Annons

I högermarginalen

Fredrik Johansson

Fredrik Johansson

Idag är det exakt tjugo år sedan folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU. Ja-sidan vann väl ingen jordskredsseger, men det var ändå ganska klara siffror.

EU ser idag i många avseenden radikalt annorlunda ut än den union vi blev medlemmar i på nyåret 1995. Då blev 12 medlemsländer 15, nu är det 28. Vi har fått Euro, Lissabonfördrag, Schengen etc. Parlamentet har fått reell makt. Osv.

Men blev det som vi trodde, hoppades, fruktade?

När debattens vågor gick som högst för tjugo år sedan kunde man ibland få intryck av att EU-medlemskapet skulle innebära att vi blev en sorts lydstat till Vatikanen, översköljda av allehanda droger och miljögifter. Eländet såg inga gränser. Allt bra – inklusive snuset – skulle tas ifrån oss. Allt dåligt skulle påtvingas oss.

Och visst, Ja-sidan kunde i  sina mest extatiska ögonblick måla en bild av ett av Beethoven tonsatt europeiskt paradis fyllt av fred, utbytesstudenter och billiga (men säkra!) franska ostar.

Sverige fick som bekant ett undantag från snusförbudet, vilket med största sannolikhet hade varit en dealbreaker annars.

Medlemskapet har förändrat Sverige i grunden.

Man behöver bara säga ”30-50-40” på ångermanländska ör att illustrera detta. Avgörande delar av de lagar och regler som styr Sverige framförhandlas i en europeisk beslutsprocess. Det går inte längre att dra en skarp gräns mellan inrikes- och EU-politik (vad det nu är…) och här befinner sig statsminister Löfven på en inlärningskurnva vars lutning vi inte riktigt känner till.

Europafrågans inrikespolitiska betydelse har också ändrats på andra sätt.

Splittringen i medlemskapsfrågan skar rakt igenom flera politiska partier. Centerpartiet under Lennart Daleus (The wilderness years) myntade bland annat den genialt aparta sloganen ”Nja till EU”. Centern är idag ett robust ja-parti. Det vara man inte 1994 (Centern var i tillägg till detta även mycket annat 1994 som man inte är idag.)

Och i likhet med Centerpartiet hade Socialdemokraterna kandidater till Europaparlamentsvalen vars främsta karaktärsdrag var att de var för eller mot EU-medlemskap. En sorts institutionaliserad splittring. Att det bakband Göran Perssons möjligheter att agera i EU var uppenbart.

Idag är medlemskapet inte ifrågasatt. Till och med Miljöpartiet – vars företrädare Per Gharton var en av de starkast profilerade Nej-företrädarna – har övergivit sitt tidigare krav på utträde. Kvar står Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna.

Då vi under dessa tjugo år även sett andra stora förändringar kan det vara svårt att bena ut vad medlemskapet – i synnerhet i ekonomiska termer – exakt har inneburit.

Globaliseringen och digitaliseringen, Kinas (men även andra tillväxtländers) växande roll i världsekonomin, finanskriser etc. Allt detta påverkar Sverige och EU.

Det är alltså inte helt enkelt att svara på frågan om det blev som man trodde 1994.

Ekonomerna Fredrik Erixon och Stefan Fölster har i skriften ”Vad har EU gjort för Sverige – och vad har Sverige gjort för EU.” gått igenom vad olika konsekvensutredningar före folkomröstningen sa om medlemskapet. Vad trodde man skulle hända och vad har hänt.

I sammanfattningen skrier Erixon och Fölster:

”Sammanfattningsvis kanske kan sägas att varken Nej-sidans farhågor eller Ja-sidans mest optimistiska förhoppningar har infriats. På det stora hela blev det som Konsekvensutredningarna förutspådde, men med positiva överraskningar när det gäller reallöneutveckling, konkurrenseffekter på olika områden som till exempel att relativa livsmedelspriser kraftigt föll, och en lägre medlemsavgift än väntat.”

Författarna pekar också på en snabbare utveckling av vår handel än någon hade förutspått.

Sverige är ingen ”normal” EU-medlem. Om det nu finns några sådana. Men vi har kommit att bli en betydligt mer normal EU-medlem än vad vi var 1 januari 1995. Kanske är det den stora förändringen. Sverige är inte längre det exceptionella undantaget. Vi är i högre grad ett europeiskt land bland andra.

För många av oss fanns det starka politiska skäl för att önska en sådan utveckling. Medlemskapet har varit ett sätt att transformera Sverige bort från vad vi var på 70- och 80-talen. För andra är det mer traumatiskt – vilket nostalgiska föreställningar om fornstora dar vittnar om.

Hur ser då framtiden ut?

Den moderate Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark presenterade idag en skrift som tar siktet på nästa tjugo år. Man kan dela eller inte dela hans politiska värderingar och hans program, men han har en övergripande poäng som fångar de gångna 20 årens förändring och som borde vara ledande för fler än Hökmark framöver-

”Fortfarande är det många som driver tanken att man ska vara EU-skeptiker. För mig är det en fråga som för diskussion och ansvarsutkrävande bort från de politiska vägval vi gemensamt måste göra tillsammans med andra.”

 

Att vara EU-skeptiker är marginellt mer relevant än att vara Sverige-skeptiker. Utan frågan handlar om var man står politiskt. För egen del presenterar Hökmark 27 punkter. Som han nog vill se som ett politiskt och inte som ett Europapolitiskt program.

 

Om gästbloggen


Fredrik Johansson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är kommunikationsrådgivare på Kreab och sitter även i styrelsen för Stiftelsen Fritt Näringsliv.


Här bloggar han i huvudsak om svensk inrikespolitik, men ibland även om annat. Eventuella åsikter är hans egna.