Bodil Malmsten om att vara jobbig

NEW YORK. Den svenska författaren Bodil Malmsten skrev ett brev, med en personlig berättelse om ett svenskt biståndsprojekt. Jag publicerar det med hennes tillåtelse. Håll i åtanke att jag inte har insyn i just detta projekt och därför inte kan bekräfta historien, och att det är hennes reflektioner efter att ha läst min kolumn idag om vikten av jobbiga människor inom biståndet.

##

Det här med det så kallade biståndet.

1996 var jag på ett Sida-finansierat ”litteraturutbyte” mellan Vietnam och Sverige, jag var två månader i Hanoi.

(Som jag älskade.)

Men vid kontakt med biståndspersoner, svenska representanter för IMF, högre uppsatta bistånds”arbetare” i lyxvillor och med oräkneliga vietnameser som tjänstefolk, bakandes kanelbullar och putsande silvret, kände jag mig som en livsform från en helt annan planet.

Där hade jag i åratal försvarat det svenska biståndet, suttit i debatter och försvarat Sida framför högerspöken som tyckte att pengar inte skulle slängas bort, så naiv var jag.

Och så blir jag varse det mest koloniala beteende jag någonsin sett på nära håll.

När jag försökte förklara för dåvarande (o)ansvariga Sida-personer att ett litterärt utbyte med Vietnams författarförbund inte är möjligt – för det inte finns några författare i Vietnams författarförbund, bara politruker sorterande under informationsdepartementet – det enda som hördes var min jobbiga röst, inga samtal, ingen uppföljning av ett ”Projekt” som där jag uppfattade min uppgift som att berätta något om Vietnam, om Hanoi.

Att jag trots övervakning i form av en så kallad tolk kom i kontakt med många vietnamesiska författare, (bl a den store Thiep och Bao Ninh, senare belönad för Sorrow of war) var tack vare dåvarande ambassadören. När jag ville  träffa representanter för vietnamesisk litteratur utan ”tolken” sa jag bara att jag skulle umgås med ambassadören och på grund av författarförbundets känsla för hierarkier gick det bra.

Jag planerade en antologi med ung vietnamesisk litteratur, noveller, träffade författare, men när jag kom tillbaka till Sverige visade Sida inget intresse.

Vad det så kallade författarutbytet skulle gå ut på, förstår jag fortfarande inte. 

I utbyte mot mig skickade vietnamesiska författarförbundet en extremt trist politruk som satt i Författarbundets gästlägenhet på Drottninggatan och klagade på den svenska maten i två månader och skrev en oläslig rapport om hur det var i Sverige.

Det här minnet kom upp när jag läste om biståndet och ditt porträtt av Ahlenius och insikten om hur sällsynt det är med Ahlenius.

Jag slogs verkligen för mina vietnamesiska författare med Sida-personerna, varav ingen – det är jag säker på – var någon jobbig person i hierarkierna och byråkratin. 

Så många tankar som kom fram av dina artiklar. 

Efter min Hanoivistelse när det inte blev något av någonting för pengarna Sida spenderat var jag nog väldigt jobbig mot dem ett tag.

Men det hjälpte inte.

Jag har inte tillräckligt med jobbighet i mig.