Annons

Nordberg granskar

Jenny Nordberg

Jenny Nordberg

NEW YORK. Några läsare har undrat vad det egentligen innebär när jag citerar en person som bara omnämns som “UD-medarbetare” eller liknande. Vad heter människan? Och varifrån får jag det som jag berättar om FN?

Det finns få bindande regler inom journalistik och vem som helst får kalla sig journalist. Det är ju ganska konstigt, med tanke på att journalister också kan ställa till mycket elände när det blir fel. Men det här innebär också att var och en till stor del sätter sin egen standard och får stå för sin egen trovärdighet. Jag tänkte därför berätta vad som gäller för mig personligen och för Svenska Dagbladet, så ni vet.

SvD tillåter mig att skriva kolumner i den ton och om de ämnen jag själv väljer. Men sakinnehållet måste alltid vara korrekt. Om något ändå brister rättar SvD det både till senare upplagor, på webben, och inför en rättelse. När SvD:s chefredaktör Fredric Karén läste en av mina kolumner om UNFPA nyligen föreslog han en lite djupare dykning i just svenskt bistånd till FN, om vart pengarna går och hur det fungerar.

I första hand har jag i det arbetet använt mig av interna rapporter och officiella dokument som läsare själva kan ta del av med hjälp av länkar inne i texten. När jag t ex skriver att UD vill kalla Sverige för en “humanitär supermakt” så är det alltså ett direkt citat ur UD:s eget dokument. Många andra dokument har jag fått direkt från UD och Sida efter begäran, eller som svar på en fråga jag ställt.

För att vara säker på att jag inte har feltolkat eller överdrivit resultat och skrivningar i olika utredningar har jag också gått igenom mina formuleringar med utredare, så att allt som jag skrivit om rapporterna stämmer. Som jämförelse kan ni se hur Ekot på Sveriges Radio läste och rapporterade om UNDP:s granskning av projekt för att minska fattigdom.

De siffror vi redovisar, om hur mycket Sverige ger till FN och hur mycket som går till respektive organ, har vi fått hjälp av statistikavdelningarna på både UD och Sida att ta fram, och jag har även talat med dem för att bekräfta att vi använder rätt begrepp. Flera experter både inom myndigheter och organisationer har också läst hela eller delar av texterna innan de publiceras för att upptäcka och kunna korrigera felaktigheter.

Men riktigt allt kan inte berättas med dokument och siffror, hur tydliga de än är. För att få en bättre bild av något där stora pengar är inblandade i ganska slutna system måste man prata med människor som faktiskt vet vad som händer på insidan. Och det kan vara svårt.

FN och det svenska Utrikesdepartementet, som betalar ut ungefär hälften av det svenska biståndet, vill liksom alla myndigheter och organisationer idag gärna styra den information som kommer ut om dem. Det innebär att när journalister kontaktar anställda där så ska de anställda hänvisa till pressavdelningen och helst inte säga något själva utan särskild tillåtelse. Som de oftast inte får. De som går emot instruktionerna riskerar att hamna i onåd, vilket kan få konsekvenser för befordran, arbetsklimat och i förlängningen själva anställningen. Det här gör att många är rädda för journalister och att alla medborgare successivt får veta allt mindre om vad som händer inom offentlig verksamhet.

För att allmänheten ändå ska ha en chans att få reda på exempelvis missförhållanden inom offentlig verksamhet finns i Sverige ett grundagsfäst meddelarskydd, som innebär att den som lämnar uppgifter till en journalist är skyddad som källa. När och om jag tar emot sådan information är jag alltså bunden att skydda en person som önskar vara anonym i all evighet och under alla omständigheter. Att använda sig av anonyma källor är förenat med risker för båda parter, och det är därför något som både journalister och redaktörer försöker undvika så långt det går.

När jag ändå väljer att göra det så gäller följande: Det måste vara värt det, eftersom en historia eller ett slutet sammanhang kräver en förklaring som annars inte kan fås. Uppgifterna måste innehålla substans och beläggas av flera personer och helst också av dokument. Jag har sedan absolut tystnadsplikt gentemot källorna, och om jag bryter det riskerar jag fängelsestraff. Som en kontrollfunktion internt är jag också skyldig att dela information om källor med chefredaktören vid begäran, för att han ska ha möjlighet att kontakta källor för att verifiera uppgifter och värdera både dem och informationen. Tystnadsplikten förs därmed över till ansvarig utgivare, som också ansvarar för att källan skyddas.

Om jag sedan citerar någon i tidningen så väljer jag självklart de uttalanden som jag tycker är mest kärnfulla och beskrivande. Det urvalet står jag för.

För dem som arbetar inom FN finns inget sådant lagstadgat skydd, och källor har generellt en svagare ställning i USA, där det har blivit allt vanligare för domare att begära ut uppgifter om källor under hot om fängelsestraff och polisrazzior. Det stöter däremot på hårt motstånd från journalister, och jag har flera kollegor som i det längsta har valt att hellre har erbjudit sig att spärras in än att ge upp sina källor, eftersom det är det absolut värsta man kan göra som journalist.

Det finns också unika personer som väljer att betala priset och ta konsekvenserna för att uttala sig med namn. För att det är tillräckligt viktigt och för att de har ett extremt starkt rättspatos. Det finns inte många sådana numera, men FN:s internutredare som jag intervjuade i förra veckan är en sådan. Efter att han ställde upp för att berätta och belägga mycket av det som händer inom UNDP står nu både svenska och utländska politiker i kö för att träffa honom. Det är inget som är till hans fördel hos arbetsgivaren. Tvärtom. Men små utbrott av mod och uppriktighet kan spela stor roll.

Jag är djupt också tacksam gentemot alla dem som talar med mig anonymt, eftersom jag vet att de drivs av att världen verkligen ska bli lite bättre; att bistånd ska nå fram och att FN ska fungera och göra skillnad.

Och då gäller det att vi inte alla håller tyst.

Så skriv gärna till fredric.karen@svd.se och säg vad ni tycker om hur vi jobbar.

 

 

Om bloggen



Följ och delta i granskningen av Sveriges FN-bistånd. Nu går SvD:s medarbetare i New York - den prisbelönta undersökande journalisten Jenny Nordberg - vidare med sitt avslöjande om hur de svenska miljarderna till FN används. Ta del av dokumenten och bidra med information och egna erfarenheter som kan ta granskningen vidare.


Mail: jenny.nordberg@svd.se

Twitter: @nordbergj, #FNSvD