Annons

Küchlers Bryssel

Teresa Küchler

Teresa Küchler

Ikväll debatterar så återigen de så kallade spetskandidaterna till jobbet som EU-kommissionens ordförande, alltså de personer som EU-parlamentets stora partigrupper har nominerat för posten: socialdemokraternas Martin Schulz, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Franziska ”Ska” Keller, den klassiska högerns Jean-Claude Juncker och vänsterpartiernas Alexis Tsipras.

Debatten äger rum i EU-parlamentets plenisal i Bryssel, som pimpats med ljusspel och rörliga projektioner av den blå EU-flaggan med gula stjärnor bakom talarstolarna framme vid podiet.

I EU:s regelbok Lissabonfördraget, som trädde i kraft sent år 2009, finns en paragraf som säger att EU:s stats- och regeringschefer måste ta resultatet i valet till EU-parlamentet ”i beaktning” när de väljer ordförande till EU-kommissionen. Detta tolkar EU-parlamentets partigrupper i en halsbrytande logisk saltomortal som att de ska förse EU-kommissionen med en ordförande. Därav spetskandidaterna.

Det är en förmäten tolkning: att ett val om politisk riktning för EU plötsligt blivit ett personval om dem själva. En röst på socialdemokraterna torde för de allra flesta väljare handla om att stödja en politisk riktning – inte Schulz. Och att alla de svenskar som röstar på Centern eller Folkpartiet med sina röster menar att EU-parlamentets liberale gruppledare Guy Verhofstad ska vara EU-kommissionens ordförande är något som bara belgaren själv låtsas tro på. Utanför Belgien, det land där han en gång var premiärminister, och  den snäva kretsen av Brysselbyråkrater-, politiker och journalister, så är det få som överhuvudtaget vet vem han är.

När Martin Schulz reser på valkampanj till Frankrike och inleder alla sina fraser med den kända anaforen ”Moi, président (Jag, president), som Francois Hollande använde i det franska presidentvalet 2012, så letar åtminstone jag efter tecken på att det skulle vara en ironisk pose, lite ”glimten i ögat”-skoj för att få igång publiken. Men han är gravallvarlig, Schulz.

Högerns kandidat Jean-Claude Juncker reser runt i en turnébuss med en gigantisk bild på honom själv och texten ”Juncker for president” på sidorna, och han påstår i pressen, senast i tyska Bild am Sonntag, att han fått garantier från Angela Merkel om att hon och de andra stats- och regeringscheferna kommer att ge honom jobbet om Europas högerpartier får flest röster i EU-valet.

Detta förnekar Merkel. Och varför skulle Merkel eller någon av de andra stats- och regeringscheferna, som är de som så småningom ska välja vem som får jobbet, ge sådana garantier?

Om vi låtsas att valet till EU-parlamentet alltså förvandlats till ett personval, så kan alltså bara politiker som redan före valet nominerats av sina partigrupper komma på fråga för toppjobbet. För nationella politiker, sittande presidenter eller premiärministrar, kan inte gärna gå ut på förhand och berätta att de har ögonen på ett nytt jobb i Bryssel och vill sälla sig till kandidatskaran, utan att samtidigt döda alla chanser att fortsätta i toppolitiken på hemmaplan – ingen röstar på en politiker som redan är på väg bort.

Spetskandidaterna är uppfyllda av självpåtagen viktighet och ser sig som de enda alternativen i tävlingen om ett av EU-apparatens högsta poster. Stats- och regeringscheferna, som är de som verkligen bestämmer, verkar mest se spetskandidaterna som användbara för att få igång lite EU-intresse och högre valdeltagare i valet nästa helg.

Om bloggen



Välkommen till Teresa Küchlers blogg om EU! Jag skriver om högt och lågt; om lagstiftning och aktuell EU-debatt, men också om rena spekulationer och skvaller som jag hör i min vardag i EU-institutionernas korridorer i Bryssel.

Vill du att en speciell fråga ska uppmärksammas eller har förslag på vad jag ska berätta mer om?

Mejla till teresa.kuchler@svd.se