Annons

Kalifornienbloggen

Erik Augustin Palm

Erik Augustin Palm

Foton: Erik Augustin Palm.

Var åter nere i LA för jobb och vaknade tidigt i fredags, vilket utnyttjades för en promenad i ett folktomt Beverly Hills. Under nästan en timme mötte jag inte någon annan fotgängare. Ett märkligt stilla lugn infann sig där bland konstgräsmattor, kvartersplastikkirurger, lyxbungalows och nouveau riche-trädgårdar med osmakliga statyer. Bostadskvarter som dessa blir till isolerade öar i ett gigantiskt, till synes oändligt bilhav. Los Angeles är trots sin enorma folkmängd på flera sätt en ganska ensam stad. Men likväl intagande, i all sin artificiella lyster och osunda solkighet. Morgonens soundtrack var bland annat The Splendour av Pantha Du Prince. Ûberysk electronica passande till sydkalifornisk vardagskitsch.

Erik Augustin Palm

Den experimentella stråkkvartetten Kronos Quartet. Foto: Jay Blakesbert.

Fler lokala storheter förärar The Bay med hemmaspelningar under veckan. Parallellt med Noise Pop hålls en annan högst eklektisk musikfest; den lika experimentella som ambitiösa konsertserien Music from 4 Fences med Kronos Quartet. Som en av de viktigaste och mest genreöverskridande krafterna inom modern kammarmusik har kvartetten ett oerhört rikt urval av kompositioner att ösa ur.

Här parar de under fyra dagar verk av minimalistgiganter som Philip Glass och NorCal-baserade Terry Riley, med nyskrivna stycken av (lite överraskande) britpopgurun Damon Albarn, saxofontrollkarlen John Zorn, Requiem For A Dream-kompositören Clint Mansell och (inte lika överraskande) Bryce Dessner, gitarrist i fantastiska nedstämda indierockarna The National och en av grundarna till kammarpopgruppen Clogs. Själva huvudmomentet i konsertserien består dock av något helt annat, där Kronos Quartet visar att de inte är främmande för oortodoxa sätt att använda stråken.

Kronos Quartet instängda i musikalisk taggtråd på Artaud i San Francisco.

Music from 4 Fences, signerad den australiensiske avantgardeviolinisten Jon Rose, bygger på idén att transformera stängsel med taggtråd till musikinstrument. Utöver att vara ett rent musikaliskt experiment innefattar projektet ett vackert konstaterande: att musik (som förvisso inte är direkt ljuv) kan skapas från föremål som representerar instängdhet och våld. Böjandet av och spelandet på den hårt spända taggtråden utgör en metafor för konstens förmåga att påverka givna, auktoritära strukturer.

Medan Jon Rose spelar på riktigt stängsel har Kronos Quartet istället låtit bygga fyra gigantiska aluminiumramar på hjul, där taggtrådar är uppspända. Under konserten placeras ramarna geometriskt som en inhägnad runt kvartetten, där de sedan går loss med stråkar på taggtråden. Undertecknad besökte i onsdags den första konserten i serien (som för övrigt hålls i den intressanta multikonstbyggnaden Artaud i Mission District). Den noise-anstrukna kakofonin som taggtråden gav ifrån sig var ett häftigt klimax efter crescendot från den intensiva, nyskrivna musiken för violin, viola och cello.

Stefan Brisland-Ferner och Hållbus Totte Mattsson i Hurdy-Gurdy. Foto: Peter Lloyd.

Nämnas bör också att The Kronos Quartet nu äntligen kommer att framföra verket Scatter live – som undertecknad skrev om i SvD i juni 2008 – ihop med dess svenska kompositörer, vevlireduon Hurdy-Gurdy (bestående av Hållbus Totte Mattsson från Hedningarna och Stefan Brisland-Ferner från Garmarna). Det hela äger rum den 13:e mars på Carnegie Hall i New York, då kvartetten arrangerar en afton där modern kammarmusik korsas med nyskapande former av nordisk folkmusik. Från taggtråd till electronicafiltrerade bordunsträngar – The Kronos Quartet fortsätter att töja på begreppet ”stråkkvartett”.

Erik Augustin Palm

Som motvikt till pittoreska solnedgångar kommer här den tredje delen i den brittiske filmaren Philip Blooms kortdokumentärserie om människor i olika världsstäder. Ensamma nattbilder från bland annat det problemfyllda downtownområdet Tenderloin, ackompanjerade av den framlidne Bernard Herrmanns klassiska Taxi Driver-soundtrack. En på sina håll sorgsen men samtidigt vacker, varm och djupt mänskligt betraktelse.

Denna diskbänksrealistiska San Francisco-noire får mig faktiskt att tänka på de snöindränkta ”slumkvarteren” i Per Åhlins och Tage Danielssons stadssymfoni Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Kanske delvis på grund av att den signaturmelodin också har saxofon i förgrunden och är skriven av en annan framliden, stor filmkompositör; jazzpianisten Gunnar Svensson (vilket i sin tur får mig att huttra över tanken på den sibiriska vintern hemma i Stockholm just nu – håll ut, ni tappra).

Erik Augustin Palm

Mark Eitzel

Mark Eitzel vid sitt kvarter Bernal Heights, framför staden han aldrig får nog av.

I veckan spelar San Franciscos två kanske mest svårmodiga tillika namnkunniga ensamma män med gitarrer, Mark Eitzel och Mark Kozelek, under samma festivaltak hemma i staden som är deras musa. Noise Pop har blivit bättre för varje år och när festivalen nu fyller fjortis kan den räkna sig till en av USA:s viktigaste samlingsplatser för alternativ musik, med besökare som vallfärdar från hela landet. Den här gången kommer många just på grund av dessa ikoner bland nutida singer/songwriters.

Två av huvudskälen till att undertecknad som tonåring blev intresserad av San Francisco var Eitzels band American Music Club och Kozeleks band Red House Painters. Bådas musik är genomsyrad av den här staden med referenser i allt från titlar och sångtexter till mindre bokstavliga element, vilket är något som har fortsatt under trubadurernas solokarriärer och nya projekt. Snacket om Eitzels och Kozeleks privata relation har gått varmt på diskussionsforum under åren och spekulationerna har varit många, men bekräftat är att den regredierat från god vänskap till obekväm bekantskap.

Tokrolig stund med Mark Kozelek. Foto: Nyree Watts.

Eitzel bidrog till att Red House Painters fick skivkontrakt 1992 och tog något av rollen som Kozeleks mentor, vilket förändrades i takt med att Kozelek själv blev mer berömd. I början av 2001 urartade det hela i simpel smutskastning, när surputtarna gick på varandras konserter och slängde glåpord mellan scen och publik. Exakt hur deras relation ser ut idag är oklart, men de har sannolikt lagt grollet bakom sig. Kanske är det dock så att den här staden inte är tillräckligt stor för två världskända, navelskådande gitarrmän med förnamnet Mark? Tur i sådant fall att de bor i helt åtskilda stadsdelar – Kozelek i Nob Hill och Eitzel i Bernal Heights.

Utöver hitresande artister som The Magnetic Fields, Yoko Ono Plastic Ono Band, Memory Tapes, Four Tet, Edward Sharpe & The Magnetic Zeros och Göteborgs stoltheter The Soundtrack of Our Lives, spelar flera nyare, intressanta Bay Area-akter på Noise Pop. Nämnas kan bland annat SF-band som psychfolkisarna Citay och stråkmetaltrion Judgement Day från Oakland. Musikfest i dagarna sju bland kullar och spårvagnar. Yay!

Erik Augustin Palm

Parallellt med att de röda mattorna på Berlins grandiosa filmfestival börjar rullas ihop avrundades i torsdags den tolfte upplagan av The San Francisco Independent Film Festival – även kallad SF IndieFest – garanterat utan paparazzifotografer och superstjärnemingel. I år hölls den två veckor långa frossan i alternativ amerikansk film på den legendariska art-house-biografen The Roxie i Mission District (som i fjol fyllde 100 år).

Art house-biografen The Roxie var hem åt årets SF IndieFest. Foto: Erik Augustin Palm.

Sedan starten 1998 har SF IndieFest vid sidan om festivaler som Sundance-avstickaren Slamdance växt fram till en viktig trampolin för många av USA:s debuterande filmregissörer utan marknadsanpassade manus och Hollywoodfinansiärer i bakfickan. Festivalen fungerar även som en symbol för Kaliforniens andra filmcentrum The Bay Area, med fler filmfestivaler per år än vad som egentligen är möjligt att hinna med även för de mest inbitna av filmnördar. Dessutom med en bredd som få städer kan tävla mot. Eller vad sägs om varianter som Queer Women of Color Film Festival, Bicycle Film Festival, CounterCorp Anti-Corporate Film Festival, Tranny Fest, Earthdance: The Short-Attention Span Environmental Film Festival och Another Hole in the Head Horror Fest (vars namn driver just med regionens överflöd av filmfestivaler)? Allt detta utöver jättar som San Francisco International Asian American Film Festival och stadens stolthet: San Francisco International Film Festival, som äger rum i april/maj.

Att urvalet på årets upplaga av SF IndieFest lade fokus på lokala bidrag gillades naturligtvis av publiken. Särskild uppmärksamhet har riktats mot Katherine Bruens hyllade dokumentär Corner Store, som hade världspremiär på festivalen. Historien om palestiniern Yousef Elhaj, som har en typisk SF-hörnbutik i korsningen av 15:e gatan och Church Street, är ett utmärkt exempel på god kalifornisk filmkonst gjord på behörigt avstånd från Hollywood.

Erik Augustin Palm

Ung man med smal cykel utan växlar, sägandes ”hella”. En vanlig syn i Dolores Park.

Foto/montage: Erik Augustin Palm.

Nej, ovanstående är varken en ordlek med den historiska benämningen på Grekland eller en alternativ åkallan av underjordens gudinna inom nordisk mytologi. ”Hella” är ett mycket vanligt förekommande slanguttryck i norra Kalifornien och då i synnerhet i The Bay Area. Det etymologiska ursprunget tordes vara ”hell of”.

Betydelsen är svagt skiftande men har alltid en förstärkande funktion och kan till exempel bytas ut mot ”väldigt” före ett adjektiv. Meningen ”Din fixed gear-cykel är väldigt cool” skulle en solig dag i hipsterparken Dolores Park på Bay Area-slang bli ungefär ”Your fixie is hella rad, dude”.

Länge var ”hella” mest använt av tuffa ungdomar med för stora byxor i de östra delarna av Oakland, men uttrycket har de senaste 10-15 åren fått en väldig spridning. Först som en intern referens bland hiphopintresserade västkustungdomar, vidare till att bli ett vanligt hiphoputtryck på nationell nivå, vidare till att förlöjligas men samtidigt populariseras av tv-serien South Park, vidare till att skändas genom No Doubts hitsingel Hella Good, varefter det togs tillbaka av hippa ungdomar i för tajta byxor i och omkring San Francisco. Ett bra exempel är detta avantgardistiska rockband från Sacramento.

Idag är det ett lika älskat som hatat uttryck i delstaten, men dess genomslagskraft kan inte förnekas. När BBC nyligen räknade upp 20 ord som sammanfattar 00-talet var ”hella” med på listan. Från The Bay hela vägen till Brick Lane. That’s like, hella rad!

Erik Augustin Palm

Foto: Erik Augustin Palm.

Vanlig mystisk solnedgång, den 16/2 i kvarteren runt Liberty Heights. Lyssnandes på Four Tets Circling.

Erik Augustin Palm

Flyer för David Choes nya soloutställning Character Assassination och hans karaktäristiska figurer The Twins i dockform. Bild: David Choe/Fifty24SF.

Två av Kaliforniens mest intressanta unga illustratörer/konstnärer/serietecknare – David Choe från Los Angeles och Sacramentobördige Rob Sato, som också är baserad i LA sedan länge – har precis haft vernissage här i stan. Förra helgen öppnade Fifty24SF upp David Choe’s soloutställning Character Assassination och i lördags inleddes Rob Sato’s soloutställning Junk History i popkulturmeckat/tidningen/butiken Giant Robots galleridel. Choe och Sato representerar en ny våg av serie- och graffitiinfluerad asiatisk-amerikansk popkonst, som kultiverats fram i LA och SF de senaste 10 åren och som bland annat Giant Robot har kommit att bli internationell megafon för. Den LA-baserade illustratörsduon Kozyndan tillhör de mer kända namnen och var tillsammans med Choe och Sato med på Giant Robot-biennalen som avslutades nu i januari på The Japanese American National Museum i LA. Även om de två konstnärernas uttryckssätt skiljer sig åt – där Sato är den minutiöst noggranne och Choe den anarkistiskt provokative – delar de en kärlek för både klassisk och modern asiatisk konst, poetiskt kaos och svart humor. Det sistnämnda återfinns i allra högsta grad även i Choes gonzoinfluerade resereportage från DVD:n The Vice Guide To Travel, samt i Choes respektive Satos Xeric Grant-finansierade serieromaner Slow Jams och Burying Sandwiches. Asiatisk-kalifornisk hybridkultur och fantastiskt ögongodis till max.

rob sato

Flyer för Rob Satos nya soloutställning Junk History och konstverket Pastoral Future. Bild: Rob Sato/Giant Robot.

Erik Augustin Palm

JR White och Christopher Owen i San Francisco-bandet Girls. Foto: Sandy Kim.

Valentine’s Day är ju milt uttryckt ganska uppblåst här i USA och den senaste veckan har man inte kunnat gå in på en Walgreens utan att bli dränkt av rosafluffiga gosedjur, hjärtformade chokladaskar och gräsliga parfymerade vykort. San Francisco har dock en tradition av att ge ultraamerikanska högtider en lokal prägel. Alla hjärtans dag kunde här förslagsvis inledas med det stora årliga kuddkriget på Justin Herman Plaza, fortsätta med SF-indie-älsklingarna Girls efterlängtade hemmakonsert på The Great American Music Hall och avslutas i kallingarna på Club Neon’s årliga Valentine’s Day Underwear Party. Bara som några exempel på alternativa sätt att prisa kärlekens lov i The City by the Bay.

Kuddkrig

Varje år hålls ett stort kuddkrig på Alla hjärtans dag i San Francisco. Foto: Derek Ruttan.

Erik Augustin Palm
Amoeba

Amoeba Music på Upper Haight i San Francisco. Foto: Erik Augustin Palm.

I denna skivbutikernas skymningstid finns det lyckligtvis kvar några ledstjärnor. Den kaliforniska populärkulturinstitutionen Amoeba Music är tveklöst en av de starkast lysande. Med tre ofantligt stora butiker i Los Angeles, San Francisco och studentstaden Berkeley – där det hela började för 20 år sedan – ger Amoeba hopp åt oss som växte upp med skivsamlande istället för externa hårddiskar med MP3-arkiv. Att träda in i den 2200 kvm stora skivhangaren längst upp på hippie-turned-hipster-gatan Haight Street intill Golden Gate Park, är hisnande och som att besöka en värld bortom streamingtjänsternas system av omedelbar belöning – men som åtminstone känns lika rik i sitt utbud som dem alla gemensamt. Detsamma gäller för den ännu större Los Angeles-butiken på Sunset Boulevard. Amoeba kallar sig själva för ”the world’s largest independent record store”, men de är så mycket mer än så och det är självklart anledningen till att de fortfarande har så många kunder och att verksamheten går runt. Som Stockholmsbutiken Pet Sounds på arenanivå, ungefär. Utöver en filmsektion tillägnad sanna cineaster och ett gigantiskt genreurval med allt från de dammigaste frijazzrariteterna till den senaste drone-electronican, malinesiska ökenrocken och hyphy-hiphopen, har butikerna ett löpande konsertschema både med noggrant utvalda undergroundakter och tunga namn. Om du som kund ger minsta antydan till en fråga snappas det upp omedelbart av de anställda, som inte sällan är levande uppslagsverk sprudlande av entusiasm. Därtill är Amoeba även ett skivbolag och stödorganisation åt en mängd olika miljönätverk – vad annars, i denna trädkramardelstat? Kalifornienbor är väldigt förtjusta i begreppet ”community” och det är precis vad Amoeba erbjuder. Rolling Stone Magazine har retoriskt kallat Amoeba för ”The world’s greatest record store?”. En idealisk mötesplats för musikälskare.

amoeba

I skivdjungelns mitt – på Amoeba i Los Angeles. Foto: Privat.