Annons

Nordberg granskar

Jenny Nordberg

Jenny Nordberg

NEW YORK. Många SvD-läsare har hört av sig den här veckan med olika åsikter. Jag tänkte att ni skulle få ta del av några som har personlig erfarenhet från insidan av biståndsvärlden. Samtliga har tillfrågats, gett sitt godkännande och själva fått välja om de vill framträda med namn eller bara med signatur.

En före detta UD-medarbetare skriver:

Det var verkligen på tiden. Under min tid som Irakhandläggare (2000- 2005) var vi (UD/Sida) alltid lika glada om vi kunde skyffla över så mycket som möjligt till FN, då vi själva inte kunde hantera allt bistånd som allokerats till Irak. Under S-regeringen på den tiden handlade det om att kunna visa på hur många hundratals miljoner som skulle skickas till Irak och mindre om effektivitet. 

##

Signaturen “L” berättar:

Äntligen någon som börjar rota i detta. Bra! Det behövs verkligen. För ca 20 år sedan arbetade jag i Genéve, på huvudkontoret. Trots att jag var relativt ung och oerfaren i sammanhanget, och endast hade ett tillfälligt kontrakt på ett par år, tjänade jag (och för övrigt de andra oxå) mer än vad en svensk statsminister gör. Det som fastnade på näthinnan, var en karikatyr i ”The Times” som visade en FN-medarbetare dagtid respektive kvällstid, med bildtexten ”Live poor by day and rich by night”. Ganska talande, men även på den tiden var det ju bannlyst att kritisera systemet och såga av den gren man satt på. 

##

Från Börje Lagerström:

En liten kommentar till inlägget i dagens SVD: ”Att inte en enda människa kan visas ha blivit hjälpt ur fattigdom tack vare UNDP:s arbete”. Jag satt under Iran-Irak-kriget som FN-observatör i UNDP:s kontor i Tehran, där ResRep’en fungerade som FNs ambassadör. Det är fullt möjligt att denna indier kunde ha blivit en välbeställd medborgare i hemlandet också, men knappast lika välbeställd som en D-2, med en skattefri årslön, bostadstillägg, etc på $100k+. Samma gäller för hans vice P-5), en trevlig gentleman från Bangladesh. De lokalanställda var från den iranska överklassen och hade säkert klarat sig bra även utan sin, efter lokala förhållanden goda FN-lön – för några gick det ännu bättre för de lyckades genom goda kontakter att bli internationellt anställda med mångdubbelt högre inkomster.

Detta mönster har säkert upprepats överallt där UNDP har verkat.  Så visst finns det många som som har blivit hjälpta ur fattigdom. Det är för övrigt inte endast inom UNDP som slöseriet och ineffektiviteten råder.  FN har en plethora av olika begivenheter och obskyra organisationer, som inte gör någon större insats för avhjälpandet av världsfattigdomen, förutom för de få som lyckas mygla sig in i organisationen.

Det finns även många FN-organ som åstadkommer något, bland dessa tar jag gärna fram den organisation som senare kom att bli min egen, UNRWA, som för en måttlig kostnad har gjort palestinierna läs- och skrivkunniga i långt högre grad än andra araber.  Sverige är en av de största bidragsgivarna till UNRWA, både till organisationens ordinarie budget men också genom direkta bidrag till öronmärkta projekt, t ex Rimal Health Centre i Gaza.

##

Lars Klöfver skriver:

Jag har själv arbetat i FN, knappt 6 år, som chef för FNs upphandlingskontor i Köpenhamn UNOPS. Det är en organisation som inte får bidrag från länder men som finansierar sin verksamhet genom att ta bvetalt för utförda tjänster ungerfär som ett konsultföretag. I princip är det andra FN organisationer som är ”kunder” t ex UNDP, UNICEF mfl.

När jag fick telefonsamtalet från New York i december 1998 sa jag till min fru: ”Tänk om mor Elsa hade levt, då tror jag att hon blivit glad o stolt, hennes son som blivit FN direktör. Då skulle hon nog bjuda granntanterna på kaffe med dopp o berätta lite nyheter om sonen”

Nästan 6 år senare sitter jag i bilen på väg hem till Stockholm med sista flyttlasset o tänker: ”Det är allt en förbannad tur att morsan inte lever så att jag måste ärligt svara på hennes frågor om hur det var på FN o att se att hon är lite lessen för att jag valde att sluta” 

Inga-Britt Ahlenius har under sina år på FN skafft sig en insikt som får personer på UD o FN alrdig kommer i närheten av. Inga-Britt som också kallas ‘Mrs Fearless’ är åtminstone enl min uppfattning en person med stor integritet, prestigelös o orädd. hennes avskedbrev till sprattegubben Ban-Ki Mon möttes med TOTAL tystnad av UD. Inte ett ord????

När det gjordes interna utredningar av nåt slag blev rapporterna aldrig slutligt utfärdade. Samtliga slutade som ”blueprints”. Ordet transparency är kanske det ord som tillsammans med de ord du nämner i dina artiklar det som används flera gånger dagligen av FN medarbetare. Något mindre transparent system än FN finns antagligen inte. Hela FN systemet arberar i den s k mänsklighetens tjänst på mänsklighetens/skattebetalares pengar. Ordet confidential borde förbjudas inom de sk Funds and Programs (Har förståelse för att det i Generalförsamling o Säkerhetsråd ibland behöver diskuters i slutna kretsar men inte i övrigt)

Som sk International civil servant åtnjuter FN anställda immunitet i tjänsten o betalar inte skatt. (De som försvarar systemt brukar argumentera att det finns ett system med gross o net salaries men detta är bara två rader på ett papper. Inga pengar betalas till landet där FN är närvarande. Jag har själv dragit nytta av denna skattefrihet under de år jag arbetade på UNOPS men jag förstår faktiskt inte varför det fortfarande är så. Det finns egentligen inga rationella skäl. Anställningsvillkoren är dessutom så att incitamenten  att hållas sig kvar inom systemt bara ökar med tiden. har man väl kommit in jobbar de flesta hårt för att hålla sig kvar. Skattefriheten o immunitetet måste ses över o tas bort för de flesta.

##

Birgitta Larsson skriver:

Kanonbra artikel i dagens tidning. Men bara toppen av ett isberg, när det gäller bistånd till såväl Sida och FN. Själv var jag fredskårist från 1971 i två år och bestämde mig aldrig mer. Men bott i olika länder i Afrika i 12 år som sjuksköterska på olika ambassader och servade biståndsarbetare och diplomater, som hade hoppet kvar! Hört och sett mycket. En kompis, som för något år sedan satt i Addis Abbeba för FN och hade en lön på 80.000 i mån. skattefritt,traktamente, bodde på lyxhotell och gjorde absolut ingetting.Som han själv sa och tyckte det bara var långtråkigt. Jag tyckte han skulle rapportera det,men han sa att det lönar sig inte och de lyssnar ej. En väninna, som arbetade på Sida, skrev negativa rapporter hem,men blev tillsagd, att det får hon ej skicka! Ej konstigt att Gunilla Carlsson fick gå,eftersom hon ville utvärdera biståndet! Ja, det är mycket att rota i. Hur länge till skall vi vara naiva och ej ställa krav.

##

Ulf Ulfvarson, Professor emeritus i Industriell ergonomi på KTH, skriver:

Jag vill gärna bidra med några glimtar från 3 ”plutt”-projekt som jag själv deltagit i som expert inom FN-organet ILO. Det gällde Kenya, Malawi och Grekland (Grekland bedömdes ännu 1985, strax före inträdet i EU, vara ett u-land och det fanns ett UNDP-kontor i Aten).

Att hyra och utrusta bostäder fick jag sköta själv i Nairobi och i Aten, utan hjälp från respektive UNDP-kontor. Därigenom var jag tvungen att slösa dyrbar tid på sådant som inte hade med projektet att göra. Jag ifrågasatte då varför UNDP-kontoren alls fanns på plats. Syftet med projekten var utbildning inom mitt område arbetsmiljö och i Kenyaprojektet dessutom att bygga upp ett laboratorium vid yrkesinspektionen i Nairobi. Samtliga projekt var illa förberedda. Jag fick i förväg inte veta vad personalen, som jag skulle samarbeta med hade för utbildning. Inte heller vad det fanns för resurser i form av litteratur och instrument. Jag misstänkte att man saknade läroböcker och annan litteratur, vilket också var fallet. Det fanns inga pengar för att frakta litteratur från Sverige. Jag tog med mig det allra nödvändigaste i flygbagaget. Jag kunde också få ned en del med hjälp av kolleger i Sverige.

I Kenyaprojektet visade det sig att personalen saknade adekvat utbildning för att ta hand om den laboratorie- och fältutrustning jag beställde till det blivande laboratoriet. Utrustningen kom inte fram under det år jag var stationerad i Nairobi. Jag är rädd för att utrustningen sedan blev liggande ouppackad, men det vet jag inte. I Greklandprojektet fanns en hel del obegagnad utrustning i ett vindsutrymme. Den gick inte att använda för arbetsmiljömätningar. Ingen på plats visste varför den beställts.

För att göra någon nytta utformade jag projekten på ett delvis annat sätt än det var tänkt. Bland annat besökte vi arbetsplatser och diskuterade förbättringsmöjligheter.  Min tid kunde ha utnyttjats många gånger bättre om projekten varit bättre förberedda. 

##

Sverker Lundkvist skriver:

Det svenska biståndet till FN och via SIDA har i årtionden varit en katastrof. Under min tid som finansdirektör i Alfa-Laval arbetade jag mycket med projektfinansiering av projekt i U-länderna. Via SEK kunde man ofta erbjuda en konkurrenskraftig finansiering. Problemet var ofta att köparen inte hade tillräckligt med pengar till förskottet som brukade vara 15 %. Detta finansierades ofta av våra konkurrentländers biståndsorganisationer. De gånger vi försökte få finansiering via SIDA eller Swedfund slutade det alltid med katastrof. Vi hade kanske arbetat i fem år för att bygga upp en kundrelation och diskutera olika upplägg till en kostnad av, säg, 5 mkr. När vid kontaktade SIDA lade de ut affären på offentlig  upphandling internationellt och finansierade den som kom med det lägsta budet. Konkurrenterna hade inte haft några upparbetningskostnader och vi lärde oss snabbt att aldrig involvera SIDA eller Swedfund. Kom de med så tappade vi omedelbart affären. Andra utländska stödorgan som Coface, ECGD, Hermes m fl stöttade enbart sina inhemska bolag.  SIDA skröt om att de internationellt var den biståndsorganisation som var mest uppskattad. Det berodde på att de var de enda som var korkade nog att se till att utländska konkurrenter fick affärerna istället för svenska företag.

Sedan borde man granska hur anställningar går till och hur personer väljs ut för olika uppdrag. Jag har själv och känner flera ytterst kompetenta kollegor i företags- och finansbranschen som någon gång sökt en tjänst som SIDA annonserat för utlandsuppdrag i ett besvärligt land. Det slutar alltid med att SIDA i bästa fall lämnar besked om att befattningen tillsats av en internt sökande eller tidigare SIDA-medarbetare utan närmare motivering. Det verkar finnas in inavel inom SIDA som går ut på att inte ta in experter från näringslivet. 

##

Jan-Olof Mikaelsson skriver:

Jag har arbetat utomlands i drygt åtta år för FN och EU, huvudsakligen i kris- och krigsområden som Mellersta Östern, med centrum i problemets kärna Israel, Libanon och den f d ockuperade delen av Egypten, nämligen Sinai-halvön, men även som avslutning på min s k internationella karriär, i f d Jugoslavien. Jag tillbringade ca 2, 5 år i Mellersta Östern som militär och observatör.

Under mina tre år i krigets Jugoslavien tjänstgjorde jag först som EU-monitor, d v s observatör, i två år och noterade snabbt att den nyinrättade EU-organisationen, ECMM, snabbt genomsyrades av nepotism, korruption och snikenhet i likhet med FN. Många tjänstemän i EU-arbetet hade sina rötter i FN:s olika organ och tog med sig den osunda kulturen. Den är dessvärre mycket vanlig bland internationella s k NGO:s. Det är nog bara MSF, Läkare utan gränser, och brittiska Oxfam som jag känner större förtroende för. Det fanns under min tid i Sarajevo några hundra NGOs, många utan egna fordon, kommunikationsmedel och budget för att bedriva en reell hjälpinsats, men delegaterna levde och mådde gott och deras organisation kunde ragga pengar på hemmaplan för sin insats i ett katastrofområde. Sedan drog de vidare till Haiti eller Afganistaneller något annat krisområde.

Jag avslutade som militär i Kosovo 2001-02 och noterade ännu en gång att det sällan var korruption bland  militärer i FN/NATO-organisationen, frånsett en del fall av utnyttjande av prostituerade av soldater och även av officerare, medan problemen fanns på den civila sidan, som konsekvent ansåg sig stå över militären och vara de som ansvarade för insatserna. Lönemässigt var det i allra högsta grad märkbart. Regeln var att flera av dessa, i många fall långvägare inom FN, var oerhört välbetalda. När garageföreståndaren i Naqoura i Libanon, som hade börjat sin karriär med att lyfta bommen några år tidgare på HQ i Jerusalem, talade om för mig att han troligen hade hade närmare dubbelt så mycket i lön som den svenske läkaren och sjukhuschefen på svenska FN-sjukhuset i Naqoura exemplifierade han FN-systemet!

##

Stefan Reinhammar skriver:

Jag har jobbat som polis för FN i Kosovo 2001 och det slog mig då hur illa skött FN är. Bland annat hur mycket pengar som pumpas in i att fel personer ska få en lön. En riktigt hög lön dessutom. Och att man inte kan ifrågasätta utan att riskera att bli utsatt för represalier.

Fortsätt att lyfta frågan om varför vi/den svenska staten INTE vågar ifrågasätta vart pengarna går! Är det kanske så att vi har en utbredd mygel- och korruptionsmentalitet som vi gömmer bakom fasaden att vi ”inte visste utan trodde gott”? DET funkar inte och har aldrig funkat, då många inte tänker blåögt som svenska gör, eller iaf har gjort.

##

Bo Stenson skriver:

Det är med intresse som jag läst dina artiklar om biståndet till och genom FN.  De konkreta exempel du ger gäller UNDP.  Som du vet finns det tjogtals av andra FN-organ och program av olika slag, däribland FNs fackorgan såsom WHO och FAO.  Det är lätt att tolka dina artiklar som att det skulle gälla alla FN-organ och allt bistånd som kanaliseras genom dem.  Men det vore ett stort  misstag.

Låt mig först säga att jag är jävig i meningen att jag arbetat med och för FN en stor del av mitt arbetsliv, huvudsakligen med hälsobistånd och med UNICEF och WHO.  Men det innebär också att jag vet en del om hur det svenska biståndet till de organisationerna fungerat under årens lopp. 

En tidigare chef på WHO berättade en gång för mig om det gamla talesättet som säger att UNICEF kan ingenting men gör allting, WHO kan allting men gör ingenting – och UNDP kan ingenting och gör ingenting. Så det förvånar mig inte att ditt nedslag på UNDP gav ett negativt resultat.

 Men det finns alltså andra FN-organ och svenskt bistånd till dem.  Jag tror inte att allt som WHO och UNICEF gör, för att vara specifik, är så lyckat.  Men under den tid jag var ansvarig för WHO-biståndet på SIDA arbetade vi hårt för att förbättra uppföljningen, ställa krav på rapportering och styra stödet till områden där det gav resultat.  Jag har svårt att känna igen mig i bilden att ingen som arbetar med de svenska bidragen till FN-systemet skulle bry sig om hur det går.  Tvärtom skulle jag snarare vilja säga.

……

Jag har inget behov av att försvara det som är dåligt med FNs biståndsverksamhet.  Men jag tycker det vore rättvist att också peka på en del av de framsteg som gjorts och där olika FN-organ spelat en viktig roll.  Och det svenska biståndet till och genom dem.

##

Jörgen Arinell skriver:

Jag har arbetat inom bistånd för olika NGOs och även Sidafinsnsierade projekt i Södra Afrika under mer än 10 år och har på nära håll kunnat se hur framför allt FN-organen spenderar pengar, som om de ramlat ner från himlen, på lyxiga kontor, tjänstebilar, konferenser och orimliga löneförmåner, som driver upp lönerna hos alla aktörer. Jag har många gånger funderat över vilka signaler detta ger till de fattiga som, i bästa fall, får nöja sig med smulorna från de lyxiga konferensmiddagarna.

Konferenserna äger oftast rum i huvudstäderna och dit kommer deltagarna vanligtvis i fyrhjulsdrivna bilar av senaste årgången körda av privatchaufförer. Resultaten stannar vid vackra policys som de fattiga människorna ute i byarna inte märker något av.

Min erfarenhet är att mindre organisationer, NGOs och NPOs, som arbetar småskaligt driver projekt som är möjliga att utvärdera och resultatgranska. Men ju större organisationerna är, desto större blir bristerna i granskningen. Vissa stora projekt, som är näst intill omöjliga att resultatgranska, borde man överhuvud taget inte befatta sig med. Tyvärr kan jag inte ge dig något bra exempel på detta, men ett litet prov på hur det kan gå till i fältet kan du ändå få. Sida finansierade för ca 10 år sedan ett litet miljöprojekt i Sydafrika genom att bekosta viss infrastruktur. När den fanns på plats kom Sida på besök och kunde konstatera att konstruktionerna var byggda. Därmed lät Sida sig nöja. Det man borde ha gjort är att återvända några år senare för att se om byggnader och annan konstruktion användes på det sätt det skulle enligt målformulering i projektansökan. Någon granskning enligt målbeskrivningen gjordes alltså inte.

Detta var ett litet exempel från mikronivå och hur det då går till i makrovärlden inom FN-organen ger mig kalla kårar.

##

En hel del läsare har också åkallat Jan Mosander och saknar hans granskningar av bistånd på Sveriges Radio. Han arbetar numera i egen regi med att föreläsa och utbilda journaliststudenter, men skickade en generös kommentar. Vi är gamla kollegor från Ekot, och den som en gång har sett Mosander bli förbannad på ett morgonmöte över något som han tyckte var fel i världen glömmer det aldrig.

Han tycker inte att han har tid med Facebook eller Twitter, men undrade om jag kunde “lyfta in följande bit i systemet”:

”Suveränt med SvD:s och Jenny Nordbergs granskning av biståndet, särskilt FN-biståndet. En del kommer säkert att försöka använda artiklarna i sin propaganda för att få stopp på biståndet. Själv tycker jag att vi har råd med det. Bistånd medför alltid ett risktagande. Miljöerna är komplicerade och man måste räkna med misslyckanden och ett visst svinn. Men onödiga, bisarra och dyra mellanhänder, tjuvar och annat patrask som dyker upp i hanteringen måste sättas åt på ett helt annat sätt än hittills.”

Och vem säger det bättre än så.

Om bloggen



Följ och delta i granskningen av Sveriges FN-bistånd. Nu går SvD:s medarbetare i New York - den prisbelönta undersökande journalisten Jenny Nordberg - vidare med sitt avslöjande om hur de svenska miljarderna till FN används. Ta del av dokumenten och bidra med information och egna erfarenheter som kan ta granskningen vidare.


Mail: jenny.nordberg@svd.se

Twitter: @nordbergj, #FNSvD