Annons
X
Annons
X

Nordberg granskar

Jenny Nordberg

Jenny Nordberg

NEW YORK. Moderaterna hade fest i helgen, för att peppa sig att vinna även nästa val. Enligt Godmorgon Världen, som jag brukar lyssna på om söndagarna, så hyllade de sig själva i Norrköping och talade om hur bra de har gjort ifrån sig på de sju år som de lett Sverige hittills.

Utrikesminister Carl Bildt har ju deklarerat att han varken läst SvD:s artiklar eller UD:s egen rapport om hur biståndet sköts där. ”Det finns rätt många andra saker som är intressanta att läsa”, sade han. Och det är ju sant, förstås.

Han verkar också tycka att jag och mina kollegor är hemskt dåliga:

”Svenska Dagbladet har en lite snedvriden journalistik. De ägnar sig åt att driva en tes”, sade han till Kristoffer Törnmalm på Expressen.

Jag vet inte om det betyder att han också tycker att den civilekonom på UD med många års erfarenhet som skrivit rapporten är dålig? Eller om det är rapporten, som vi citerar ordagrant ur, som är dålig och snedvriden? Jag vet inte om man kan kalla det för en tes, men dess slutsats lyder:

”Fram tonar en bild av otillfredsställande kvalitet och ett UD som inte själv lyckas leva upp till de krav som ställs på underlydande myndigheter och bidragsmottagare. Ett flertal risker av stor vikt är idag till stora delar oidentifierade och ohanterade.”

Eller är kanske de skattebetalande läkare, lärare, offentliganställda, företagare, pensionärer och arbetslösa som mailar mig och säger att de gärna vill ge bistånd till dem som har det sämst i världen, men att det verkar vara lite oklart vart pengarna går – är det dessa människor som är dåliga, och driver en tes?

Något dåligt är det hursomhelst inte med varken utrikesministern eller det faktum att UD underlåter att dokumentera vart pengar går, inte kan räkna rätt och låter praktikanter utan utbildning sköta delar av biståndsmiljarderna på hans departement. Åtminstone inget som står att läsa i det utrikesministern sagt.

#

Jag blev i alla fall väldigt uppåt när jag hörde att han till slut ändå gick med på att intervjuas av SvD:s erfarna politiska reporter Lena Hennel. Äntligen skulle vi få lite besked om vad som gäller för det bistånd som bekostas med skattemedel och vad som ska hända nu, efter att UD dokumenterats ha en grovt bristande hantering av de cirka 12 miljarder om året de skickar ut i världen.

Resultatet är nog vad åtminstone jag skulle kalla intressant läsning.

Först säger Bildt att oredan på UD kan bero på att det helt enkelt är för mycket pengar att hantera nuförtiden. Sverige ska ju ge en procent av sin bruttonationalinkomst i bistånd, och eftersom kollegan på Finansen, minister Anders Borg, ser till att Sverige tuffar på som tåget, blir det mer och mer för varje år. 

”De väldiga ökningarna av biståndsbeloppet är en utmaning. Det har varit en ständig kamp från Gunillas sida att se till att allting hanteras rätt. Det är ju en väsentlig ökning jämfört med för bara några år sedan, närmare 40 miljarder kronor”, säger Bildt.

Okej. De ligger alltså och rullar sig i pengar på UD. Inte konstigt att ett och annat papper kommer på avvägar.

Men på tidningen hemma i Stockholm blir ekonomfantomen Andreas Cervenka lite fundersam, och slår upp budgetpropositionen. Han räknar fram och tillbaka, men det som Carl Bildt sagt tycks ändå inte stämma. Den del av biståndsbudgeten som UD hanterar har inte ökat på senare år. Den har faktiskt minskat. Bildts svar ”framstår som ofullständigt” skriver Cervenka. Han är artig han.

#

Bildt berättar så att han inte ens har ansvar för biståndet på Utrikesdepartementet. 

”Inte för verksamheten. Jag har ansvar för personalpolitik och sådant men inte för innehållet”, säger han.

”Du behöver alltså inte ta ansvar för det här”, frågar då Hennel, med hänvisning till rapporten och de tolv miljarderna.

”Inte mer än som ledamot i regeringen”, svarar Bildt.

Han är alltså en slags personalchef på UD, men har inte något ansvar för de 12 miljarderna som varje år skickas därifrån? Trots att han är den högste chefen för UD? Och om man är ledamot av regeringen, innebär inte det ett visst ansvar också?

Hennel börjar med att redovisa hur det ligger till:

”I instruktionen för regeringskansliet slås fast att det är upp till departementschefen att besluta om indelning av departementet och fördelningen av arbetet mellan de olika tjänstemännen. En departementschef kan också välja att delegera frågor till sina statsråd; i det här fallet biståndsminister Hillevi Engström (M) och handelsminister Ewa Björling (M). Hur detta ska ske slås fast i departementets särskilda arbetsordning som kan se olika ut från departement till departement.”

För att vara helt säker ringer hon också Per Virdesten, som är gammal chef för Statsrådsberedningen och justitieråd i Högsta Domstolen.

”Ytterst ligger ansvaret för rutiner och organisation och formerna för verksamheten i departementschefens hand”, bekräftar han.

Bildt är alltså ansvarig för vad som händer på UD, vare sig det rör bistånd eller något annat. Såvida inte Bildt har bestämt något eget, alltså.

#

Till sist kommer Bildt så med ytterligare en förmildrande omständighet till att det kan vara lite si och så med ordningen på de 12 miljarderna. Det kan vara bråttom ibland, om människor lider akut nöd: 

”Om vi ska begära kvitto i förväg på varje krona som vi ska ge till flyktinglägren i Jordanien så får vi upphöra att ge stöd till flyktinglägren.”

”Och där kan det nog vara så att pappershanteringen är bristfällig. Det finns säkert sådana situationer och det finns säkert sådana situationer som jag är beredd att försvara. Snabba nödlägen kan förekomma i världen.”

I flyktinglägren i Jordanien finns ju bland annat många människor från inbördeskriget i Syrien. Många existerar under förhållanden som knappt är människovärdiga. Jag har flera vänner och kollegor som har varit där, och deras vittnesmål är outhärdliga.

Så i ljuset av det bryr man sig ju nästan inte ett enda dugg om hur det går till, bara flyktingar får hjälp så fort som möjligt, om det så kan rädda ett enda barn. Det köper jag. Och det hänger alltså på UD att så ska ske, förstår jag på utrikesministern.

Men jag ställer ändå frågan till Sida på Twitter, för att försäkra mig om att det stämmer. De svarar att de sköter merparten av det humanitära stöd som ska ”rädda liv o lindra nöd”.

När det är kris någonstans i världen är det Sida som i första hand ska reagera för svensk räkning:

”Normalt sett är det vi som fattar den typen av beslut när det ryms inom årets anslag och befintlig strategi. Vi har ramavtal med dem som kan förmedla stöd och kan snabbt svara på s k apeller när en kris uppstår. Apeller är ettåriga om en katastrof är långvarig, annars en s k ‘flash appeal’. Vi har mandat att svara på båda.”

Det behöver inte ens ske från Stockholm, om något akut händer i ett visst land:

”Ofta delegerar vi beslutanderätten till en svensk ambassad med utsänd personal så att man kan ta sådana beslut”, skriver Sida.

Så inte nog med att man måste översätta från diplomatiska.

”Utrikesministerns förklaring väcker en del frågetecken”, som den belevade Cervenka uttrycker det.

 

Om bloggen



Följ och delta i granskningen av Sveriges FN-bistånd. Nu går SvD:s medarbetare i New York - den prisbelönta undersökande journalisten Jenny Nordberg - vidare med sitt avslöjande om hur de svenska miljarderna till FN används. Ta del av dokumenten och bidra med information och egna erfarenheter som kan ta granskningen vidare.


Mail: jenny.nordberg@svd.se

Twitter: @nordbergj, #FNSvD

Senaste kommentarer

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. Den svenska författaren Bodil Malmsten skrev ett brev, med en personlig berättelse om ett svenskt biståndsprojekt. Jag publicerar det med hennes tillåtelse. Håll i åtanke att jag inte har insyn i just detta projekt och därför inte kan bekräfta historien, och att det är hennes reflektioner efter att ha läst min kolumn idag om vikten av jobbiga människor inom biståndet.

    ##

    Det här med det så kallade biståndet.

    1996 var jag på ett Sida-finansierat ”litteraturutbyte” mellan Vietnam och Sverige, jag var två månader i Hanoi.

    (Som jag älskade.)

    Men vid kontakt med biståndspersoner, svenska representanter för IMF, högre uppsatta bistånds”arbetare” i lyxvillor och med oräkneliga vietnameser som tjänstefolk, bakandes kanelbullar och putsande silvret, kände jag mig som en livsform från en helt annan planet.

    Där hade jag i åratal försvarat det svenska biståndet, suttit i debatter och försvarat Sida framför högerspöken som tyckte att pengar inte skulle slängas bort, så naiv var jag.

    Och så blir jag varse det mest koloniala beteende jag någonsin sett på nära håll.

    När jag försökte förklara för dåvarande (o)ansvariga Sida-personer att ett litterärt utbyte med Vietnams författarförbund inte är möjligt – för det inte finns några författare i Vietnams författarförbund, bara politruker sorterande under informationsdepartementet – det enda som hördes var min jobbiga röst, inga samtal, ingen uppföljning av ett ”Projekt” som där jag uppfattade min uppgift som att berätta något om Vietnam, om Hanoi.

    Att jag trots övervakning i form av en så kallad tolk kom i kontakt med många vietnamesiska författare, (bl a den store Thiep och Bao Ninh, senare belönad för Sorrow of war) var tack vare dåvarande ambassadören. När jag ville  träffa representanter för vietnamesisk litteratur utan ”tolken” sa jag bara att jag skulle umgås med ambassadören och på grund av författarförbundets känsla för hierarkier gick det bra.

    Jag planerade en antologi med ung vietnamesisk litteratur, noveller, träffade författare, men när jag kom tillbaka till Sverige visade Sida inget intresse.

    Vad det så kallade författarutbytet skulle gå ut på, förstår jag fortfarande inte. 

    I utbyte mot mig skickade vietnamesiska författarförbundet en extremt trist politruk som satt i Författarbundets gästlägenhet på Drottninggatan och klagade på den svenska maten i två månader och skrev en oläslig rapport om hur det var i Sverige.

    Det här minnet kom upp när jag läste om biståndet och ditt porträtt av Ahlenius och insikten om hur sällsynt det är med Ahlenius.

    Jag slogs verkligen för mina vietnamesiska författare med Sida-personerna, varav ingen – det är jag säker på – var någon jobbig person i hierarkierna och byråkratin. 

    Så många tankar som kom fram av dina artiklar. 

    Efter min Hanoivistelse när det inte blev något av någonting för pengarna Sida spenderat var jag nog väldigt jobbig mot dem ett tag.

    Men det hjälpte inte.

    Jag har inte tillräckligt med jobbighet i mig.

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. Storyn om UD:s interna sågning av sin egen biståndshantering tog en intressant vändning när före detta biståndsminister Gunilla Carlsson sade att biståndet inte ens kanske borde skötas av UD. Så här sade hon till Expressen: 

    ”Vi behöver se över, kanske inte bara rutiner, utan var de här pengarna ska hanteras. Jag tror inte att det är rimligt att man långsiktigt sitter och har parallella bidragshanteringar. Och det är därför som jag har tillhört dem som internt har diskuterat om inte det här bör ligga på myndigheter. Förhoppningsvis snabbas det här på nu när det än en gång finns svart på vitt att här finns brister som måste åtgärdas.”

    Huh? Det har i alla fall inte jag hört tidigare — att förra biståndsministstern helt enkelt ville göra sig av med biståndshanteringen från sitt eget departement. Hon fick dessutom medhåll i SVT:s Aktuellt, där liknande tankar framfördes.

    Jag har däremot pratat med statsvetaren Bo Rothstein vid Göteborgs Universitet, som sade såhär om själva idén med att UD också ska sköta en del av biståndet:

    ”UD har alltid varit en svår sak för de har en typ av ministerstyre som de andra departementen inte har. UD är både ämbetsverk och ett departement på samma gång. Och Utrikesministern har en särställning. Han kan ge direkta order, det som på andra ställen skulle kallas för ministerstyre. På UD är det helt okej. Men varför ska UD överhuvudtaget hantera biståndsmedel? Det måste ju bygga på att regeringen är svårt misstroende mot Sida som man tycker att man aldrig har fått ordning på. Det är konstigt att vi har två enheter – en som är expert på diplomati och en som är expert på bistånd. Men de går in i varandra. Man kan ifrågasatta om diplomater ska hålla på med bistånd.”

    Argumentet för att UD ska hantera bistånd till viss del är ju att de stora FN-organen också utgör politik, och att diplomater därför bör sköta de förhandlingarna och kontakterna. Det är bistånd i miljardklassen som går till dessa organisationer.

    Vad tycker då nya biståndsministern Hillevi Engström? Vill hon ha bistånd på UD, eller har hon andra idéer? Hon har meddelat att hon nu för första gången tänker uttala sig om rapporten som berör hennes departement. Men inte till SvD; utan hon ska framträda i P1 Morgon på fredag. Vi får lyssna då.

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. UD sågar sin egen bidragsverksamhet, där nästan 12 miljarder om året går ut i bistånd. Det var ju en del intressanta turer innan UD faktiskt släppte själva rapporten, som pryds av en bro med ett hål i mitten, och bär titeln ”Bidragsprocessen eller Resurserna som försvann”. Den är på 82 sidor och är en ganska fascinerande läsning om vad som händer inne på UD; hur folk beter sig och vad de tycker. Det är en civilekonom på UD som har granskat hela bidragsprocessen över två år och gått igenom ett 70-tal ärenden på de enheter som  hanterar bidrag och bistånd på UD.

    Hela rapporten ligger här, och mycket av det som brister, som att dokument, analyser och tydliga angivelser om resultat saknas, räknas upp  i torsdagens artikel. Men jag tänkte att jag skulle dela ytterligare några stycken med er som jag tycker är värda lite extra uppmärksamhet.

    Vi börjar med att bara läsa sammanfattningen:

    ”Slutsatserna i denna utvärdering indikerar att åtgärderna i vissa avseenden endast på marginalen har höjt kvaliteten. Det ifrågasättande och den kritik som nyligen framkommit i massmedia förefaller till delar berättigad. Den inre effektiviteten är låg.”

    Då undrar man ju lite hur det var tidigare.

    ”Utvärderingen visar att risken för bristande kvalitet till regeringens redovisning till Riksdagen avseende UD:s bidragshantering inte är obetydlig.”

    De som representerar oss och våra skattepengar har alltså små chanser att få reda på vad som händer med biståndspengarna i vissa avseenden. Vad tycker då utrikesutskottet om det? Mina kollegor intervjuade dem under torsdagen, men de var inte särskilt oroade. Socialdemokraternas Urban Ahlin, som är vice ordförande, sade att rapporten till och med kanske hade faktafel.

    Ordföranden för Sofia Arkelsten har överhuvudtaget inte sagt något, så vi vet inte vad hon tycker om detta.

    Statsvetaren Helena Wockelberg vid Uppsala Universitet var dock tydlig: ”Som demokrat måste man hålla på idén om att riksdagen ska få den information som behövs för ansvarsutkrävande. Annars fallerar tanken med att delegera makten till regeringen. Grundläggande i det här är att fundera över vad regeringen faktiskt gör.”

    Det handlar till och med om att de bryter mot lagar och regler på UD, enligt rapporten:

    ”Det UD-externa regelverket, framförallt 3 paragrafen Budgetlagen och 11 paragrafen Anslagsförordningen efterlevs förmodligen inte tillräckligt väl. Besluten uppvisar i detta avseende systematiskt återkommande tveksamheter.”

    ”Det säkerställs inte alltid att outnyttjade medel återbetalas i den utsträckning som är påkallat. 

    Det här är alltså skattepengar som vi inte vet var de har tagit vägen någonstans. Är det miljoner? Tiotals miljoner? Hundratals?

    ”Fram tonar en bild av otillfredsställande kvalitet och ett UD som inte själv lyckas leva upp till de krav som ställs på underlydande myndigheter och bidragsmottagare. Ett flertal risker av stor vikt är idag till stora delar oidentifierade och ohanterade.”

    Men vilka risker är det? Det låter oroväckande, men jag vet inte. Kanske UD kunde svara på det?

    UD:s egen expeditionschef avfärdade dock rapporten i radions p1 Morgon på torsdagen ganska ordentligt. Lyssna här, där även reporterlegendaren Jan Mosander, som granskat bistånd i decennier, deltar och till slut tröttnar på UD:s spinn om att det inte är något särskilt graverande med granskningen. Då avbryter Mosander: ”Svenska Dagbladet bränner ju av det här rätt i synen på oss.. ni är ju i kris!”

    Till SVT sade Mosander också: ”Jag har aldrig under mina år när jag har granskat UD:s biståndshantering sett en så kritisk utredning som den här. Det är första gången och då ska man vara tacksam att det har funnits någon på UD:s ekonomiavdelning som har haft mod och civilkurage nog att skriva ihop allt det här. Den här  misären har pågått i tiotals år på UD, också i högsta grad under den socialdemokratiska regimen. Men nu finns det tecken på att den här interngranskningen kommer att leda till att Riksrevisionen äntligen följer upp den förstudie som man gjorde kring detta för flera år sen, och som pekade på stora brister.”

    Från politkerhåll kom senare under dagen dock statsministern Fredrik Reinfeldt och lät lite bekymrad, även om han mest skyllde på regeringen som hade hand om biståndet för sju år sedan.

    ##

    Sedan detta om UD:s bemanning, när en del utgörs av praktikanter — hur var det med det egentligen? Det är ”inte okej” sade expeditionschefen till mig i onsdags.

    Men det står uttryckligen i rapporten att: ”Många handläggare uppges inte veta vad bidragshantering innebär. Ett relaterat problem som nämns är att praktikanter ofta ges i uppgift att självständigt hantera ärenden och beslut med bristande handledning.” 

    Och: ”Praktikanter som åläggs att hantera ärenden/beslut saknar ofta specifik kompetens för detta.”

    En före detta medarbetare som inte varit praktikant men väl vikarie berättar lite om hur det brukar gå till här, om hur praktikanter ges ansvar för stora summor och ofta utgör den huvudsakliga bemanningen när resten av UD åker på sommarsemester.

    ##

    Rapporten berör också UD:s ”kultur”. En före detta anställd förklarade för ett tag sedan den så kallade UD-andan för mig (detta ingår alltså inte i rapporten) där en viktig del är att hålla tyst och inte ifrågasätta något:

    ”Hela UD-systemet bygger att bli befordrad. Det är en militärisk struktur, där målet är att bli ambassadör. Detta är helt beroende av chefen. Alla roterar runt och är generalister, och det gäller att inte göra sig ovän med någon, eftersom den personen kan bli ens chef när som helst. Har man då pekat med hela handen och ställt frågor och undrat varför det inte funkar och varför vi inte har några bedömningar, så hamnar man på bråkiga listan och inte på diplomatlistan. UD är en livsstilskarriär för många och det bygger på att man sköter sig.”

     I rapporten står också flera saker som tycks bekräfta den bilden:

    ”Det framkommer att det i UD egentligen inte finns något konkret ansvarsutkrävande, det finns inga ‘sanktionsmöjligheter’ i det fall någon inte tar sitt ansvar och den framtida karriären påverkas då i princip aldrig.”

    ”På en enhet anser ledningen att ansvarsutkrävande inte är ett problem, att det är en ‘icke-fråga'”. 

    Bistånd verkar inte heller vara så populärt bland diplomaterna att hålla på med:

    ”En känsla, uppfattning, uppgivenhet om att bidragshanteringen är något ineffektivt, krångligt, svårgenomträngligt och inte en del av en prioriterad kärnversksamhet inom vilken man kan profilera sig själv och därmed gå en god karriär till mötes”. 

     

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. En före detta medarbetare på UD läste det jag skrev häromdagen om biståndsminsterns slutsatser efter att ha varit i New York och mött FN. Ministern har ju medgett att det finns svårigheter med de svenska pengar som går till FN; att få ordentlig insyn och kunna följa upp vad som händer där. När jag då frågade om Hillevi Engströms intryck av hur det fungerar på hemmaplan, det vill säga främst på UD som hanterar det svenska FN-biståndet, sade hon ju bland annat så här:

    ”Mitt intryck under mina år i regeringskansliet är att det är medarbetarnas moraliska skyldighet att tala om vad vi behöver veta och vad som rör sig. Och jag upplever verkligen att det finns en sådan öppenhet inom UD. Det är ett led i att vi har en bra anställningstrygghet och jag ar väldigt stolt över det. Med den har ämbetsmannatraditionen gör man sitt yttersta för att skattebetalarnas pengar ska komma till nytta.”

    En läsare som tidigare jobbat på UD hörde då av sig med en kommentar, där en annorlunda bild ges av arbetet med bistånd på departementet. Jag har tidigare hört flera tala om något som de kallar för ”UD-andan” som ska råda på UD, där mycket handlar om att vara tyst (och att absolut inte prata med pressen) och inte ifrågasätta något alls om man vill göra bra ifrån sig som diplomat. Ibland nämns också uttrycket ”UD-mässigt” när det gäller beteende, och framför allt språk, som jag har beskrivit tidigare. Ett vanligt rakt och okomplicerat tal- och skriftspråk anses mindre bra än ett mer tillkrånglat och abstrakt språk, som ofta syns i dokument. Lyssna på det sista svaret från kabinettssekreterare Frank Belfrage i den här intervjun från Ekot, för hur det som kallas UD-mässigt språk kan låta.

    Det som läsaren nu skrev gick i alla fall i samma stil som det jag hört tidigare, men det är mer detaljerat. Jag har bekräftat att personen ifråga har arbetat på UD, men då denne fortfarande är anställd inom bistånds- och diplomatbranschen utelämnar jag på begäran namnet. Här är vad hen ville säga:

    ”Jag arbetade på UD för några år sedan som vikarie. Det var många med mig som hade korta tidsbegränsade anställningskontrakt. En av mina arbetsuppgifter var att ansvara för vissa årliga utbetalningar till internationella biståndsinsatser. Det handlade om miljonbelopp och blev det fel med en dags försening i transaktionen kunde det resultera i kraftig straffränta på tiotusentals kronor. Jag vet att det hade hänt tidigare men tror inte det blev någon diskussion om det. Det verkade som om ingen direkt tog någon större notis om det faktiskt.

    Det var många praktikanter som gjorde ordinarie arbetsuppgifter utan att vara kvalificerade och en del hade även ansvar för att hantera stora summor pengar och vissa utbetalningar. Under sommaren var det många praktikanter som stod för arbetsstyrkan på UD.

    Någon borde börja titta på hur UD:s personalenhet arbetar, den allra heligaste enheten för alla dom som vill klättra i diplomatkarriären. Lojalitet går före allt om man vill behålla sitt jobb. Rätta in sig i ledet är det som gäller. Det finns ingen anställningstrygghet överhuvudtaget. Jag vet flera också flera som gått på tillfälliga kontrakt i allt mellan 3-7 år. Många ger upp och slutar.”

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. Nya biståndsministern var ju här i förra veckan. Hon hade träffat både UNDP och UNFPA och utvärderare för olika organ. Senast hon var i New York och på FN var 2007, för riksdagens räkning, men nu återvände hon alltså som chef för det svenska biståndet.

    ”Det var inga nyheter för regeringen, det som du skrev om”, sade ministern, och syftade på SvD:s serie om biståndet till FN och vilka problem som finns där. ”För mig är det allra viktigaste att svenska skattebetalares pengar kommer människor till del och att vi gör som mest nytta där det är som tuffast i världen.”

    ”Vi är ett land att räkna med och vi har mycket att komma med. Vi är ett generöst biståndsland”. Och just därför har Sverige också goda möjligheter att kräva resultat och transparens från FN:s arbete, förklarade hon: ”Det är angeläget att våra svenska representanter har väldigt tydliga instruktioner för vilka frågor som man ska driva på. Det ar min bedömning att man har och har haft väldigt tydliga instruktioner, och att de bottnar i regeringens politik.” Hon påpekade också att dessa instruktioner ständigt ses över, och jag nämnde att SvD bett UD att få ta del av dem.

    Efter att vi pratat om FN frågade jag också om hon har förtroende för hur bidragshanteringen sköts från UD:s sida av Atlanten, mot bakgrund av den kritik som kom från bland annat Riksrevisonens förstudie 2010. Ministern talade väl om sitt nya departement:

    ”Jag måste saga att jag är imponerad av den kompetens som finns bland vara tjänstemän. De har gedigna kunskaper och många har varit ute på fältet och arbetat. Jag känner mig väldigt trygg med de tjänsteman som finns inom UD, både i Stockholm och New York och i Genève. Generellt inom statsförvaltningen har vi bra tjänstemän som är lojala med uppdraget. OECD-rapporten berömde också Sverige för biståndet. Min bedömning är att det i grunden fungerar på ett tillfredsställande sätt men inget är så bra att det inte kan bli bättre.”

    Jag nämnde för ministern att många berättat för mig att de tycker att UD är en ganska sluten värld, och frågade om hon även känner sig trygg med att hon får reda på om något är fel eller om det brister i hanteringen på något vis.

    ”Det måste jag verkligen säga. Att mitt intryck under mina år i regeringskansliet är att det är medarbetarnas moraliska skyldighet att tala om vad vi behöver veta och vad som rör sig. Och jag upplever verkligen att det finns en sådan öppenhet inom UD. Det är ett led i att vi har en bra anställningstrygghet och jag ar väldigt stolt över det. Med den har ämbetsmannatraditionen gör man sitt yttersta för att skattebetalarnas pengar ska komma till nytta.”

     

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. Några läsare har undrat vad det egentligen innebär när jag citerar en person som bara omnämns som “UD-medarbetare” eller liknande. Vad heter människan? Och varifrån får jag det som jag berättar om FN?

    Det finns få bindande regler inom journalistik och vem som helst får kalla sig journalist. Det är ju ganska konstigt, med tanke på att journalister också kan ställa till mycket elände när det blir fel. Men det här innebär också att var och en till stor del sätter sin egen standard och får stå för sin egen trovärdighet. Jag tänkte därför berätta vad som gäller för mig personligen och för Svenska Dagbladet, så ni vet.

    SvD tillåter mig att skriva kolumner i den ton och om de ämnen jag själv väljer. Men sakinnehållet måste alltid vara korrekt. Om något ändå brister rättar SvD det både till senare upplagor, på webben, och inför en rättelse. När SvD:s chefredaktör Fredric Karén läste en av mina kolumner om UNFPA nyligen föreslog han en lite djupare dykning i just svenskt bistånd till FN, om vart pengarna går och hur det fungerar.

    I första hand har jag i det arbetet använt mig av interna rapporter och officiella dokument som läsare själva kan ta del av med hjälp av länkar inne i texten. När jag t ex skriver att UD vill kalla Sverige för en “humanitär supermakt” så är det alltså ett direkt citat ur UD:s eget dokument. Många andra dokument har jag fått direkt från UD och Sida efter begäran, eller som svar på en fråga jag ställt.

    För att vara säker på att jag inte har feltolkat eller överdrivit resultat och skrivningar i olika utredningar har jag också gått igenom mina formuleringar med utredare, så att allt som jag skrivit om rapporterna stämmer. Som jämförelse kan ni se hur Ekot på Sveriges Radio läste och rapporterade om UNDP:s granskning av projekt för att minska fattigdom.

    De siffror vi redovisar, om hur mycket Sverige ger till FN och hur mycket som går till respektive organ, har vi fått hjälp av statistikavdelningarna på både UD och Sida att ta fram, och jag har även talat med dem för att bekräfta att vi använder rätt begrepp. Flera experter både inom myndigheter och organisationer har också läst hela eller delar av texterna innan de publiceras för att upptäcka och kunna korrigera felaktigheter.

    Men riktigt allt kan inte berättas med dokument och siffror, hur tydliga de än är. För att få en bättre bild av något där stora pengar är inblandade i ganska slutna system måste man prata med människor som faktiskt vet vad som händer på insidan. Och det kan vara svårt.

    FN och det svenska Utrikesdepartementet, som betalar ut ungefär hälften av det svenska biståndet, vill liksom alla myndigheter och organisationer idag gärna styra den information som kommer ut om dem. Det innebär att när journalister kontaktar anställda där så ska de anställda hänvisa till pressavdelningen och helst inte säga något själva utan särskild tillåtelse. Som de oftast inte får. De som går emot instruktionerna riskerar att hamna i onåd, vilket kan få konsekvenser för befordran, arbetsklimat och i förlängningen själva anställningen. Det här gör att många är rädda för journalister och att alla medborgare successivt får veta allt mindre om vad som händer inom offentlig verksamhet.

    För att allmänheten ändå ska ha en chans att få reda på exempelvis missförhållanden inom offentlig verksamhet finns i Sverige ett grundagsfäst meddelarskydd, som innebär att den som lämnar uppgifter till en journalist är skyddad som källa. När och om jag tar emot sådan information är jag alltså bunden att skydda en person som önskar vara anonym i all evighet och under alla omständigheter. Att använda sig av anonyma källor är förenat med risker för båda parter, och det är därför något som både journalister och redaktörer försöker undvika så långt det går.

    När jag ändå väljer att göra det så gäller följande: Det måste vara värt det, eftersom en historia eller ett slutet sammanhang kräver en förklaring som annars inte kan fås. Uppgifterna måste innehålla substans och beläggas av flera personer och helst också av dokument. Jag har sedan absolut tystnadsplikt gentemot källorna, och om jag bryter det riskerar jag fängelsestraff. Som en kontrollfunktion internt är jag också skyldig att dela information om källor med chefredaktören vid begäran, för att han ska ha möjlighet att kontakta källor för att verifiera uppgifter och värdera både dem och informationen. Tystnadsplikten förs därmed över till ansvarig utgivare, som också ansvarar för att källan skyddas.

    Om jag sedan citerar någon i tidningen så väljer jag självklart de uttalanden som jag tycker är mest kärnfulla och beskrivande. Det urvalet står jag för.

    För dem som arbetar inom FN finns inget sådant lagstadgat skydd, och källor har generellt en svagare ställning i USA, där det har blivit allt vanligare för domare att begära ut uppgifter om källor under hot om fängelsestraff och polisrazzior. Det stöter däremot på hårt motstånd från journalister, och jag har flera kollegor som i det längsta har valt att hellre har erbjudit sig att spärras in än att ge upp sina källor, eftersom det är det absolut värsta man kan göra som journalist.

    Det finns också unika personer som väljer att betala priset och ta konsekvenserna för att uttala sig med namn. För att det är tillräckligt viktigt och för att de har ett extremt starkt rättspatos. Det finns inte många sådana numera, men FN:s internutredare som jag intervjuade i förra veckan är en sådan. Efter att han ställde upp för att berätta och belägga mycket av det som händer inom UNDP står nu både svenska och utländska politiker i kö för att träffa honom. Det är inget som är till hans fördel hos arbetsgivaren. Tvärtom. Men små utbrott av mod och uppriktighet kan spela stor roll.

    Jag är djupt också tacksam gentemot alla dem som talar med mig anonymt, eftersom jag vet att de drivs av att världen verkligen ska bli lite bättre; att bistånd ska nå fram och att FN ska fungera och göra skillnad.

    Och då gäller det att vi inte alla håller tyst.

    Så skriv gärna till fredric.karen@svd.se och säg vad ni tycker om hur vi jobbar.

     

     

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. Det bara rasar in politiker här i riktning mot FN-skrapan på första avenyn. Biståndsminister Hillevi Engström är i stan idag, för sin premiär på FN, där hon också ska träffa höga chefer som är mottagare av svenska skattepengar. Och även hon skrev en debattartikel, denna gång i SvD, för att lägga fram sina ideer om bistånd.

    Hon skriver att regeringen ”välkomnar granskning av och debatt om Sveriges bistånd” och nämner den nyligen släppta DAC-rapporten, som Sida, UD och Carl Bildt alla var överens om gav ett mycket gott betyg till det svenska biståndet, framför allt för att det är mycket generöst jämfört med andra länder. Men rapporten uttryckte också hård kritik om att svenskt bistånd är ofokuserat, att det finns en ”forest of policies” och att det saknas en riktig strategi, trots att det länge talats om det. Rapporten efterlyser därför en plan som innebär ”konkreta handlingar som ger resultat.” Så riktigt så världsbäst var det inte.

    Men tillbaka till nya biståndsministern. Hon fortsätter med att tala om Sveriges bistånd till FN, apropå SvD:s artiklar:

    Regeringen är fullt medveten om de stora förändringsbehov som finns inom FN. Det är därför betydande steg har tagits i syfte att åstadkomma förbättringar. Före 2006 gjordes inga systematiska bedömningar av FN-organisationerna och uppföljningen av verksamheten var långt ifrån heltäckande. Detta trots att stora summor svenska skattemedel kanaliserades in i systemet. 

    Biståndsministern säger också, liksom nästan alla svenska diplomater och politiker jag har talat med, att Sverige ställer ”hårda krav” på FN för att få reformer och resultat. Jag har länge försökt ta reda på exakt vad det här innebär, detta med att Sverige ”spelar en pådrivande roll” och mycket annat som sägs. Vad gör man, konkret, och vilka krav ställs? Det handlar alltså om språket och om orden som används – men vilka ord är det då?

    UD har hänvisat till de instruktioner som skickas med diplomater som åker till New York för att delta vid stora FN-möten. Dessa dokument ”sekretessprövas” på UD sedan flera veckor och är därför inte tillgängliga för en öppen granskning.

    Men de som åker till förhandlingarna skriver också reserapporter när de kommer hem, där de ska redovisa vad som sagts på möten och i förhandlingar. Några av dessa har jag fått från Sida, vars personal deltar i möten i New York. Låt oss titta på vilka ord som används för den svenska positionen när det gäller bistånd från ett möte med UNDP Executive Board 2012, där tre svenska diplomater deltog:

    ”On transparency…. the current Swedish position is to support full public access.”

    Sverige stödjer det, alltså.

    ”Sweden commended the good balance in the program document between focusing on supporting core state functions and supporting a national ownership, where civil society partners are immensely important.”

    Sverige berömde UNDP.

    ”However, Sweden asked whether the programme did not try to grasp over too many areas and having too ambitious outputs, and also what the links were to already existing programmes…”

    Här ser alltså Sverige något som verkar ofokuserat, och då framförs en försiktig fråga.

    Som får svaret: ”The intention was also to leverage what is already done and work through existing programmes but with a more cross-practice cooperation.”  

    Hängde ni med där? Det var i alla fall svaret med vilket Sverige lät sig nöja.

    Rapporten fortsätter, med att Sverige ”joined a statement” och ”discussed the need..”

    Sverige anslöt sig även till ett gemensamt uttalande från de nordiska länderna, och där lyder de aktiva orden så här:

    ”The Nordic countries welcome”… ”We congratulate the UNDP for the progress….” ” We would be interested in hearing more…” ”We would appreciate…”

    De allra starkaste uttrycken jag kan finna i dokumenten lyder ”We believe it is crucial that gender equality is clearly stated as a priority…” och ”We’d like to offer some comments and suggest several issues…”

    Så när framförs de tuffa kraven på öppenhet, resultat och granskning? I hissen?

    Idag träffar Hillevi Engström utvärderingschefer på FN, bland annat den mycket modiga och ovanligt självständiga avdelning på UNDP som jag intervjuade häromveckan som hon läst om. Ett av målen med det svenska biståndet är ”verkliga resultat i fattiga människors liv” enligt Engström, och UNDP, som bland annat har till uppgift att bekämpa fattigdom, är en av de absolut största mottagarna av pengar från Sverige. Deras egna utvärderingar har ju inte kunnat visa att någon fattig person har blivit hjälpt av miljardprogram, och UNDP har därför ansatts hårt av flera andra länder som har skurit ner på sitt bistånd. Men hur tuffa är Sverige, och var går gränsen för artig diplomatiska och när kranen av pengar börjar skruvas åt? Det senare är ju vad som faktiskt nu tvingar fram reformer på UNDP. Fler väntas snart, enligt vad jag har hört.

    Hillevi Engström sade till SvD häromdagen att hon vill ”se om vi behöver trimma våra instruktioner ytterligare till de företrädare vi har”.

    Hennes pressekreterare har lovat att höra av sig senare så att vi ska få veta vilka slutsatser ministern har dragit.

     

     

     

     

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven svepte in till New York i veckan med sina utrikespolitiska experter och rådgivare, eftersom – som en av dem optimistiskt uttryckte det – han räknar med att bli statsminister efter nästa val. Då ingår att visa ett visst intresse för utrikespolitiken, så första anhalt var därmed FN för att träffa flera av cheferna där.

    Med sig i bagaget hade Löfven också en debattartikel som han skrivit tillsammans med utrikesutskottets vice ordförande Urban Ahlin. Där kritiseras den nuvarande regeringen för lågt engagemang i FN. Det bör enligt socialdemokraterna utökas, bland annat genom att Sverige ska hårt ska driva att få en av de icke-permanenta platserna i säkerhetsrådet och engagera sig i nedrustningsfrågor.

    Det avfärdades av Carl Bildt som ”okunnigt”, vilket fick kommentaren tillbaka från Löfven att utrikesministern ”har en egen liten värld han lever i”. Utöver den politiska och tuppiga markeringen från respektive sida är det dock värt att notera att Socialdemokraterna i debattartikeln också berör det svenska biståndet, med anledning av SvD:s granskning:

    Sverige är en stor givare till FN-systemet och måste därför kunna säkra inflytande när medlen ska användas. En debatt om FN:s bistånd pågår i Sverige. Vi är angelägna om att både det svenska och internationella biståndet granskas och utvecklas genom debatt. Sverige ska fortsatt ha en stark roll, och då är kraven på resultat naturligtvis lika viktigt i FN som på hemmaplan.

    S efterlyser alltså resultat och inflytande. Men hur då, egentligen? FN:s egna internrevisorer har i flera rapporter visat på dåliga och uteblivna resultat i bland annat UNDP och UNFPA, där Sverige är stora givare. Riksrevisionens utredare också hann konstatera att det var ganska illa ställt med kontrollen exempelvis på Utrikesdepartementet, innan granskningen lades ner.

    Jag ringde Löfvens utrikespolitiske rådgivare Oscar Stenström som kryssade mellan taxibilar på Manhattan i väntan på sin partiledare, och frågade om han tycker att riksdagen har tillräcklig koll på vad som händer med biståndspengarna som går ut från Sverige?

    “Nej, det har väl framgått med icke önskvärd tydlighet. Hur ska vi kunna ha koll är inte ens UD har koll pa hur de betalar ut sina pengar? Det faller ju på sin egen orimlighet. De har ju inte riktigt ordning på sina konton och utbetalningar. Vi har ju varit oroliga att regeringen har lagt ner en myndighet [Sadev, som granskade biståndet] utan att någon annan är pa plats.”

    Riksdagen, och utrikesutskottet, är ju de folkvalda som faktiskt sitter med fingret på avtryckaren för att godkänna alla biståndsmiljarder som går ut. Det är alltså den grupp som borde veta allra mest om resultat och hur pengarna används.

    Vi pratade också om det som inom UD och Sida kallas för “utbetalningstrycket”, när väldigt mycket pengar ska göras av med på kort tid; eller att “cashen måste ut” som en medarbetare där uttryckte det för mig. Vilket också – enligt dem själva – medför problem i uppföljning och kvalitet eftersom det helt enkelt inte finns tid. Stenström är medveten om det problemet:

    “Mer och mer har puttats in i de stora fonderna för att man inte riktigt vet man ska göra, och jag har sett det själv med egna ögon i Afghanistan, där biståndet har ökat snabbt, och då blir det “the easy way out” for handläggaren. Vi har inte tillräckligt mycket folk ute och sitter du med mycket pengar på kort tid att göra av med, så leds man in i de stora fonderna.”

    Socialdemokraterna är starka anhängare av enprocentsmålet – att en procent av Sveriges BNI ska gå till bistånd. Och just därför uttryckte Stenström att han är orolig för att det kan ifrågasättas om granskning och uppföljning inte är tillräckligt stringent:

    “De som gör bistånd och vi själva är rädda att berätta när det skiter sig. Men man måste våga redovisa det bistånd som inte lyckas. Bistånd är en riskbransch. Det är inte ett argument för att sluta betala. Men det är vår förbannade skyldighet att ta reda på vad som händer. För att kunna ha en procent i bistånd så måste det fungera bättre.”

    Exakt hur det ska gå till fick jag fortfarande inget svar på, men “vår förbannade skyldighet att ta reda på” låter som ett halvt löfte till skattebetalarna och lite av en utmaning till regeringen. Stenström lovade också att återkomma med resultatet av delegationens observationer.

    Jenny Nordberg

    NEW YORK. Många SvD-läsare har hört av sig den här veckan med olika åsikter. Jag tänkte att ni skulle få ta del av några som har personlig erfarenhet från insidan av biståndsvärlden. Samtliga har tillfrågats, gett sitt godkännande och själva fått välja om de vill framträda med namn eller bara med signatur.

    En före detta UD-medarbetare skriver:

    Det var verkligen på tiden. Under min tid som Irakhandläggare (2000- 2005) var vi (UD/Sida) alltid lika glada om vi kunde skyffla över så mycket som möjligt till FN, då vi själva inte kunde hantera allt bistånd som allokerats till Irak. Under S-regeringen på den tiden handlade det om att kunna visa på hur många hundratals miljoner som skulle skickas till Irak och mindre om effektivitet. 

    ##

    Signaturen “L” berättar:

    Äntligen någon som börjar rota i detta. Bra! Det behövs verkligen. För ca 20 år sedan arbetade jag i Genéve, på huvudkontoret. Trots att jag var relativt ung och oerfaren i sammanhanget, och endast hade ett tillfälligt kontrakt på ett par år, tjänade jag (och för övrigt de andra oxå) mer än vad en svensk statsminister gör. Det som fastnade på näthinnan, var en karikatyr i ”The Times” som visade en FN-medarbetare dagtid respektive kvällstid, med bildtexten ”Live poor by day and rich by night”. Ganska talande, men även på den tiden var det ju bannlyst att kritisera systemet och såga av den gren man satt på. 

    ##

    Från Börje Lagerström:

    En liten kommentar till inlägget i dagens SVD: ”Att inte en enda människa kan visas ha blivit hjälpt ur fattigdom tack vare UNDP:s arbete”. Jag satt under Iran-Irak-kriget som FN-observatör i UNDP:s kontor i Tehran, där ResRep’en fungerade som FNs ambassadör. Det är fullt möjligt att denna indier kunde ha blivit en välbeställd medborgare i hemlandet också, men knappast lika välbeställd som en D-2, med en skattefri årslön, bostadstillägg, etc på $100k+. Samma gäller för hans vice P-5), en trevlig gentleman från Bangladesh. De lokalanställda var från den iranska överklassen och hade säkert klarat sig bra även utan sin, efter lokala förhållanden goda FN-lön – för några gick det ännu bättre för de lyckades genom goda kontakter att bli internationellt anställda med mångdubbelt högre inkomster.

    Detta mönster har säkert upprepats överallt där UNDP har verkat.  Så visst finns det många som som har blivit hjälpta ur fattigdom. Det är för övrigt inte endast inom UNDP som slöseriet och ineffektiviteten råder.  FN har en plethora av olika begivenheter och obskyra organisationer, som inte gör någon större insats för avhjälpandet av världsfattigdomen, förutom för de få som lyckas mygla sig in i organisationen.

    Det finns även många FN-organ som åstadkommer något, bland dessa tar jag gärna fram den organisation som senare kom att bli min egen, UNRWA, som för en måttlig kostnad har gjort palestinierna läs- och skrivkunniga i långt högre grad än andra araber.  Sverige är en av de största bidragsgivarna till UNRWA, både till organisationens ordinarie budget men också genom direkta bidrag till öronmärkta projekt, t ex Rimal Health Centre i Gaza.

    ##

    Lars Klöfver skriver:

    Jag har själv arbetat i FN, knappt 6 år, som chef för FNs upphandlingskontor i Köpenhamn UNOPS. Det är en organisation som inte får bidrag från länder men som finansierar sin verksamhet genom att ta bvetalt för utförda tjänster ungerfär som ett konsultföretag. I princip är det andra FN organisationer som är ”kunder” t ex UNDP, UNICEF mfl.

    När jag fick telefonsamtalet från New York i december 1998 sa jag till min fru: ”Tänk om mor Elsa hade levt, då tror jag att hon blivit glad o stolt, hennes son som blivit FN direktör. Då skulle hon nog bjuda granntanterna på kaffe med dopp o berätta lite nyheter om sonen”

    Nästan 6 år senare sitter jag i bilen på väg hem till Stockholm med sista flyttlasset o tänker: ”Det är allt en förbannad tur att morsan inte lever så att jag måste ärligt svara på hennes frågor om hur det var på FN o att se att hon är lite lessen för att jag valde att sluta” 

    Inga-Britt Ahlenius har under sina år på FN skafft sig en insikt som får personer på UD o FN alrdig kommer i närheten av. Inga-Britt som också kallas ‘Mrs Fearless’ är åtminstone enl min uppfattning en person med stor integritet, prestigelös o orädd. hennes avskedbrev till sprattegubben Ban-Ki Mon möttes med TOTAL tystnad av UD. Inte ett ord????

    När det gjordes interna utredningar av nåt slag blev rapporterna aldrig slutligt utfärdade. Samtliga slutade som ”blueprints”. Ordet transparency är kanske det ord som tillsammans med de ord du nämner i dina artiklar det som används flera gånger dagligen av FN medarbetare. Något mindre transparent system än FN finns antagligen inte. Hela FN systemet arberar i den s k mänsklighetens tjänst på mänsklighetens/skattebetalares pengar. Ordet confidential borde förbjudas inom de sk Funds and Programs (Har förståelse för att det i Generalförsamling o Säkerhetsråd ibland behöver diskuters i slutna kretsar men inte i övrigt)

    Som sk International civil servant åtnjuter FN anställda immunitet i tjänsten o betalar inte skatt. (De som försvarar systemt brukar argumentera att det finns ett system med gross o net salaries men detta är bara två rader på ett papper. Inga pengar betalas till landet där FN är närvarande. Jag har själv dragit nytta av denna skattefrihet under de år jag arbetade på UNOPS men jag förstår faktiskt inte varför det fortfarande är så. Det finns egentligen inga rationella skäl. Anställningsvillkoren är dessutom så att incitamenten  att hållas sig kvar inom systemt bara ökar med tiden. har man väl kommit in jobbar de flesta hårt för att hålla sig kvar. Skattefriheten o immunitetet måste ses över o tas bort för de flesta.

    ##

    Birgitta Larsson skriver:

    Kanonbra artikel i dagens tidning. Men bara toppen av ett isberg, när det gäller bistånd till såväl Sida och FN. Själv var jag fredskårist från 1971 i två år och bestämde mig aldrig mer. Men bott i olika länder i Afrika i 12 år som sjuksköterska på olika ambassader och servade biståndsarbetare och diplomater, som hade hoppet kvar! Hört och sett mycket. En kompis, som för något år sedan satt i Addis Abbeba för FN och hade en lön på 80.000 i mån. skattefritt,traktamente, bodde på lyxhotell och gjorde absolut ingetting.Som han själv sa och tyckte det bara var långtråkigt. Jag tyckte han skulle rapportera det,men han sa att det lönar sig inte och de lyssnar ej. En väninna, som arbetade på Sida, skrev negativa rapporter hem,men blev tillsagd, att det får hon ej skicka! Ej konstigt att Gunilla Carlsson fick gå,eftersom hon ville utvärdera biståndet! Ja, det är mycket att rota i. Hur länge till skall vi vara naiva och ej ställa krav.

    ##

    Ulf Ulfvarson, Professor emeritus i Industriell ergonomi på KTH, skriver:

    Jag vill gärna bidra med några glimtar från 3 ”plutt”-projekt som jag själv deltagit i som expert inom FN-organet ILO. Det gällde Kenya, Malawi och Grekland (Grekland bedömdes ännu 1985, strax före inträdet i EU, vara ett u-land och det fanns ett UNDP-kontor i Aten).

    Att hyra och utrusta bostäder fick jag sköta själv i Nairobi och i Aten, utan hjälp från respektive UNDP-kontor. Därigenom var jag tvungen att slösa dyrbar tid på sådant som inte hade med projektet att göra. Jag ifrågasatte då varför UNDP-kontoren alls fanns på plats. Syftet med projekten var utbildning inom mitt område arbetsmiljö och i Kenyaprojektet dessutom att bygga upp ett laboratorium vid yrkesinspektionen i Nairobi. Samtliga projekt var illa förberedda. Jag fick i förväg inte veta vad personalen, som jag skulle samarbeta med hade för utbildning. Inte heller vad det fanns för resurser i form av litteratur och instrument. Jag misstänkte att man saknade läroböcker och annan litteratur, vilket också var fallet. Det fanns inga pengar för att frakta litteratur från Sverige. Jag tog med mig det allra nödvändigaste i flygbagaget. Jag kunde också få ned en del med hjälp av kolleger i Sverige.

    I Kenyaprojektet visade det sig att personalen saknade adekvat utbildning för att ta hand om den laboratorie- och fältutrustning jag beställde till det blivande laboratoriet. Utrustningen kom inte fram under det år jag var stationerad i Nairobi. Jag är rädd för att utrustningen sedan blev liggande ouppackad, men det vet jag inte. I Greklandprojektet fanns en hel del obegagnad utrustning i ett vindsutrymme. Den gick inte att använda för arbetsmiljömätningar. Ingen på plats visste varför den beställts.

    För att göra någon nytta utformade jag projekten på ett delvis annat sätt än det var tänkt. Bland annat besökte vi arbetsplatser och diskuterade förbättringsmöjligheter.  Min tid kunde ha utnyttjats många gånger bättre om projekten varit bättre förberedda. 

    ##

    Sverker Lundkvist skriver:

    Det svenska biståndet till FN och via SIDA har i årtionden varit en katastrof. Under min tid som finansdirektör i Alfa-Laval arbetade jag mycket med projektfinansiering av projekt i U-länderna. Via SEK kunde man ofta erbjuda en konkurrenskraftig finansiering. Problemet var ofta att köparen inte hade tillräckligt med pengar till förskottet som brukade vara 15 %. Detta finansierades ofta av våra konkurrentländers biståndsorganisationer. De gånger vi försökte få finansiering via SIDA eller Swedfund slutade det alltid med katastrof. Vi hade kanske arbetat i fem år för att bygga upp en kundrelation och diskutera olika upplägg till en kostnad av, säg, 5 mkr. När vid kontaktade SIDA lade de ut affären på offentlig  upphandling internationellt och finansierade den som kom med det lägsta budet. Konkurrenterna hade inte haft några upparbetningskostnader och vi lärde oss snabbt att aldrig involvera SIDA eller Swedfund. Kom de med så tappade vi omedelbart affären. Andra utländska stödorgan som Coface, ECGD, Hermes m fl stöttade enbart sina inhemska bolag.  SIDA skröt om att de internationellt var den biståndsorganisation som var mest uppskattad. Det berodde på att de var de enda som var korkade nog att se till att utländska konkurrenter fick affärerna istället för svenska företag.

    Sedan borde man granska hur anställningar går till och hur personer väljs ut för olika uppdrag. Jag har själv och känner flera ytterst kompetenta kollegor i företags- och finansbranschen som någon gång sökt en tjänst som SIDA annonserat för utlandsuppdrag i ett besvärligt land. Det slutar alltid med att SIDA i bästa fall lämnar besked om att befattningen tillsats av en internt sökande eller tidigare SIDA-medarbetare utan närmare motivering. Det verkar finnas in inavel inom SIDA som går ut på att inte ta in experter från näringslivet. 

    ##

    Jan-Olof Mikaelsson skriver:

    Jag har arbetat utomlands i drygt åtta år för FN och EU, huvudsakligen i kris- och krigsområden som Mellersta Östern, med centrum i problemets kärna Israel, Libanon och den f d ockuperade delen av Egypten, nämligen Sinai-halvön, men även som avslutning på min s k internationella karriär, i f d Jugoslavien. Jag tillbringade ca 2, 5 år i Mellersta Östern som militär och observatör.

    Under mina tre år i krigets Jugoslavien tjänstgjorde jag först som EU-monitor, d v s observatör, i två år och noterade snabbt att den nyinrättade EU-organisationen, ECMM, snabbt genomsyrades av nepotism, korruption och snikenhet i likhet med FN. Många tjänstemän i EU-arbetet hade sina rötter i FN:s olika organ och tog med sig den osunda kulturen. Den är dessvärre mycket vanlig bland internationella s k NGO:s. Det är nog bara MSF, Läkare utan gränser, och brittiska Oxfam som jag känner större förtroende för. Det fanns under min tid i Sarajevo några hundra NGOs, många utan egna fordon, kommunikationsmedel och budget för att bedriva en reell hjälpinsats, men delegaterna levde och mådde gott och deras organisation kunde ragga pengar på hemmaplan för sin insats i ett katastrofområde. Sedan drog de vidare till Haiti eller Afganistaneller något annat krisområde.

    Jag avslutade som militär i Kosovo 2001-02 och noterade ännu en gång att det sällan var korruption bland  militärer i FN/NATO-organisationen, frånsett en del fall av utnyttjande av prostituerade av soldater och även av officerare, medan problemen fanns på den civila sidan, som konsekvent ansåg sig stå över militären och vara de som ansvarade för insatserna. Lönemässigt var det i allra högsta grad märkbart. Regeln var att flera av dessa, i många fall långvägare inom FN, var oerhört välbetalda. När garageföreståndaren i Naqoura i Libanon, som hade börjat sin karriär med att lyfta bommen några år tidgare på HQ i Jerusalem, talade om för mig att han troligen hade hade närmare dubbelt så mycket i lön som den svenske läkaren och sjukhuschefen på svenska FN-sjukhuset i Naqoura exemplifierade han FN-systemet!

    ##

    Stefan Reinhammar skriver:

    Jag har jobbat som polis för FN i Kosovo 2001 och det slog mig då hur illa skött FN är. Bland annat hur mycket pengar som pumpas in i att fel personer ska få en lön. En riktigt hög lön dessutom. Och att man inte kan ifrågasätta utan att riskera att bli utsatt för represalier.

    Fortsätt att lyfta frågan om varför vi/den svenska staten INTE vågar ifrågasätta vart pengarna går! Är det kanske så att vi har en utbredd mygel- och korruptionsmentalitet som vi gömmer bakom fasaden att vi ”inte visste utan trodde gott”? DET funkar inte och har aldrig funkat, då många inte tänker blåögt som svenska gör, eller iaf har gjort.

    ##

    Bo Stenson skriver:

    Det är med intresse som jag läst dina artiklar om biståndet till och genom FN.  De konkreta exempel du ger gäller UNDP.  Som du vet finns det tjogtals av andra FN-organ och program av olika slag, däribland FNs fackorgan såsom WHO och FAO.  Det är lätt att tolka dina artiklar som att det skulle gälla alla FN-organ och allt bistånd som kanaliseras genom dem.  Men det vore ett stort  misstag.

    Låt mig först säga att jag är jävig i meningen att jag arbetat med och för FN en stor del av mitt arbetsliv, huvudsakligen med hälsobistånd och med UNICEF och WHO.  Men det innebär också att jag vet en del om hur det svenska biståndet till de organisationerna fungerat under årens lopp. 

    En tidigare chef på WHO berättade en gång för mig om det gamla talesättet som säger att UNICEF kan ingenting men gör allting, WHO kan allting men gör ingenting – och UNDP kan ingenting och gör ingenting. Så det förvånar mig inte att ditt nedslag på UNDP gav ett negativt resultat.

     Men det finns alltså andra FN-organ och svenskt bistånd till dem.  Jag tror inte att allt som WHO och UNICEF gör, för att vara specifik, är så lyckat.  Men under den tid jag var ansvarig för WHO-biståndet på SIDA arbetade vi hårt för att förbättra uppföljningen, ställa krav på rapportering och styra stödet till områden där det gav resultat.  Jag har svårt att känna igen mig i bilden att ingen som arbetar med de svenska bidragen till FN-systemet skulle bry sig om hur det går.  Tvärtom skulle jag snarare vilja säga.

    ……

    Jag har inget behov av att försvara det som är dåligt med FNs biståndsverksamhet.  Men jag tycker det vore rättvist att också peka på en del av de framsteg som gjorts och där olika FN-organ spelat en viktig roll.  Och det svenska biståndet till och genom dem.

    ##

    Jörgen Arinell skriver:

    Jag har arbetat inom bistånd för olika NGOs och även Sidafinsnsierade projekt i Södra Afrika under mer än 10 år och har på nära håll kunnat se hur framför allt FN-organen spenderar pengar, som om de ramlat ner från himlen, på lyxiga kontor, tjänstebilar, konferenser och orimliga löneförmåner, som driver upp lönerna hos alla aktörer. Jag har många gånger funderat över vilka signaler detta ger till de fattiga som, i bästa fall, får nöja sig med smulorna från de lyxiga konferensmiddagarna.

    Konferenserna äger oftast rum i huvudstäderna och dit kommer deltagarna vanligtvis i fyrhjulsdrivna bilar av senaste årgången körda av privatchaufförer. Resultaten stannar vid vackra policys som de fattiga människorna ute i byarna inte märker något av.

    Min erfarenhet är att mindre organisationer, NGOs och NPOs, som arbetar småskaligt driver projekt som är möjliga att utvärdera och resultatgranska. Men ju större organisationerna är, desto större blir bristerna i granskningen. Vissa stora projekt, som är näst intill omöjliga att resultatgranska, borde man överhuvud taget inte befatta sig med. Tyvärr kan jag inte ge dig något bra exempel på detta, men ett litet prov på hur det kan gå till i fältet kan du ändå få. Sida finansierade för ca 10 år sedan ett litet miljöprojekt i Sydafrika genom att bekosta viss infrastruktur. När den fanns på plats kom Sida på besök och kunde konstatera att konstruktionerna var byggda. Därmed lät Sida sig nöja. Det man borde ha gjort är att återvända några år senare för att se om byggnader och annan konstruktion användes på det sätt det skulle enligt målformulering i projektansökan. Någon granskning enligt målbeskrivningen gjordes alltså inte.

    Detta var ett litet exempel från mikronivå och hur det då går till i makrovärlden inom FN-organen ger mig kalla kårar.

    ##

    En hel del läsare har också åkallat Jan Mosander och saknar hans granskningar av bistånd på Sveriges Radio. Han arbetar numera i egen regi med att föreläsa och utbilda journaliststudenter, men skickade en generös kommentar. Vi är gamla kollegor från Ekot, och den som en gång har sett Mosander bli förbannad på ett morgonmöte över något som han tyckte var fel i världen glömmer det aldrig.

    Han tycker inte att han har tid med Facebook eller Twitter, men undrade om jag kunde “lyfta in följande bit i systemet”:

    ”Suveränt med SvD:s och Jenny Nordbergs granskning av biståndet, särskilt FN-biståndet. En del kommer säkert att försöka använda artiklarna i sin propaganda för att få stopp på biståndet. Själv tycker jag att vi har råd med det. Bistånd medför alltid ett risktagande. Miljöerna är komplicerade och man måste räkna med misslyckanden och ett visst svinn. Men onödiga, bisarra och dyra mellanhänder, tjuvar och annat patrask som dyker upp i hanteringen måste sättas åt på ett helt annat sätt än hittills.”

    Och vem säger det bättre än så.