Annons

Kalifornienbloggen

Erik Augustin Palm

Erik Augustin Palm

Undertecknad på fin, röd cykel vid fin, roströd San Francisco-bro. Foto: Privat.

Idag, den sista fredagen i mars, översållas Justin Herman Plaza i slutet av Market Street av flera hundratals cyklister, som efter en stunds mental uppvärmning och inmundigande av diverse drycker ger sig ut på ett glädjerusigt och smått kaotiskt lämmeltåg genom staden. Samma sak sker den sista fredagen varje månad. Fenomenet går under namnet Critical Mass och startade här i San Francisco 1992, som ett sätt att utmana biltrafikens dominans och påminna om ett enkelt, miljövänligt färdsätt i detta extremt bilfixerade land (även om det miljömedvetna SF måste ses som en av de absolut bästa amerikanska storstäderna gällande kollektivtrafik). Sen dess har rörelsen spridits över hela världen och inkluderar idag allt från pretentiösa fixed gear-hipsters till hurtiga friskusar och trädkramande neo-hippies. Det är en lika rolig som viktig tradition och varje gång undertecknad har deltagit infinner sig en varm första maj-liknande känsla.

Critical Mass-uppsamling vid Justin Herman Plaza. Foto: Erik Augustin Palm.

Men denna progressiva nordkaliforniska oas kan såklart inte undvika det faktum att den ligger i USA. Den långa, högerkonservativa armen från ”the man” tycks nå nästan överallt. Protester mot Critical Mass är vanligt förekommande och flera inflytelserika krafter i staden har tidigare försökt stoppa denna fredliga cykelutflykt. Varför? Den försinkar ju den heliga biltrafiken! En gång i månaden! Rena rama katastrofen! Nyligen inledde San Franciscos polischef George Gascon ännu ett försök att sabotera för de glada cyklisterna genom att se över kårens förhållningssätt gentemot demonstrationen. Många tror dock att det hela är relativt uddlöst. San Francisco må ligga i USA men merparten av stadens befolkning är oerhört protektionistiska över att på flera plan skilja sig så diametralt från resten av landet. Det skulle därför krävas väldigt mycket för att kväva Critical Mass.

Det bär iväg på Market Street. Foto: Erik Augustin Palm.

Just den här vågen av kollektiv cykelentusiasm må ha startat 1992 i SF, men redan i början av 70-talet ägde liknade aktioner rum hemma i Stockholm. Hur som helst är det smått underhållande att betrakta den statusresa som cykeln tycks ha gjort här i The Bay Area, förmodligen delvis på grund av Critical Mass. Utöver fixed gear-maffian (oftast modemedvetna konst- och mediefolk med minimalistiska cyklar utan växlar – som bekant även välrepresenterade på Södermalm), har cykeln blivit en symbol för ett förfinat, mer ”europeiskt” sinnelag bland gemene man. Medelålders hemmafruar med Whole Foods-kassar har huvtröjor med ”Bike to work day”-tryck och på gator och torg är det inte ovanligt att råka höra hyfsat konventionella kalifornier prata om de där nya, fantastiska cykeldäcken eller hur suveränt det var att cykla för välgörenhet i Golden Gate Park förra helgen. Då är det svårt att inte lägga huvudet svenskt på sned och tänka: vad fint det är med amerikaner som verkligen försöker.