Kritik mot FN tystas ner – både i New York och Stockholm

NEW YORK. Sverige skickar runt nio miljarder om året till FN. Men varför vet vi så lite om vad FN egentligen gör och vart våra biståndspengar går? Varför blir folk i biståndsbranschen irriterade när man frågar? Svenska Dagbladet tänkte rota lite i just det. Vi börjar idag på fyra sidor med en ganska skrämmande historia om något som liknar en hemlig miljardklubb där diplomater, biståndsarbetare och politiker håller varandra om ryggen.

Men FN:s internutredare Juha Uitto vill berätta. Han säger: ”Jag är ansvarig inför dem vi säger att vi försöker hjälpa. I andra hand gentemot skattebetalare, som betalar för allt vi gör”. Och det gäller för mig också. Jag har sett för många som skulle behöva hjälp, och skattebetalarna är ju ni som läser. Han är internutredare på UNDP, som faktiskt är ett av de få fristående granskningsorgan som finns inom FN.

Han och revisionsdirektören Mats Alentun är två män som med rakryggat mod och en mördande envishet, och trots motstånd från de allra flesta, faktiskt gör världen lite bättre. Med sin trovärdighet och expertis från många år i biståndsvärlden ger de en god bild av hur svårt det är att få veta något, inte minst för allmänheten, men också för dem — som är insiders i systemet. Det de berättar om är svårt att smälta.

#

Willkommen. Bienvenue. Bienvenido. Och så vidare. FN har sex officiella språk, varav tyska faktiskt inte är ett. Men jag kanske kör med lite tyska ändå, för det här är min FN-blogg så jag bestämmer. Och FN är lite som Eurovisionsfestivalen – och ungefär lika svårt att förstå sig på som poängräkningssystemet där.

Att bevaka FN ansågs vara lite flott bland journalister för länge sedan – att vara ”korrespondent” och få trippa upp för första avenyn i New York, att se de kulörta flaggorna fladdra mot en isblå himmel. Känna ”en fläkt av den stora världen”, som min moster brukade säga när vi gick förbi Grand Hotel i Stockholm. Och få audiens hos diplomater. (Full disclosure: en gång blev jag faktiskt bjuden på lunch av Pierre Schori. I min iver försökte jag mellan tuggorna fråga ut honom om Castro och Palme.)

När jag klev in i delegatsloungen på FN-skrapan på Manhattan för första gången tyckte jag också att det var lite Mad Men-härligt, med den tunga rökdimman, ett smatter av ryska och arabiska, och ren vodka som serverades i dricksglas för den som inte hade tid att dricka i martini-format innan någon världskris behövde lösas.

Jag har aldrig varit FN-korrespondent, men lite av romantiken gnuggade nog av sig på mig ändå. Det intressanta med att bli äldre är sen att man reser mer, man lär känna fler människor, och man börjar förstå att de som utger sig för att vara de allra godaste, som ska hjälpa andra människor och fixa så att allt blir bättre på jorden, ibland också gör de allra konstigaste sakerna. Den goda viljan har alltid fascinerat mig, för den är så sällan ifrågasatt. Om någon säger att de hjälper fattiga eller försöker skapa fred, hur kan man ens ifrågasätta det? Om de så har blå hjälmar, kritstrecksrandiga kostymer eller ryggsäck och vildvuxet hår? Om de åker Land Cruiser och har miljarder till sitt förfogande eller tänker åka och gräva en brunn helt på egen hand?

Jag har sett en del bra och en del rena absurditeter inom FN när jag rapporterat från världens eländigaste platser (mer om det senare i veckan kanske?) men det var först när jag skrev om UNFPA för några veckor sedan som jag kom att undra över hur mycket Sverige egentligen ger till FN nuförtiden – en ganska stukad organisation som är hårt kritiserad över hela världen, både för en illa skött verksamhet och för att av många anses ha förlorat i relevans och inte längre är särskilt bra på att verkligen förhindra krig eller avhjälpa fattigdom.

När så pensionären Birgitta mailade mig och frågade om vad som händer med hennes skattepengar som går till FN — för hon vill gärna hjälpa till men undrade om det går att få veta lite mer — tänkte jag att det borde jag ju kunna ta reda på. Vad ska man annars med en journalist i New York till? Först försökte jag leta runt på Sida:s projekt Open Aid som jag hade hört skulle förklara allt om svenskt bistånd och bidra till öppenhet och insyn. Med utbildning på två språk och hyfsade förståndsgåvor måste jag erkänna att jag ändå inte kom så långt, när jag försökte navigera i en färgglad geggamoja av prickar och bubblor med pilar och förkortningar.

Så jag ringde till Sida. Det fanns inget svar att ge direkt, men de skulle återkomma. Dessutom betalar UD ut egna pengar till FN, fick jag veta. Samma svar hos UD – de skulle räkna på saken. Snart anlände två exceldokument, med ännu mer förbryllande förkortningar och otroligt många nollor, som jag förstod var skattepengar, i. Då blev jag lite nyfiken, och började fråga vad allting var för något. Ni vet det där med att man tror att det mesta av biståndet går till någon ”fattig i Afrika” som politikerna brukar tala om? Så är det inte. Alls.

Det står också klart när man börjar prata med folk inom UD, Sida och FN. Efter att ha försökt utbilda mig lite blev jag alltmer fascinerad av att det fanns så många halvofficiella hemligheter inom det svenska biståndet. Sådant som ”alla” vet, enligt dem själva, men som jag tydligen hade missat. Som att Sverige ger kontantbidrag till FN, som till stora delar bekostar flera stora organs personal och administration. Som att det är nästan omöjligt att få insyn i stora delar av FN, som ändå får miljarder varje år, men att de får pengar ändå och att man ungefär får hoppas på det bästa. Att det inte går att ifrågasätta FN om man vill bli befordrad på UD.

Så då tänkte jag att det var fler än jag som hade missat en del om svenskt bistånd, som är bland det mest generösa i världen.

Diplomater brukar säga lite filosofiskt om FN att organisationen är varken bättre eller sämre än summan av sina medlemsstater. Så jag tänkte att vi skulle köra med lite samma sak, kära läsare. Det är för er jag skriver, och det är ni som är min styrka. Berätta för mig vad ni undrar och vad som verkar märkligt, och jag ska göra ett ärligt försök att ta reda på mer. Bryr sig någon om bistånd, eller är det en för liten post i budgeten för att det ska spela någon roll i Sverige? Ska vi lämna FN ifred eller är det rimligt att försöka få reda på vad vi stödjer och varför? Handlar egentligen inte allt om dem som var tänkta att ta emot pengarna? Och då talar jag inte om FN-medarbetare.

Så hit me.  jenny.nordberg@svd.se eller @nordbergj på twitter. Meddelarskydd enligt TF gäller för den som önskar.

Jag kan dock inte lova att jag ska ”granska” hela FN, för då skulle jag snabbt få skägg och börja yra om konspirationer. Men jag ska i alla fall försöka berätta det som berättas och förklaras för mig – av några av de absolut skarpaste människor jag vet. Det är diplomater, tjänstemän, biståndsarbetare, handläggare, utredare, frivilliga… Många är människor inom systemet som inte vågar vågar framträda med namn och bild, för att de är rädda att förlora jobbet och inte kunna betala hyran. Men alla har gemensamt att de drivs av att förändra det som inte fungerar, och som verkligen värnar om att det som är fel ska rättas till. Och att de bryr sig och en gång började arbeta för att de ville bidra med något. De finns i den här världen och de har min allra största respekt.

Sen får ni ursäkta om det inte blir några ingående rapporter från galamiddagar med Carl Bildt i framtiden.