Annons

Küchlers Bryssel

Teresa Küchler

Teresa Küchler

På väg till nederländska Maastricht och den första tv-sända debatten mellan de Europapolitiker som kandiderar till jobbet som EU-kommissionens ordförande i vinter, så slår jag vad med min danska kollega om vem av debattörerna som först kommer att säga att EU ska vara ”litet i små ting, och stort i stora ting”. Det har nämligen blivit en slogan för alla som vill göra sig populära på den europeiska arenan, där EU-fientligheten idag är rekordhög.

Uttrycket betyder, i korthet, att EU ska sluta att lägga sig i struntsaker, sånt som folk blir sura över, som att mäta gurkor eller förbjuda olivolja på småtallrikar istället för i småflaskor på restauranger (OBS – riktigt förslag som skälldes ut och övergavs), men däremot ta större plats i världspolitiken, ekonomin, i arbetet med att skapa jobb och tillväxt, osv.

Det har aldrig tidigare funnits förhandskandidater till jobbet som EU-kommissionsordförande, eftersom valet  alltid gjorts av EU:s presidenter och premiärministrar, och de väljer  ur sina egna kretsar och bakom slutna dörrar.

Men i Lissabonfördraget, som trädde i kraft sent år 2009, finns en paragraf som säger att EU:s stats- och regeringschefer måste ta resultatet i valet till EU-parlamentet ”i beaktning” när de väljer ordförande till EU-kommissionen. Det har EU-parlamentets stora partigrupper tagit som intäkt för att föra fram kandidater.

På scen således, i Maastrichts stadsteater en sen måndagskväll, inför en publik av 700 begeistrade ungdomar mellan 18 och 25 som alla deltar i ”European Youth Forum”, Europafrälsta ynglingar med EU-loggan på t-shirtar och väskor; så tog kandidaterna plats.

Kandidaterna är: den förre premiärministern i Luxemburg, Jean-Claude Juncker, för unionens moderater och kristdemokrater, och de europeiska socialdemokraternas aspirant Martin Schulz, som idag är talman i EU-parlamentet.

Vidare den före detta belgiska premiärministern, idag liberale EU-parlamentarikern, Guy Verhofstad, som är känd för att vara en brinnande federalist – alltså vill komma så nära ett Europas förenade stater man kan komma (men det förnekar han nu, eftersom han precis som alla andra numera tycker att EU ska vara stort i stort och smått i smått).

Sist ut är Franziska ”Ska” Keller, en tysk grön politiker med rötter i Turkiet och en bakgrund som miljöaktivist.

Debatten var förutsägbar (Juncker var först med att säga ramsan om EU i stort och smått, och jag förlorade vadet för jag hade satsat på Schulz) och hoppade mellan alltifrån hur man ska lösa krisen i Ukraina – ett område som EU-kommissionens ordförande inte har ett skvatt att säga till om – till hur kandidaterna använder sig av sociala medier som twitter: frågorna kom från ungdomar i publiken och på twitter.

Pratet gled alltför ofta in i interna institutions-käbbel på EU-politikerspråk som inte en människa utanför Bryssel hänger med i, eller är intresserad av.

EU-parlamentarikerna Schulz och Verhofstad verkade ha oplockade gäss med varandra och kritiserade varandras gamla omröstningar och parlamentsprocedurer. Jean-Claude Juncker var trött och grinig och hade svårt med engelskan – han talar typiskt nog 3-4 andra europeiska språk flytande.

Bara Ska Keller, 32, som har minst EU-erfarenhet av debattörerna, kunde tala till de presumtiva tv-tittarna på ett begripligt språk. Men hennes inlägg var också de fluffigaste; om demokratins betydelse och allas vår framtid och ungdomen osv.

Men det är egentligen inte så intressant vad de säger, utan att kandidaterna faktiskt tolkar Lissabonfördragets rad om ”beaktning” som att EU-parlamentets partigrupper ska förse EU-kommissionen med en ordförande.

Juncker reser i bästa amerikanska stil runt i en turnébuss tapetserad med sin egen bild och texten ”Juncker for President”, medan Guy Verhofstad skojar med sitt franska förnamn, som ju betyder kille på engelska, och har antagit sloganen ”GuyForEurope”.

Ska Keller poängterar sin bakgrund som aktivist, inte politiker, som den kvalitet som ska ge henne EU-apparatens kanske mäktigaste jobb. Som om brist på erfarenhet vore en vinnande faktor inför EU:s 28 stats- och regeringschefer när de sen ska välja sin man eller kvinna för jobbet.

För än så länge verkar det bara vara kandidaterna själva som tror att de har en chans. Tongivande ledare som Angela Merkel, utan tvekan EU:s mäktigaste person, har redan sagt att hon och de andra regeringscheferna inte alls är tvungna att välja utifrån vad valet till EU-parlamentet visar.

EU-rådets ordförande Herman Van Rompuy sade i en intervju i Süddeutsche Zeitung i påskhelgen att medborgarna mycket väl vet vilka som bestämmer – EU-ländernas regeringar, inte EU-parlamentet – och att han inte stödjer tanken på att ge någon av spetskandidaterna jobbet per automatik.

Men det går inte att förneka: när tv-kanalen Euronews direktsänder en debatt om EU och EU:s framtid, och över 20 länders Public Service-kanaler har bokat upp sig på att sända nästa debatt på bästa sändningstid i nationell tv, så har det hänt något med EU-debatten. Den hörs och syns.

Om bloggen



Välkommen till Teresa Küchlers blogg om EU! Jag skriver om högt och lågt; om lagstiftning och aktuell EU-debatt, men också om rena spekulationer och skvaller som jag hör i min vardag i EU-institutionernas korridorer i Bryssel.

Vill du att en speciell fråga ska uppmärksammas eller har förslag på vad jag ska berätta mer om?

Mejla till teresa.kuchler@svd.se
Teresa Küchler

UKIP-kampanj 1Det brittiska, EU- och främlingsfientliga partiet United Kingdom Independence Party (UKIP) lanserade i helgen en chock-kampanj inför EU-valet i nästa månad.

Längs landsvägar och på gator och torg  hänger  valplakat med bilder på tiggande östeuropéer som sägs dumpa lönemarknaderna och stjäla brittiska jobb – ja enligt partiet så vill alla Europas arbetslösa människor, inte bara östeuropéerna, ha britternas jobb.

”26 miljoner människor i Europa letar efter arbete. Vems jobb är de ute efter? ” lyder frågan på ett av plakaten, med ett stort finger som pekar rakt på åskådaren. ”Säg nej till massinvandringen”, lyder undertexten.

Partiledaren Nigel Farage, som hoppas på en jordskredsseger för UKIP i EU-valet nästa månad, satsar alltså på ett tryggt, beprövat kort för att locka till sig väljare: främlingsfientlighet (och helt ogrundad sådan: i London skulle inte ett enda hotell eller en enda restaurang gå runt om det inte vore för den främmande arbetskraften, det vet alla som satt sin fot i den brittiska huvudstaden på sistone, och flera studier har visat att Storbritannien hittills tjänat stort på EU-migranterna). Hans belackare satsar dock på humor. Parodier på UKIP-kampanjen sprids nu som en löpeld över sociala medier.

”Rumänerna har större penisar än ni, och de kan få din fru att skratta som hon brukade förr. Säg nej till massinvandringen”, lyder en variant som lagts ut på twitterkontot UkipBillboards.

”Gissa vems barn EU-migranterna vill äta upp?” lyder en alternativ undertext till UKIP-postern med det stora, pekande fingret.

”Östeuropéer kan lägga över 1000 ägg på bara ett år. Hur lång tid tar det innan vi blir överkörda?” frågar sig en tredje.

parodikampanj Eastern Europeans

Men lika mycket som UKIP:s kampanj har fått twittereliten att jubla, så har den fått etablerade politiker att skruva på sig. För även om kampanjen är uppenbart idiotisk (alla arbetslösa i hela Europa väntar knappast på att få invadera Storbritannien för jobba i bar eller städa på hotell – jösses, när det klagas över att det är svårt att få långtidsarbetslösa på exempelvis den svenska landsbygden att flytta närmare jobben…), så är den effektiv. Rädslans anhängare är inte heller särskilt petiga med fakta.

I vintras varnade UKIP för att hela 29 miljoner bulgarer och rumäner kunde komma till Storbritannien vid årsskiftet, då invånare från Bulgarien och Rumänien, precis som andra EU-medborgare, då fick klartecken att flytta och söka jobb var som helst i EU.

Det är bara det att Bulgarien och Rumänien har en total, gemensam befolkningsmängd på 27 miljoner människor.

Teresa Küchler

Joseph Daul

 

Med bara lite mer än en månad kvar till EU-valet så har ledamöterna i EU-parlamentet fullt sjå att försöka förklara för vanliga européer  varför de ska rösta. Det ska gudarna veta att det gamla slentrianmässiga ”fred” inte längre biter som existentiell förklaring på de generationer som alltid levt i fred, och som dessutom just genomlidit en finanskris som av mången trovärdig opportunist skyllts på EU.

Men Joseph Daul, ledaren för  Europeiska Folkpartiet (EPP), som är den största partigruppen i EU-parlamentet och som samlar  konservativa partier från alla EU-länder, som de svenska moderaterna och kristdemokraterna, har hittat en bra förklaringsmodell:

”När jag var 18 och ville åka till Kehl (by i Tyskland, nära franska gränsen) för att se på porrfilmer som var förbjudna i Frankrike, så kunde det ta 2,5 timmar att komma igenom tullen. Man kom fram till bion och filmen var redan slut. Andra gånger hade jag glömt att ta med mig tyska mark! När man förklarar detta för ungdomar så förstår de genast vad EU handlar om”, sade fransmannen i en intervju med Strasbourg-tidningen Les dernières nouvelles d’Alsace.

Exemplet är fantastiskt; i en och samma anekdot lyckas Joseph Daul förklara hur de numera öppna gränserna mellan EU-länderna sparar tid för småfolket som inte längre behöver köa vid gränsövergångarna och därför kanske missa sina planerade kvällsnöjen, och hur den gemensamma valutan euron gör  vardagsbestyr som att köpa biobiljetter smidigare. Vi förstår också att denna europeiska union är sant pluralistisk och multikulturell, och att den lille européen kan utnyttja detta:  det man inte kan göra hemma kan man kanske göra hos grannen.

Ja, exemplet är lysande. Eller?

 

Teresa Küchler

EU-parlamentets talman Martin Schulz kampanjar för Europas socialdemokrater i EU-valet i maj, men tar samtidigt ut sitt dagtraktamente för jobbet som politiskt neutral representant för hela EU-parlamentet på fulltid. EU-parlamentarikernas traktamenten är åter på tapeten. 

BRYSSEL. En upprörd källa i EU-parlamentet – som vill vara anonym – ringer och talar om att Martin Schulz cashar in sina dagtraktamenten som husets talman för dagar som han egentligen är ute och kampanjar för ett enskilt politiskt parti. Men som talman ska han vara strikt politiskt neutral.

De generösa dagtraktamentena och andra förmånerna som EU-parlamentarikerna i Bryssel får är en evighetshistoria i pressen, och ok – nu kör jag ett varv till.

Systemet är förbluffande okontrollerat. Visserligen så måste ledamöterna numera lämna in kvitton för exempelvis flygresor. Tills helt nyss kunde de köpa en billig Ryan Air-biljett för några hundra kronor och sedan ta ut flera tusen kronor i schablonersättningar.

Men dagtraktamentet för varje dag som EU-parlamentarikerna dyker upp på jobbet i Bryssel eller Strasbourg, alltså cirka 20 dagar i månaden, är fortfarande en schablonsumma som inte måste redovisas. Ledamöterna får 304 euro om dagen, eller cirka 6000 skattefria euro i månaden utöver sina löner.

Talmannen Martin Schulz däremot får 365 dagtraktamenten om året: han är alltid talman, oavsett var han befinner sig, lyder regeln. Det blir cirka 9200 skattefria euro i månaden, eller 110 000 skattefria euro om året (cirka en miljon svenska kronor) som han inte behöver redovisa.

Han får också, till skillnad från de vanliga parlamentarikerna, sitt boende betalt – 3800 euro i månaden i klumpsumma, oavsett vad hans faktiska hyra är – och behöver alltså inte använda sitt dagtraktamente till boendet, som annars är just tanken med pengarna.

Häromveckan blev Schulz kritiserad i EU-parlamentets budgetkontrollutskott. Enligt Schulz kritiker i utskottet så använder talmannen EU-parlamentets budget till att kampanja för socialdemokraterna och för sig själv till jobbet som EU-kommissionens ordförande – precis som min källa klagade över.

Fel fel fel, svarade Schulz kabinett: när han kliver ut sin roll som talman och in i rollen som socialdemokrat så är det partiet som betalar, och inte EU-parlamentet, sade kabinettet.

Men dagtraktamentet som talman får han oavsett vilken stol han sitter på. Min källa fräser: ”För varje dag han kampanjar för socialdemokraterna borde han betala tillbaka dagtraktamentet”.

EU-parlamentarikern Göran Färm (S) förklarar för SvD att hans parti nu kräver att kollegan Schulz redovisar exakt hur han separerar sin kampanjbudget från sin talmansbudget.

Färm säger också att anledningen till att parlamentets talman får dagtraktamente för alla dagar är att denne reser runt i hela världen, dag och ut och dag in, och inte har en chans att skriva på närvarolistorna i EU-parlamentet: Han är helt enkelt inte i huset.

– Han är ju vår representant externt, säger Färm.

SvD har sökt Schulz kabinett för en kommentar.

Teresa Küchler

BRYSSEL. Han kom, han skakade lite händer, han reste igen. Den kinesiska presidentens Xi Jinpings besök i Bryssel blev en blek historia. Den kinesiska delegationen hade sagt att det inte skulle bli någon presskonferens med presidenten, så vi i Bryssels presskår visste att vi skulle bli tvungna att låta oss nöja med pressmeddelanden för vår rapportering.

EU-institutionernas pressmeddelanden om besök av utländska dignitärer, oavsett om det handlar om en regeringschef från ett litet afrikanskt land eller om giganter som Barack Obama, brukar vara fulla av bedyranden om att de mötande parterna är de såtaste av vänner; att sammankomsten varit ”produktiv” och ”givande”, att man är ”partners”, ja kanske till och med ”strategiska partners”; EU och det gästande landet. Praktikanterna som skriver presstexterna saxar säkert sömngångaraktigt ur gamla meddelanden. Men något konkret har de ändå alltid diskuterat, parterna, och kanske finns det någon fnurra på tråden i relationerna som de bearbetat.

Men EU-kommissionens redovisning för mötet med president Xi Jinping var värt att rama in. Ett mästerverk i konsten att säga precis ingenting med jättemånga ord.

Båda sidor var eniga om att besöket var en ”historisk milstolpe” i EU-kinesiska relationer. De välkomnade att man i 40 års tid har stärkt sina band, något som båda sidor och hela världen tjänat på. De underströk sin beslutsamhet att vidga den ”globala dimensionen” av samarbetet. Båda sidor är villiga att fördjupa sin förståelse för varandras ”utvecklingsval”. EU stödjer Kinas ”åtaganden för att fördjupa sina omfattande reformer, och erkänner Kinas mål att bygga ett välmående samhälle i alla avseenden”, medan Kina ”stödjer den europeiska integrationsprocessen, och erkänner EU:s förstärkning av sin ekonomiska och monetära union”. Båda EU och Kina ”bekräftar sitt åtagande att fördjupa sitt partnerskap för att skapa fred, tillväxt, reformer och civilisation, som bygger på principerna om jämlikhet, respekt och förtroende”.

Sådär gick de på i några sidor till. Jag hann tänka både en och två gånger att jag förtjänar en rejäl löneförhöjning som tvingas läsa sånt dravel. Tills det slog mig: detta är budskapet. Ingenting att rapportera är massor att rapportera när det handlar om EU:s relationer till jättediktaturen Kina.

EU och Kina är alltså goda vänner. Kanske så goda vänner att det där besvärliga vapenambargot som EU införde mot Kina för 25 år sedan, efter massakern på Himmelska Fridens torg, kan lyftas. I veckan annonserade Xi Jinping att han köper 150 franska flygplan, och säkert står fler europeiska företag på kö för att få exportera även vapen, inte minst nu när försäljningen av vapen till Ryssland ter sig som högst tvivelaktig. Att hålla ögonen på: när lyfts EU:s vapenembargo mot Kina?