Vill EU:s väljare ha en premiärminister?

Tärningen är kastad, valdebatterna är över och de så kallade spetskandidaterna till jobbet som EU-kommissionens ordförande, alltså de personer som EU-parlamentets stora partigrupper har nominerat för posten, sitter säkert redan och biter naglarna i nervositet över det kommande valresultatet.

Det handlar alltså om de europeiska socialdemokraternas Martin Schulz, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Franziska ”Ska” Keller, den klassiska högerns Jean-Claude Juncker och vänsterpartiernas Alexis Tsipras.

Under en månad har kandidaterna turnerat i hela Europa och i bästa presidentvalsstil strött löften omkring sig om hur de som EU-kommissionsordförande ska driva sin egen politik, laga den trasiga ekonomin, fixa jobb och investera i än det ena än det andra.

Kampanjcirkusen är märklig på flera sätt: Inte nog med att spetskandidaterna på eget bevåg beslutat att förvandla EU-valet till ett personval om dem själva. De vill också i praktiken förvandla rollen som EU-kommissionens ordförande till en premiärministers roll; en premiärminister som är vald på politiska premisser och lutar sig på en parlamentarisk majoritet. En sådan förvandling innebär en rejäl och inte helt oproblematisk omskrivning av EU-kommissionens arbetsuppdrag.

När EU-apparaten skapades så beslutade man att EU-kommissionen skulle vara en opolitisk, verkställande gren och EU-parlamentet en rådgivande församling med begränsad beslutsrätt. Den demokratiska delen av EU-samarbetet skulle ligga ute i unionens medlemsländer, där invånarna i vanlig ordning i allmänna val skulle välja sina ledare och regeringar, som sedan kunde föra deras talan i Bryssel. Med tiden har EU-parlamentet fått mer makt och direktvalda ledamöter.

EU-kommissionen däremot har fortsatt att vara en i huvudsak teknokratisk konstruktion som lägger lagförslag, jämkar och koordinerar mellan EU-länderna och EU-parlamentet i förhandlingarna om dessa lagförslag och sedan, när lagarna är antagna, ser till att de efterföljs. Om de inte efterföljs så är det EU-kommissionen som tillrättavisar syndande EU-länder och drar dem inför domstol om det behövs – ett bra arrangemang eftersom anklagelser mellan EU-länderna inför öppen ridå inte ser snyggt ut och dessutom på en kontinent med så konfliktfylld historia som den europeiska lätt kunde urarta i pajkastning om gamla och nya förorätter. EU-kommissionen har också rollen som neutral domare i dispyter mellan EU-länder.

Om EU-kommissionens ordförande däremot får en tydlig politisk profil och färg, som spetskandidaterna har och också lovar att agera utifrån, så blir institutionens trovärdighet som neutral initiativtagare, medlare och domare lika med noll. Kan man lita på att en uttalat socialdemokratisk EU-kommissionsordförande kommer att kritisera en vänsterregering som bryter mot EU-regler med samma kraft som när en högerregering gör det?

Frågan som spetskandidaterna, som själva hävdar att valet av en av dem skulle innebära starten på en ”ny, demokratisk era” i EU-historien, inte en enda gång har ställt är om väljarna vill att EU ska ha en politiskt vald premiärminister.

Men i slutändan så är det ”Rådet”, EU-ländernas stats- och regeringschefer, som sinsemellan bestämmer vem som ska bli EU-kommissionsordförande. Ett nej till herrarna Schulz och Juncker ska nog inte tolkas lika mycket som ett nej till dessa personer, som ett nej till att över en valnatt kraftigt politisera EU-kommissionen.

Om ett nej till herrarna Schulz–Juncker i sin tur leder till EU-parlamentet vägrar att godkänna den person som regeringscheferna vill ha till jobbet så börjar utnötningskriget – vem backar först?