Efter den audiovisuella stormen

6th Street vid festivalbiografen The Ritz, kvällen innan lugnet i Austin återinfann sig. Foto: Erik Augustin Palm.

Det är söndag kväll i Texas och ”South By” – som Austiniterna förkortar den populärkulturella storm som varje år sveper genom staden – har lagt sig. 6th Street och gatorna omkring Austin Convention Center är fortfarande belamrade med affischer och flyers, men gapar tomt i jämförelse med de senaste 10 dagarnas folkkaos. Parkeringsplatser, lagerlokaler och sunkbarer som den senaste veckan har omringats av ängsligt köande mediemänniskor från städer som New York, Tokyo och Los Angeles, har nu återfått sin ointressanta vardaglighet. Horderna av musiker, filmskapare, IT-entreprenörer, journalister och festivalbesökare har packat ned sitt swag i sina resväskor och satt sig på planet hem. Man är ganska trött, men samtidigt belåten.

SXSW 2010 erbjöd en bred konstnärlig och medial skörd. Även om filmdelen hade åtskilliga mediokra bidrag, fanns där också ett stort antal som nådde fram till mer drabbande nivåer av modern filmkonst. Priset för bästa film gavs i år till Lena Dunham för hennes halvt självbiografiska Tiny Furniture, där regissören spelar en 22-årig, smått förvirrad version av sig själv, på drift i ett ogästvänligt och pretentiöst New York.

Världens största, tillika mest patriotiska ägg. Foto: Amy Elliot.

Även Sundance-vinnaren Winter’s Bone, baserad på Daniel Woodrells roman om 17-åriga Rees sökande efter sin kriminelle far i Ozarkbergen, var en av SXSW:s cineastiska höjdpunkter. Andra favoriter hos undertecknad är komedin Barry Munday – där Patrick Wilson gör en oväntad rolltolkning av en tafflig machotönt med stort hjärta, samt den angenäma dokumentären World’s Largest – om det småstadsamerika som skulle vara nästintill osynligt för resten av världen om det inte vore för tävlingen om världens största vad-som-helst.

Högtflygande samplingar, stämsång och gitarrplink av Le Loup.

Lou Barlow, som alltid lika finkänsligt lo-fi-rockande.

Guadalupe Plata; extatisk alt-bluesrock från Andalusien.

The Very Best utmanar cowboy-estetiken med euroafroglädje.

Lyrics Born representerade Bay Area-hiphop lika stolt som funkigt.

Foton: Erik Augustin Palm

De bästa partierna av det gigantiska konsertlapptäcket utgjordes bl.a. av de frenetiskt samplande Washington-indiefolkisarna Le Loup, lo-fi-farfar Lou Barlows nyskrivna sensibla gitarrdängor, den spanska alternativbluesrocktrion Guadalupe Plata och det svensk-fransk-afrikanska dansmusikprojektet The Very Best. De sistnämnda fick träplankorna på Scoot Inn att vibrera av euroafrikansk soundclash, när den inflytelserika musiksajten Pitchfork höll i South By Southwests officiella avslutningsfest. Och den nordkaliforniska hiphopfanan hölls naturligtvis högt av ordvrängarmästaren Lyrics Born, kvällen innan.

Alex Chilton, 28/12 1950 – 17/3 2010. R.I.P. Foto: Jack Plunkett / Scanpix.

Powerpoplegenden Alex Chilton, som skulle ha spelat med sitt Big Star på SXSW i lördags kväll, avled som bekant av hjärtproblem i New Orleans i onsdags. Resten av festivalen kom därför att tillägnas detta kultförklarade musikgeni, vilket annonserades av SXSW:s creative director innan Smokey Robinsons keynote i torsdags. Chiltons avtryck inom modern indiepop- och rock blev om möjligt ännu mer tydligt genom alla de band som tolkade hans låtar under festivalens sista dagar – däribland de andra gamla powerpopkungarna Cheap Trick. Allt detta utöver en värdig och imponerande hyllningskonsert.

När Kalifornienbloggen nu återvänder till San Franciscos höjder är det med en till amerikansk favoritstad och ett behagligt sammelsurium av audiovisuella intryck i bagaget. På återskrivande i The Bay.