Annons

Küchlers Bryssel

Teresa Küchler

Teresa Küchler

Tärningen är kastad, valdebatterna är över och de så kallade spetskandidaterna till jobbet som EU-kommissionens ordförande, alltså de personer som EU-parlamentets stora partigrupper har nominerat för posten, sitter säkert redan och biter naglarna i nervositet över det kommande valresultatet.

Det handlar alltså om de europeiska socialdemokraternas Martin Schulz, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Franziska ”Ska” Keller, den klassiska högerns Jean-Claude Juncker och vänsterpartiernas Alexis Tsipras.

Under en månad har kandidaterna turnerat i hela Europa och i bästa presidentvalsstil strött löften omkring sig om hur de som EU-kommissionsordförande ska driva sin egen politik, laga den trasiga ekonomin, fixa jobb och investera i än det ena än det andra.

Kampanjcirkusen är märklig på flera sätt: Inte nog med att spetskandidaterna på eget bevåg beslutat att förvandla EU-valet till ett personval om dem själva. De vill också i praktiken förvandla rollen som EU-kommissionens ordförande till en premiärministers roll; en premiärminister som är vald på politiska premisser och lutar sig på en parlamentarisk majoritet. En sådan förvandling innebär en rejäl och inte helt oproblematisk omskrivning av EU-kommissionens arbetsuppdrag.

När EU-apparaten skapades så beslutade man att EU-kommissionen skulle vara en opolitisk, verkställande gren och EU-parlamentet en rådgivande församling med begränsad beslutsrätt. Den demokratiska delen av EU-samarbetet skulle ligga ute i unionens medlemsländer, där invånarna i vanlig ordning i allmänna val skulle välja sina ledare och regeringar, som sedan kunde föra deras talan i Bryssel. Med tiden har EU-parlamentet fått mer makt och direktvalda ledamöter.

EU-kommissionen däremot har fortsatt att vara en i huvudsak teknokratisk konstruktion som lägger lagförslag, jämkar och koordinerar mellan EU-länderna och EU-parlamentet i förhandlingarna om dessa lagförslag och sedan, när lagarna är antagna, ser till att de efterföljs. Om de inte efterföljs så är det EU-kommissionen som tillrättavisar syndande EU-länder och drar dem inför domstol om det behövs – ett bra arrangemang eftersom anklagelser mellan EU-länderna inför öppen ridå inte ser snyggt ut och dessutom på en kontinent med så konfliktfylld historia som den europeiska lätt kunde urarta i pajkastning om gamla och nya förorätter. EU-kommissionen har också rollen som neutral domare i dispyter mellan EU-länder.

Om EU-kommissionens ordförande däremot får en tydlig politisk profil och färg, som spetskandidaterna har och också lovar att agera utifrån, så blir institutionens trovärdighet som neutral initiativtagare, medlare och domare lika med noll. Kan man lita på att en uttalat socialdemokratisk EU-kommissionsordförande kommer att kritisera en vänsterregering som bryter mot EU-regler med samma kraft som när en högerregering gör det?

Frågan som spetskandidaterna, som själva hävdar att valet av en av dem skulle innebära starten på en ”ny, demokratisk era” i EU-historien, inte en enda gång har ställt är om väljarna vill att EU ska ha en politiskt vald premiärminister.

Men i slutändan så är det ”Rådet”, EU-ländernas stats- och regeringschefer, som sinsemellan bestämmer vem som ska bli EU-kommissionsordförande. Ett nej till herrarna Schulz och Juncker ska nog inte tolkas lika mycket som ett nej till dessa personer, som ett nej till att över en valnatt kraftigt politisera EU-kommissionen.

Om ett nej till herrarna Schulz–Juncker i sin tur leder till EU-parlamentet vägrar att godkänna den person som regeringscheferna vill ha till jobbet så börjar utnötningskriget – vem backar först?

Om bloggen



Välkommen till Teresa Küchlers blogg om EU! Jag skriver om högt och lågt; om lagstiftning och aktuell EU-debatt, men också om rena spekulationer och skvaller som jag hör i min vardag i EU-institutionernas korridorer i Bryssel.

Vill du att en speciell fråga ska uppmärksammas eller har förslag på vad jag ska berätta mer om?

Mejla till teresa.kuchler@svd.se
Teresa Küchler

Ikväll debatterar så återigen de så kallade spetskandidaterna till jobbet som EU-kommissionens ordförande, alltså de personer som EU-parlamentets stora partigrupper har nominerat för posten: socialdemokraternas Martin Schulz, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Franziska ”Ska” Keller, den klassiska högerns Jean-Claude Juncker och vänsterpartiernas Alexis Tsipras.

Debatten äger rum i EU-parlamentets plenisal i Bryssel, som pimpats med ljusspel och rörliga projektioner av den blå EU-flaggan med gula stjärnor bakom talarstolarna framme vid podiet.

I EU:s regelbok Lissabonfördraget, som trädde i kraft sent år 2009, finns en paragraf som säger att EU:s stats- och regeringschefer måste ta resultatet i valet till EU-parlamentet ”i beaktning” när de väljer ordförande till EU-kommissionen. Detta tolkar EU-parlamentets partigrupper i en halsbrytande logisk saltomortal som att de ska förse EU-kommissionen med en ordförande. Därav spetskandidaterna.

Det är en förmäten tolkning: att ett val om politisk riktning för EU plötsligt blivit ett personval om dem själva. En röst på socialdemokraterna torde för de allra flesta väljare handla om att stödja en politisk riktning – inte Schulz. Och att alla de svenskar som röstar på Centern eller Folkpartiet med sina röster menar att EU-parlamentets liberale gruppledare Guy Verhofstad ska vara EU-kommissionens ordförande är något som bara belgaren själv låtsas tro på. Utanför Belgien, det land där han en gång var premiärminister, och  den snäva kretsen av Brysselbyråkrater-, politiker och journalister, så är det få som överhuvudtaget vet vem han är.

När Martin Schulz reser på valkampanj till Frankrike och inleder alla sina fraser med den kända anaforen ”Moi, président (Jag, president), som Francois Hollande använde i det franska presidentvalet 2012, så letar åtminstone jag efter tecken på att det skulle vara en ironisk pose, lite ”glimten i ögat”-skoj för att få igång publiken. Men han är gravallvarlig, Schulz.

Högerns kandidat Jean-Claude Juncker reser runt i en turnébuss med en gigantisk bild på honom själv och texten ”Juncker for president” på sidorna, och han påstår i pressen, senast i tyska Bild am Sonntag, att han fått garantier från Angela Merkel om att hon och de andra stats- och regeringscheferna kommer att ge honom jobbet om Europas högerpartier får flest röster i EU-valet.

Detta förnekar Merkel. Och varför skulle Merkel eller någon av de andra stats- och regeringscheferna, som är de som så småningom ska välja vem som får jobbet, ge sådana garantier?

Om vi låtsas att valet till EU-parlamentet alltså förvandlats till ett personval, så kan alltså bara politiker som redan före valet nominerats av sina partigrupper komma på fråga för toppjobbet. För nationella politiker, sittande presidenter eller premiärministrar, kan inte gärna gå ut på förhand och berätta att de har ögonen på ett nytt jobb i Bryssel och vill sälla sig till kandidatskaran, utan att samtidigt döda alla chanser att fortsätta i toppolitiken på hemmaplan – ingen röstar på en politiker som redan är på väg bort.

Spetskandidaterna är uppfyllda av självpåtagen viktighet och ser sig som de enda alternativen i tävlingen om ett av EU-apparatens högsta poster. Stats- och regeringscheferna, som är de som verkligen bestämmer, verkar mest se spetskandidaterna som användbara för att få igång lite EU-intresse och högre valdeltagare i valet nästa helg.