Läsare: ”Pappa sa: Kriget är här!”

Som vanligt kommer det in många intressanta mejl från er läsare varje vecka som fördjupar svaren på gåtorna. I går berättade jag ju om pumphuset från gamla Eriksdalsverket på Södermalm som minskade dödligheten i Stockholm kraftigt i slutet av 1800-talet genom att ordna rent vatten till staden. Pumphuset kallas också Ryska smällen eftersom det utsattes för sovjetiska bomber under Andra världskriget natten mellan 22 och 23 februari 1944  (läs mer här).

I morse fick ni ta del av några läsarmejl. Nu fyller jag på. Vi brukar inte publicera så här långa läsarmejl, men eftersom det är så fördjupande gör jag ett undantag. Det kommer från journalisten/författaren/Stockholmskännaren Harald Norbelie. Han har ju skrivit flera böcker om Stockholm och är en välkänd röst från Radio Stockholm. Så här skriver han apropå bombningen på Södermalm 1944: ”Jag skrev om denna fascinerande händelse 1991 i min bok ”Gata upp och gata ner”. Jag ifrågasatte den officiella versionen, som hävdade att det var fråga om en felnavigering, som Sovjet beklagade, och den svenska regeringen accepterade ursäkten. Mycket tyder i stället på att det var fråga om en grov provokation för att  förmå Sverige att släppa den spiondömde sovjetiske medborgaren Alexander Sidorenko ur fängelset. Bakgrunden är i korthet denna: Sidorenko, som var chef för resebryrån (!) Intourist i Stockholm, och därmed inte åtnjöt diplomatisk immunitet,  hade på hösten 1942 gripits för spioneri och dömts till tolv års fängelse. Domen fastställdes av HD i juni 1943. Samtidigt arresterades och dömdes flera andra personer för att ha varit Sidorenko behjälplig. Påtryckningarna från sovjetisk sida att släppa Sidorenko ökade i intensitet under hösten 1943 och utrikesminister Molotov var personligen mycket engagerad i frågan och kallade till sig den svenske ambassadören Assarsson vid flera tillfällen och hoten blev allt mer besvärande för ambassadören, som till slut föreslog den svenska regeringen att den skulle släppa Sidorenko för att blidka Molotov och uppge ”psykiska skäl” som förklaring. Men Sidorenko var dömd och skulle sitta där han satt, var den svenska, principfasta hållningen fram tills bomberna föll över Södermalm. Tre dagar senare flögs Sidorenko ut ur landet. Han hade släppts av ”psykiska skäl”. Hela denna story behöver ju inte vara sann bara för att den är bestickande, men har på senare tid bekräftats av den före detta översten i KGB, Boris Grigorejev, när han tillsammans med den svenske ”mästerspionen” Tore Forsberg utbyter gamla spionminnen i boken ”Spioner emellan”. Det är förklarligt att den svenska regeringen inte var så kaxig då den sovjetiska krigsmaskinen rullade på västerut och ingen kunde veta hur långt Stalins ambitioner sträckte sig, och inte heller efter kriget valde regeringen att berätta sanningen. Men, nu efter alla dessa år, är det kanske dags att korrigera i historieböckerna”.

Och så några fler röster:

Henrik Arve, historielärare, har följande synpunkt apropå om de sovjetiska bomberna träffade Sverige med avsikt: ”Det är inte så orimligt som det kan verka att det skulle varit fråga om en felnavigering. Royal Air Force övergick under det andra världskriget från ”precisionsbombning” till ”area bombardment” efter att ha insett att endast en bråkdel av bomberna föll inom en åtta kilometers radie från målet!”.

Bo Lindström (född 1936): ”Först varmt tack för dina djupdyk i vår historia i Ekens stad. Jag/vi hörde smällen! Vi bodde då i Tallkrogen, cirka 7 km från smällen. Jag skickades ner till källaren för att lägga in en ny polett i gasintaget eftersom mina föräldrar hört det lilla POFF när gasen tar slut. Först skulle man stänga av ventilen, sedan lägga in poletten och därefter öppna ventilen och tända den utströmmande gasen. När jag kom ner i källaren brann gasen med fin låga, jag gick upp och rapporterade att gasen inte tagit slut men att jag ändå lagt i poletten. Konstigt, sa mina föräldrar, det kanske var något annat vi hade hört. Morgontidningarna berättade om smällen, hade de även bilder? Jag kommer ihåg en poliskonstapel som stod utanför en spritbutik och vaktade att ingen gick in genom det stora och sönderslagna fönstret där de åtråvärda flaskorna stod i långa rader”.

Så här skriver Hans Johansson: ”Jag är född i början på februari 1942 och bör, enligt de flesta jag talat med, inte ha några minnesbilderfrån bomberna i Eriksdal. Dock så har jag det. Vi bodde på Thunbergsgatan 16 högst upp. En natt vaknar jag av att pappa for upp som en raket och ställde sig i fönsret mot Nahtorstvägen och nuvarande Skärmarbrink T- banestation. Han hade på sig en vit undertröja. Han stod där och tittade ett tag innan han sa till mamma. ”Ebba, nu jävlar är kriget här”. Det uppstod en viss palaver i trapphuset när det började lukta konstigt (förmodligen brandrök). Därefter somnade jag förmodligen om”.

Kanske finns det någon läsare som också befann sig nära nedslagsplatserna den där kusliga februarinatten för 68 år sedan? Hör i så fall gärna av er till mittstockholm@svd.se.

En betydligt yngre läsare, 29-årige David Andersson, boende på Eriksdalsgata, var ju långt ifrån född 1944, men har en teori om vilket hus det är på följande bild som vi visade i går (bilden tagen av Fredrik af Petersens/Stockholms stadsmuseum och finns på Stockholmskällan):

—

På måndag är det dags för en ny Stockholmsgåta som ytterligare kan fördjupa era kunskaper om huvudstaden.

—