Annons

Kalifornienbloggen

Erik Augustin Palm

Erik Augustin Palm

Kalifornienbloggen befinner sig som sagt i Austin, Texas fram till nästa vecka. Halva filmdelen på SXSW har passerat, liksom tusentals överdrivet entusiastiska samtal rörande ämnen som ”nya, spännande sätt för ditt företag att använda sociala medier”, eller ”100 Twitter-inlägg innan klockan 5 kan ge dig en gratis t-shirt”. IT-branschigheten på festivalen är svår att inte känna en viss avsmak inför, i synnerhet eftersom den tycks ta sig in i de flesta konversationer (”Nej, jag har inte läst regissörens senaste re-twitter om podcasten från bloggen som shoutades på foursquare”). Tur då att filmdelen ändå har levererat hyfsat i väntan på musiken, som inleds imorgon. Detta är tre guldkorn bland de hundratals filmer som visas på årets SXSW (och eftersom SvD:s bloggar har haft problem med bilduppladdning de senaste dagarna, får det ”duga” med trailers):



Kick-Ass

Surret i köerna utanför Austins SXSW-biografer har de första dagarna främst handlat om en film: Kick-Ass. Matthew Vaughns ultravåldsamma superhjältesatir skiljer sig från andra självreflekterande serie-till-film-adaptioner genom att göra helt och hållet som den vill. Och det den vill är att krossa! Berättelsen om den tafflige New York-tonåringen Dave Lisewski som beslutar sig för att hoppa i trikåer och bekämpa brott utan superkrafter, verkar inledningsvis bli en trött Supersugen-luktande slackerkomedi – i synnerhet eftersom Christopher Mintz-Plasse spelar en av rollerna. Det hela utvecklas dock till en verkligt underhållande studie i explicit tonårsromantik, en gravt dysfunktionell men behjärtansvärd far-och-dotter-relation och framförallt – mängder av oerhört snyggt, överenergiskt filmvåld, med en väv av smart återgivna referenser till andra serier- och filmer i genren. Här i USA har en kontrovers uppstått kring det faktum att en av de mest våldsamma karaktärerna – Hitgirl – spelas av den då bara 12-åriga Chloe Moretz (som förutspås en lysande framtid). Att filmen har en ”indie-approach” men produceras av bl.a. Brad Pitt och har Nicolas Cage i en av huvudrollerna, är en annan intressant aspekt – och en som kanske förklarar varför filmens estetik är så maffigt blockbuster-anstruken, trots att det ofta blodiga, cyniska innehållet ligger ljusår därifrån. Har svensk premiär den 9:e april.



Micmacs

Jean-Pierre Jeunet goes politisk Jönssonligan? Ja, denna moderna franska auteurs senaste film bär i viss mån på en sådan märklig korsning. Micmacs fungerar dels som en belönande tillbakablick på tidigare Jeunetfilmer som Delicatessen, De Förlorade Barnens Stad och Amelie från Montmartre – och dels som en attack på dagens vapenindustri. Det är mycket man känner igen här. Jeunet har i berättelsen medvetet placerat ut referenser till sin filmografi och återigen ser vi Dominique Pinon i en av rollerna. Detaljrikedomen, ”In your face”-överraskningarna, sentimentaliteten, romantiken, underfundigheten och de långa svepande tagningarna. Allt finns där. Historien är kanske inte direkt så effektiv i sin kritik av vapenindustrin, på samma sätt som det vore svårt att ta ett brandtal mot våld på allvar om talaren i fråga har på sig en clowndräkt i rosa neon. Men det politiska spåret känns inte malplacerat. Allra mest behållning ger dock den heist-aktiga förgrundshistorien om videobutiksbiträdet Bazil, som efter att ha träffats av en pistolkula på vift sluter samman med ett gäng typiskt Jeunet-anpassade filurer. Tillsammans tar de sig frejdigt an kampen mot auktoriteten, i det här fallet två vapenjättar. När Jeunet svarade på frågor efter visningen här i Austin medgav han att han egentligen alltid berättar samma historia; hur ett föräldralöst barn slåss mot ett monster. Det fungerar bevisligen fortfarande. Micmacs har svensk premiär på fredag.



Cyrus

Den amerikanska indiefilmbranschens nya favoritbröder, Austinbördiga Jay och Mark Duplass, tog i januari Sundance med storm genom sin tredje långfilm Cyrus. Debuten The Puffy Chair från 2005, som även den blev en Sundance-hit, hjälpte till att etablera mumblecore-genren och göra Duplassbröderna till ett av dess mest lovande namn. Uppföljaren Baghead var en utmärkt demonstration i självmedvetet filmskapande och en träffsäker satir på just mumblecore. Och i denna suveräna relationskomedi utspelad i dagens Los Angeles visar bröderna att de har mognat ytterligare. Cyrus må ha castat stora namn istället för mindre namnkunniga skådisvänner och vara medproducerad av ett annat, mer Hollywoodanstruket brödrapar – Ridley och Tony Scott. Men trots att den myspysiga lågbudgetestetiken är utbytt mot en mer påkostad dito (dock helt utan gladiatorer), har de viktigaste elementen i Duplassfilmspråket bestått. Min personliga favvo John C. Reilly spelar den medelålders loosern John (jupp, samma förnamn), som grottat ned sig i sin egen självömkan sju år efter skilsmässan med Jamie – spelad av den alltid lika briljanta Catherine Keener. Desillusionerad och stupfull på en fest i Beverly Hills möter John plötsligt den ljuvliga Molly, spelad av Marisa Tomei. Snart inser John att hennes son Cyrus (Jonah Hill), blir en konkurrent i spelet om Mollys kärlek. Varken en mörk analys av en osunt nära mor-och-son-relation eller en slafsig familjeparodi. Istället enkelt, urmänskligt och rörande. Och tänk att Jonah Hill kan vara bra utan trumvirvelskämt.