borde jag ju kunna ta reda på. Vad ska man annars med en journalist i New York till? Först försökte jag leta runt på Sida:s projekt Open Aid som jag hade hört skulle förklara allt om svenskt bistånd och bidra till öppenhet och insyn. Med utbildning på två språk och hyfsade förståndsgåvor måste jag erkänna att jag ändå inte kom så långt, när jag försökte navigera i en färgglad geggamoja av prickar och bubblor med pilar och förkortningar.

Så jag ringde till Sida. Det fanns inget svar att ge direkt, men de skulle återkomma. Dessutom betalar UD ut egna pengar till FN, fick jag veta. Samma svar hos UD – de skulle räkna på saken. Snart anlände två exceldokument, med ännu mer förbryllande förkortningar och otroligt många nollor, som jag förstod var skattepengar, i. Då blev jag lite nyfiken, och började fråga vad allting var för något. Ni vet det där med att man tror att det mesta av biståndet går till någon ”fattig i Afrika” som politikerna brukar tala om? Så är det inte. Alls.

Det står också klart när man börjar prata med folk inom UD, Sida och FN. Efter att ha försökt utbilda mig lite blev jag alltmer fascinerad av att det fanns så många halvofficiella hemligheter inom det svenska biståndet. Sådant som ”alla” vet, enligt dem själva, men som jag tydligen hade missat. Som att Sverige ger kontantbidrag till FN, som till stora delar bekostar flera stora organs personal och administration. Som att det är nästan omöjligt att få insyn i stora delar av FN, som ändå får miljarder varje år, men att de får pengar ändå och att man ungefär får hoppas på det bästa. Att det inte går att ifrågasätta FN om man vill bli befordrad på UD.

Så då tänkte jag att det var fler än jag som hade missat en del om svenskt bistånd, som är bland det mest generösa i världen.

Diplomater brukar säga lite filosofiskt om FN att organisationen är varken bättre eller sämre än summan av sina medlemsstater. Så jag tänkte att vi skulle köra med lite samma sak, kära läsare. Det är för er jag skriver, och det är ni som är min styrka. Berätta för mig vad ni undrar och vad som verkar märkligt, och jag ska göra ett ärligt försök att ta reda på mer. Bryr sig någon om bistånd, eller är det en för liten post i budgeten för att det ska spela någon roll i Sverige? Ska vi lämna FN ifred eller är det rimligt att försöka få reda på vad vi stödjer och varför? Handlar egentligen inte allt om dem som var tänkta att ta emot pengarna? Och då talar jag inte om FN-medarbetare.

Så hit me.  jenny.nordberg@svd.se eller @nordbergj på twitter. Meddelarskydd enligt TF gäller för den som önskar.

Jag kan dock inte lova att jag ska ”granska” hela FN, för då skulle jag snabbt få skägg och börja yra om konspirationer. Men jag ska i alla fall försöka berätta det som berättas och förklaras för mig – av några av de absolut skarpaste människor jag vet. Det är diplomater, tjänstemän, biståndsarbetare, handläggare, utredare, frivilliga… Många är människor inom systemet som inte vågar vågar framträda med namn och bild, för att de är rädda att förlora jobbet och inte kunna betala hyran. Men alla har gemensamt att de drivs av att förändra det som inte fungerar, och som verkligen värnar om att det som är fel ska rättas till. Och att de bryr sig och en gång började arbeta för att de ville bidra med något. De finns i den här världen och de har min allra största respekt.

Sen får ni ursäkta om det inte blir några ingående rapporter från galamiddagar med Carl Bildt i framtiden.