Annons

Kalifornienbloggen

Erik Augustin Palm

Erik Augustin Palm

Åter hemma i SF efter en jobbhelg i Los Angeles, med bilfärder längs till synes eviga boulevarder och parkeringsplatser med prunkande urkraftsgrönska intill. Sådana här korta LA-besök – i synnerhet när man tar sig mellan flera olika stadsdelar under loppet av en dag – landar oftast i medvetandet som en spräcklig, suggestiv mosaik. Lördagen spenderades i bland annat Beverly Hills, Westwood, Echo Park och Los Feliz. Schwoosch, bara. Det hela blir till en ganska vacker röra och när man kommer upp igen till det mer överskådliga San Francisco, kan det lätt förefalla som att man varit med om en sorts hyperurban dagdröm. Ovan är två fina videobetraktelser av änglarnas stad – filmade av Jesse Salto och Clark Vogeler, som fångar en del av den där besynnerliga känslan (med musik av The Arcade Fire och Erik Satie).

Erik Augustin Palm

Undertecknad på fin, röd cykel vid fin, roströd San Francisco-bro. Foto: Privat.

Idag, den sista fredagen i mars, översållas Justin Herman Plaza i slutet av Market Street av flera hundratals cyklister, som efter en stunds mental uppvärmning och inmundigande av diverse drycker ger sig ut på ett glädjerusigt och smått kaotiskt lämmeltåg genom staden. Samma sak sker den sista fredagen varje månad. Fenomenet går under namnet Critical Mass och startade här i San Francisco 1992, som ett sätt att utmana biltrafikens dominans och påminna om ett enkelt, miljövänligt färdsätt i detta extremt bilfixerade land (även om det miljömedvetna SF måste ses som en av de absolut bästa amerikanska storstäderna gällande kollektivtrafik). Sen dess har rörelsen spridits över hela världen och inkluderar idag allt från pretentiösa fixed gear-hipsters till hurtiga friskusar och trädkramande neo-hippies. Det är en lika rolig som viktig tradition och varje gång undertecknad har deltagit infinner sig en varm första maj-liknande känsla.

Critical Mass-uppsamling vid Justin Herman Plaza. Foto: Erik Augustin Palm.

Men denna progressiva nordkaliforniska oas kan såklart inte undvika det faktum att den ligger i USA. Den långa, högerkonservativa armen från ”the man” tycks nå nästan överallt. Protester mot Critical Mass är vanligt förekommande och flera inflytelserika krafter i staden har tidigare försökt stoppa denna fredliga cykelutflykt. Varför? Den försinkar ju den heliga biltrafiken! En gång i månaden! Rena rama katastrofen! Nyligen inledde San Franciscos polischef George Gascon ännu ett försök att sabotera för de glada cyklisterna genom att se över kårens förhållningssätt gentemot demonstrationen. Många tror dock att det hela är relativt uddlöst. San Francisco må ligga i USA men merparten av stadens befolkning är oerhört protektionistiska över att på flera plan skilja sig så diametralt från resten av landet. Det skulle därför krävas väldigt mycket för att kväva Critical Mass.

Det bär iväg på Market Street. Foto: Erik Augustin Palm.

Just den här vågen av kollektiv cykelentusiasm må ha startat 1992 i SF, men redan i början av 70-talet ägde liknade aktioner rum hemma i Stockholm. Hur som helst är det smått underhållande att betrakta den statusresa som cykeln tycks ha gjort här i The Bay Area, förmodligen delvis på grund av Critical Mass. Utöver fixed gear-maffian (oftast modemedvetna konst- och mediefolk med minimalistiska cyklar utan växlar – som bekant även välrepresenterade på Södermalm), har cykeln blivit en symbol för ett förfinat, mer ”europeiskt” sinnelag bland gemene man. Medelålders hemmafruar med Whole Foods-kassar har huvtröjor med ”Bike to work day”-tryck och på gator och torg är det inte ovanligt att råka höra hyfsat konventionella kalifornier prata om de där nya, fantastiska cykeldäcken eller hur suveränt det var att cykla för välgörenhet i Golden Gate Park förra helgen. Då är det svårt att inte lägga huvudet svenskt på sned och tänka: vad fint det är med amerikaner som verkligen försöker.

Erik Augustin Palm

Foton: Erik Augustin Palm.

Att efter 12 dagar i Texas vandra nedför Church Street och möta det grönskande under som är Dolores Park en solig dag, är nog det bästa välkomnande hem till Kalifornien som undertecknad skulle kunna föreställa sig. Golden Gate Park i all sin ära och prakt, men det är under de svajande palmerna i mötet mellan Castro och Mission District som San Franciscos mest ultimata parkupplevelse finns att hämta. Utöver att många av stadens olika grupperingar är representerade vilken veckodag som helst (där det till och med har kultiverats fram en av vissa löjligt noggrant följd karta över var i parken som respektive grupp hör hemma), ligger det något i atmosfären som är så omisskännligt Bay Area. Vaggande, behagligt och nästintill meditativt.

”Komma hem-känslan” förstärktes av att ha Berkeley-bördiga drömfolkpopkvartetten The Morning Benders i lurarna (som gjorde succé på SXSW i Austin förra veckan). Tyvärr ska de tydligen ha flyttat till Brooklyn nyligen, men jag hoppas att de snart återvänder efter att ha insett att Telegraph Avenue är så mycket trevligare än ängsliga Bedford Avenue. Ovan en särdeles vacker, Phil Spector-inspirerad livevideoversion av singeln Excuses (från nya skivan Big Echo), som gruppen spelade in strax före jul med vänner och musikbekanta här i San Frantastico.

Erik Augustin Palm

6th Street vid festivalbiografen The Ritz, kvällen innan lugnet i Austin återinfann sig. Foto: Erik Augustin Palm.

Det är söndag kväll i Texas och ”South By” – som Austiniterna förkortar den populärkulturella storm som varje år sveper genom staden – har lagt sig. 6th Street och gatorna omkring Austin Convention Center är fortfarande belamrade med affischer och flyers, men gapar tomt i jämförelse med de senaste 10 dagarnas folkkaos. Parkeringsplatser, lagerlokaler och sunkbarer som den senaste veckan har omringats av ängsligt köande mediemänniskor från städer som New York, Tokyo och Los Angeles, har nu återfått sin ointressanta vardaglighet. Horderna av musiker, filmskapare, IT-entreprenörer, journalister och festivalbesökare har packat ned sitt swag i sina resväskor och satt sig på planet hem. Man är ganska trött, men samtidigt belåten.

SXSW 2010 erbjöd en bred konstnärlig och medial skörd. Även om filmdelen hade åtskilliga mediokra bidrag, fanns där också ett stort antal som nådde fram till mer drabbande nivåer av modern filmkonst. Priset för bästa film gavs i år till Lena Dunham för hennes halvt självbiografiska Tiny Furniture, där regissören spelar en 22-årig, smått förvirrad version av sig själv, på drift i ett ogästvänligt och pretentiöst New York.

Världens största, tillika mest patriotiska ägg. Foto: Amy Elliot.

Även Sundance-vinnaren Winter’s Bone, baserad på Daniel Woodrells roman om 17-åriga Rees sökande efter sin kriminelle far i Ozarkbergen, var en av SXSW:s cineastiska höjdpunkter. Andra favoriter hos undertecknad är komedin Barry Munday – där Patrick Wilson gör en oväntad rolltolkning av en tafflig machotönt med stort hjärta, samt den angenäma dokumentären World’s Largest – om det småstadsamerika som skulle vara nästintill osynligt för resten av världen om det inte vore för tävlingen om världens största vad-som-helst.

Högtflygande samplingar, stämsång och gitarrplink av Le Loup.


Lou Barlow, som alltid lika finkänsligt lo-fi-rockande.


Guadalupe Plata; extatisk alt-bluesrock från Andalusien.


The Very Best utmanar cowboy-estetiken med euroafroglädje.


Lyrics Born representerade Bay Area-hiphop lika stolt som funkigt.


Foton: Erik Augustin Palm

De bästa partierna av det gigantiska konsertlapptäcket utgjordes bl.a. av de frenetiskt samplande Washington-indiefolkisarna Le Loup, lo-fi-farfar Lou Barlows nyskrivna sensibla gitarrdängor, den spanska alternativbluesrocktrion Guadalupe Plata och det svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best. De sistnämnda fick träplankorna på Scoot Inn att vibrera av euroafrikansk soundclash, när den inflytelserika musiksajten Pitchfork höll i South By Southwests officiella avslutningsfest. Och den nordkaliforniska hiphopfanan hölls naturligtvis högt av ordvrängarmästaren Lyrics Born, kvällen innan.

Alex Chilton, 28/12 1950 – 17/3 2010. R.I.P. Foto: Jack Plunkett / Scanpix.

Powerpoplegenden Alex Chilton, som skulle ha spelat med sitt Big Star på SXSW i lördags kväll, avled som bekant av hjärtproblem i New Orleans i onsdags. Resten av festivalen kom därför att tillägnas detta kultförklarade musikgeni, vilket annonserades av SXSW:s creative director innan Smokey Robinsons keynote i torsdags. Chiltons avtryck inom modern indiepop- och rock blev om möjligt ännu mer tydligt genom alla de band som tolkade hans låtar under festivalens sista dagar – däribland de andra gamla powerpopkungarna Cheap Trick. Allt detta utöver en värdig och imponerande hyllningskonsert.

När Kalifornienbloggen nu återvänder till San Franciscos höjder är det med en till amerikansk favoritstad och ett behagligt sammelsurium av audiovisuella intryck i bagaget. På återskrivande i The Bay.

Erik Augustin Palm

Kalifornienbloggen befinner sig som sagt i Austin, Texas fram till nästa vecka. Halva filmdelen på SXSW har passerat, liksom tusentals överdrivet entusiastiska samtal rörande ämnen som ”nya, spännande sätt för ditt företag att använda sociala medier”, eller ”100 Twitter-inlägg innan klockan 5 kan ge dig en gratis t-shirt”. IT-branschigheten på festivalen är svår att inte känna en viss avsmak inför, i synnerhet eftersom den tycks ta sig in i de flesta konversationer (”Nej, jag har inte läst regissörens senaste re-twitter om podcasten från bloggen som shoutades på foursquare”). Tur då att filmdelen ändå har levererat hyfsat i väntan på musiken, som inleds imorgon. Detta är tre guldkorn bland de hundratals filmer som visas på årets SXSW (och eftersom SvD:s bloggar har haft problem med bilduppladdning de senaste dagarna, får det ”duga” med trailers):



Kick-Ass

Surret i köerna utanför Austins SXSW-biografer har de första dagarna främst handlat om en film: Kick-Ass. Matthew Vaughns ultravåldsamma superhjältesatir skiljer sig från andra självreflekterande serie-till-film-adaptioner genom att göra helt och hållet som den vill. Och det den vill är att krossa! Berättelsen om den tafflige New York-tonåringen Dave Lisewski som beslutar sig för att hoppa i trikåer och bekämpa brott utan superkrafter, verkar inledningsvis bli en trött Supersugen-luktande slackerkomedi – i synnerhet eftersom Christopher Mintz-Plasse spelar en av rollerna. Det hela utvecklas dock till en verkligt underhållande studie i explicit tonårsromantik, en gravt dysfunktionell men behjärtansvärd far-och-dotter-relation och framförallt – mängder av oerhört snyggt, överenergiskt filmvåld, med en väv av smart återgivna referenser till andra serier- och filmer i genren. Här i USA har en kontrovers uppstått kring det faktum att en av de mest våldsamma karaktärerna – Hitgirl – spelas av den då bara 12-åriga Chloe Moretz (som förutspås en lysande framtid). Att filmen har en ”indie-approach” men produceras av bl.a. Brad Pitt och har Nicolas Cage i en av huvudrollerna, är en annan intressant aspekt – och en som kanske förklarar varför filmens estetik är så maffigt blockbuster-anstruken, trots att det ofta blodiga, cyniska innehållet ligger ljusår därifrån. Har svensk premiär den 9:e april.



Micmacs

Jean-Pierre Jeunet goes politisk Jönssonligan? Ja, denna moderna franska auteurs senaste film bär i viss mån på en sådan märklig korsning. Micmacs fungerar dels som en belönande tillbakablick på tidigare Jeunetfilmer som Delicatessen, De Förlorade Barnens Stad och Amelie från Montmartre – och dels som en attack på dagens vapenindustri. Det är mycket man känner igen här. Jeunet har i berättelsen medvetet placerat ut referenser till sin filmografi och återigen ser vi Dominique Pinon i en av rollerna. Detaljrikedomen, ”In your face”-överraskningarna, sentimentaliteten, romantiken, underfundigheten och de långa svepande tagningarna. Allt finns där. Historien är kanske inte direkt så effektiv i sin kritik av vapenindustrin, på samma sätt som det vore svårt att ta ett brandtal mot våld på allvar om talaren i fråga har på sig en clowndräkt i rosa neon. Men det politiska spåret känns inte malplacerat. Allra mest behållning ger dock den heist-aktiga förgrundshistorien om videobutiksbiträdet Bazil, som efter att ha träffats av en pistolkula på vift sluter samman med ett gäng typiskt Jeunet-anpassade filurer. Tillsammans tar de sig frejdigt an kampen mot auktoriteten, i det här fallet två vapenjättar. När Jeunet svarade på frågor efter visningen här i Austin medgav han att han egentligen alltid berättar samma historia; hur ett föräldralöst barn slåss mot ett monster. Det fungerar bevisligen fortfarande. Micmacs har svensk premiär på fredag.



Cyrus

Den amerikanska indiefilmbranschens nya favoritbröder, Austinbördiga Jay och Mark Duplass, tog i januari Sundance med storm genom sin tredje långfilm Cyrus. Debuten The Puffy Chair från 2005, som även den blev en Sundance-hit, hjälpte till att etablera mumblecore-genren och göra Duplassbröderna till ett av dess mest lovande namn. Uppföljaren Baghead var en utmärkt demonstration i självmedvetet filmskapande och en träffsäker satir på just mumblecore. Och i denna suveräna relationskomedi utspelad i dagens Los Angeles visar bröderna att de har mognat ytterligare. Cyrus må ha castat stora namn istället för mindre namnkunniga skådisvänner och vara medproducerad av ett annat, mer Hollywoodanstruket brödrapar – Ridley och Tony Scott. Men trots att den myspysiga lågbudgetestetiken är utbytt mot en mer påkostad dito (dock helt utan gladiatorer), har de viktigaste elementen i Duplassfilmspråket bestått. Min personliga favvo John C. Reilly spelar den medelålders loosern John (jupp, samma förnamn), som grottat ned sig i sin egen självömkan sju år efter skilsmässan med Jamie – spelad av den alltid lika briljanta Catherine Keener. Desillusionerad och stupfull på en fest i Beverly Hills möter John plötsligt den ljuvliga Molly, spelad av Marisa Tomei. Snart inser John att hennes son Cyrus (Jonah Hill), blir en konkurrent i spelet om Mollys kärlek. Varken en mörk analys av en osunt nära mor-och-son-relation eller en slafsig familjeparodi. Istället enkelt, urmänskligt och rörande. Och tänk att Jonah Hill kan vara bra utan trumvirvelskämt.

Erik Augustin Palm

Under de kommande 10 dagarna tar undertecknad och därmed också Kalifornienbloggen en paus från NorCal. Detta för att dyka ned i den närmast oöverskådliga mängd av artister, filmer och paneldiskussioner som erbjuds på den gigantiska South By Southwest-konferensen – eller SXSW som den också kallas – i den progressiva collegestaden tillika delstatskärnan Austin i Texas. Huvudsektionen på denna globala mässa för morgondagens popkultur är musikdelen, som i år har samlat över 1900 (!) artister från hela världen. De flesta av dem är relativt okända utanför sina länder och/eller lokala scener, men vill genom SXSW få en ändring på den saken.

Åh, ljufva americana. Foto: ACVB.


Många stora namn finns dock också på listan. I år är till exempel soullegenden Smokey Robinson keynote-talare för musikdelen. Tillsammans blandas dessa små och stora akter till oväntade cocktails av spelscheman på barer och klubbar över hela stan. På torsdag kan man till exempel se de svenska skönsjungande systrarna First Aid Kit, det kanadensiska electro-indiebandet Holy Fuck, de överhajpade brittiska popminimalisterna The xx samt rapvirtuosen och Wu-Tang Clan-medlemmen GZA, avlösa varandra på samma klubb. Eklektiskt är ordet.


6th Street, strax innan musikbranschens årliga invasion. Foto: ACVB.

Både José González och Lykke Li har delvis använt SXSW som språngbräda för sina amerikanska genombrott och i år spelar ett stort gäng svenska artister. Utöver First Aid Kit märks bland andra superproducenterna Bloodshy & Avants svensk-amerikanska electropopband Miike Snow, den eteriska singer/songwriterduon Lowood och den småhemliga indie-balearic-duon jj från Göteborg. Branschorganisationen Export Music Sweden arrangerar även två Sverige-halvdagar nästa vecka på den klassiska nöjesgatan 6th Street, med flera akter som redan är etablerade på hemmaplan, däribland Loop Troop, Last Days of April och Miss Li.

Även norra Kalifornien drar sitt strå till myrstacken av musikaliska bidrag. På torsdag ställer den namnkunniga musikbloggen The Bay Bridged för tredje året i rad till med en hejdundrande extravaganza av spännande nyare akter framkultiverade norr om Monterey. Den mångfacetterade p-funk-pop-rap-maestron Wallpaper, de ljuvligt melodiska stoner-rockarna Sleepy Sun och de överenergiska Berkeley-reggaeton-punkarna Tempo No Tempo, är delar av ammunitionen på festen The Bay Area Takeover. Sedan spelar förstås några av de tyngsta inom Yay Area-hiphop, såsom Oakland-hjältarna Souls of Mischief och DJ Shadow-sidekicken Lyrics Born.

Trots att musiken varit centrum på SXSW sedan starten 1987, bereds film- och interaktiva medier-delarna idag nästan lika stort utrymme. Twitter fick sitt genombrott här 2007 och sen dess har andra sociala medier-succéer följt, som t.ex. den GPS-baserade iPhone-applikationen Foursquare. I år tar det svenska digitala musikundret Spotify plats längst fram på scenen, genom ett keynote-anförande av grundaren Daniel Ek. På filmfronten finns det också mycket att spana in, inte minst Matthew Vaughns ultravåldsamma serie/superhjältekomedi Kick-Ass, det djupgående Magnetic Fields/Stephin Merritt-porträttet Strange Powers (där Merritt & Co. har följts under 10 års tid), liksom Harmony Korines genompsykotiska Trash Humpers.

Att denna makalösa uppvisning i kreativa uttryck och gränsöverskridande idéutbyten äger rum mitt i The Great State of Texas, som ofta beskrivs som en kulturell öken, är ju ganska intressant. Austin tycks bära på en idealisk sammansättning av konstnärlig hyperaktivitet och de öppensinnade ”västkustideal” som präglar Los Angeles och San Francisco, ihop med de allra mest helylle aspekterna av den amerikanska söderns charm. Cowboyboots, undergroundfilm, gitarrfetischism och lugna, varma leenden.

Erik Augustin Palm

En långsiktig man.

Under en middag igår på suveräna creperian Ti Couz hamnade jag i en diskussion med en bekant som arbetar administrativt på den San Francisco-baserade stiftelsen The Long Now Foundation, där ambientgurun Brian Eno är en av grundarna. Organisationens målsättning är att gynna långsiktigt tänkande som alternativ till vår samtids allt mer utspridda och destruktiva kortsiktighet. Ambitionen är att utföra saker ”långsammare/bättre”, inte ”snabbare/billigare”. LNF har flera intressanta medgrundare, men att det var just Eno – känd för sina utdragna, meditativa musikstycken – som kom på begreppet ”long now”, framstår som ganska självklart så här i efterhand.

Eftersom denna term myntades av Eno som en motreaktion på hans upplevelse av New York, dit han flyttade i slutet av 70-talet – och att stiftelsen sedan kom att baseras i San Francisco, löpte vårt samtal snart in på hur atmosfären i dessa världsstäder på motsatta kuster skiljer sig åt. Eno har beskrivit hur han kände att New York – som var och fortfarande är en extremt hetsig, omedelbar och överväldigande stad – förkroppsligade känslan av ett ”kort nu”, där människor enbart fokuserade på det som var intressant för stunden. Han insåg att han föredrog motsatsen, ett ”långt nu” – och det hittade han inte i det stora, stinkande äpplet.

Lite dimmigare, lite långsammare, mycket trevligare. Foto: Erik Augustin Palm.

Frågan är då om San Francisco är motsatsen? I The Bay Area ligger trots allt Silicon Valley – IT-branschens mecka – som helt klart bidrar till ögonblicksfrosseriet, inte minst i form av den ”instant gratification” som möjliggörs av att ständigt vara uppkopplad. Å andra sidan skulle man kunna hävda att stora delar av IT-branschen ju enbart sysslar med strävandet efter en bättre fungerande framtid, även om det ofta blir så fel, så fel. På många andra plan är det dock odiskutabelt att den här stan är ett passande geografiskt ramverk för utvecklandet av ett långsiktigt tänkande. Klyschan om det tillbakalutade Kalifornien stämmer delvis, och lägg där till en miljöpolicy som är bland den mest progressiva i USA, samt en uppsjö av slow food, hållbar kultur och reflexiva dialoger.

Not your grandmothers watch. Foto: The Long Now Foundation.

Slowrörelsen har ju även svenska bidrag som bland annat Owe Wikströms bästsäljande bok Långsamhetens lov, men få andra i världen kan ha tagit det hela så långt som The Long Now Foundation. Som en symbol för hur nipprigt långsiktiga man är på LNF har man startat projektet The Clock of the Long Now – en 10.000-årsklocka som ska inrymmas i ett berg i östra Nevada. Tanken var först att den skulle ticka en gång per år, ha en visare som går ett varv varje sekel och en gök som tittar ut varje millennieskifte. Joråsåatte. Men de flesta vägarna till en debatt i ämnet är såklart bra vägar. En prototyp av klockan, som verkar bli lite annorlunda än ursprungsplanen, finns idag på Science Museum i London.

Tidsperspektivet hos The Long Now Foundation.

Brian Eno har förstås lämnat New York och är idag baserad i London, men han har flera länkar till San Francisco. Tydligen bodde han här ett tag i början av 80-talet och det sägs att han fortfarande har kvar en lägenhet. I en intervju med The San Francisco Chronicle 2007 gav Eno sin syn på den anda i staden som är så väl lämpad för en lätt överdriven men likväl viktig organisation som The Long Now Foundation:

”I think it’s one of the world’s five great cities. I like it mostly for its intellectual culture. I think there’s a kind of freedom of thought and a generosity of thought and an optimism of thought which I have a regular injection of. ’Things could work out, things could be good, why don’t we try it and see what happens?” / / ”…I sort of think in a way that’s where I still live really, that’s where my mind lives, I suppose, even if my body lives somewhere else.”

Kolla in Brian Enos iPhone-applikation Bloom, där du kan designa din egen eviga ambientmusik genom förstrött fingrande på ett drömskt pastellfärsgränssnitt, mellan alla dina stressiga jobbsamtal. Och läs en utmärkt intervju med Brian Eno i The Guardian från januari, här.

Erik Augustin Palm

Bara den suggestiva retro-inredningen på Audium är värd ett besök i sig. Foto: Audium

Enligt en bekant är ”det tveklöst häftigaste stället i San Francisco” den världsunika ljudkonstteatern Audium, som veckovis sedan 1967 har presenterat spektakulära ljudinstallationer för nyfikna audiofiler. Själv tycker jag att den här staden har en uppsjö av andra minst lika spännande företeelser, men Audium hamnar helt klart någonstans i toppen. I år är det 35 år sedan den nuvarande teatern hade sin första föreställning i lokalerna på 1616 Bush Street i det flotta kvarteret Pacific Heights.

Curatorn, kompositören och ljudkonstnären Stan Shaff har utvecklat Audium ihop med ljudteknikern Doug McEachern med syftet att kunna designa ljudets form i rummet, dvs. så kallad “ljudkoreografi”. Teatern har idag 176 högtalare utplacerade på olika platser i lokalen, där den senaste elektroakustiska kompositionen Audium 9 just nu spelas upp varje fredag och lördag kväll. Allt sker helt i mörker för att besökaren ska få en så förhöjd upplevelse av ljudets natur som möjligt.


Audium är idag kultförklarat av många inom ljudbranschen och konstmusikvärlden. Utöver vanliga experimentmusikentusiaster besöks teatern regelbundet av ljudläggare från till exempel Disney och Dolby, samt andra höjdare från stora ljud- och filmbolag. Alla hämtar de inspiration från den här rätt så fantastiska platsen. Den enda uppmaningen från Shaff är att du ska ”ta med dina öron och din fantasi”. En helt och hållet ljudmässig sinnesutvidgande San Francisco-upplevelse utlovas.

Erik Augustin Palm

Idag (tisdag, Pacific Standard Time) släpper det lilla San Francisco-skivbolaget Secret Seven Records den omsusade samlingen In A Cloud: New Sounds From San Francisco, med hittills outgivna låtar från ett stort antal av The Bay Areas mest intressanta indieakter. Med på låtlistan finns bland andra Donovan Quinn & The 13th Month, Sonny & The Sunsets, The Sandwitches, Ty Segall, Tim Cohen, Sverigevännen Kelley Stoltz (som för några år sedan delvis etablerades genom att agera soundtrack i en viss svensk bilreklam) och Paula Frazer.

San Francisco-singer/songwritern Paula Frazer är – hör och häpna – även väverska. Foto: Birdman Records.

Den sistnämnda alt-country-mästarinnan gjorde i lördags ett särdeles vackert framförande som förband åt Mark Kozelek på The Great American Music Hall, med ett antal mörka ballader som förde tankarna till hennes 90-talsband Tarnation. Skivor som förenar lokala förmågor på det här sättet är faktiskt inte alltför vanliga – trots den oerhörda mängden band i området, varför släppet har skapat en märkbar inför-hajp i The Bay. För svenskar som vill få inblick i dagens nordkaliforniska indieflora är skivan ett utmärkt köp. Men det är en superb samling, oavsett.

Kelley Stoltz med sin Miss Sweden 1965-pokal, en annan av hans udda Sverige-kopplingar. Foto: Darrell Taunt.

In A Cloud: New Sounds From San Francisco – som enbart ges ut på vinyl och kan beställas här – firas ikväll med en minifestival på Mission District-vattenhålet Amnesia. Samtidigt fortsätter ”the Swedish indie-invasion” på det lämpligt betitlade Cafe Du Nord med liveframträdanden av svenska sångfåglarna El Perro del Mar och Taken By Trees, Victoria Bergsmans soloprojekt. En idealisk afton för en San Francisco-svensk, med andra ord.