Annons

Küchlers Bryssel

Teresa Küchler

Teresa Küchler

Barroso ser ut som han ska spricka

 

BRYSSEL. Äntligen så stod Obama på röda mattan i Bryssel! I fem års tid har EU:s elit försökt få den amerikanske presidenten att besöka EU-huvudstaden för att ge EU som helhet ett erkännande som världspolitisk makt. Men varje gång har Obama valt att istället åka till Berlin, Paris, London eller Warszawa, till exempel, för att träffa enskilda stats- och regeringschefer.

Det närmaste Obama kom ett EU-besök var år 2010 då Spanien var EU:s ordförandeland och planerade för ett stort EU-USA-toppmöte i Madrid. Men ­Barack Obama ställde in besöket i den spanska huvudstaden och skyllde på fullspäckat schema – en pinsam historia för ordförandelandet.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och EU-rådets Herman Van Rompuy, som bägge två för gott lämnar EU-politiken i år, fick så på måndagen äntligen chans att skaka hand med den reslige amerikanen. En fin kröning av deras insatser i Bryssel. Visst ser de glada ut?

Om bloggen



Välkommen till Teresa Küchlers blogg om EU! Jag skriver om högt och lågt; om lagstiftning och aktuell EU-debatt, men också om rena spekulationer och skvaller som jag hör i min vardag i EU-institutionernas korridorer i Bryssel.

Vill du att en speciell fråga ska uppmärksammas eller har förslag på vad jag ska berätta mer om?

Mejla till teresa.kuchler@svd.se
Teresa Küchler

Obama som apa

 

En belgisk dagstidning har fått sina fiskar varma efter att den publicerat en bild på det amerikanska presidentparet Barack och Michelle Obama – med apansikten.

BRYSSEL. Barack Obama kommer denna vecka kommer på besök i Bryssel, och Tidningen De Morgen hade därför i helgen flera uppslag om den amerikanske presidenten.

Den utskällda bilden fanns med i en satir över hur Rysslands president Vladimir Putin skulle framställa presidentparet om han fick bestämma. En annan bild på Obama hade en bildtext om att den förste svarte presidenten i USA säljer cannabis.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Den belgisk-nigerianska författarinnan Chika Unigwe startade genast en debatt på det sociala mediet Twitter på temat ”Skäms, De Morgen”. Sedan dess har indignationen över bilden fortsatt på främst nederländska och amerikanska debattforum.

En amerikansk debattör skriver på sajten Reddit: ”Jag gjorde en bild på Obama som schimpans, kan vi publicera den? Ok, men skriv en bildtext som säger att Vladimir Putin gjorde den, så att det ser ut som något slags meta-humor, istället för unket, rasistiskt dravel”.

De Morgens ledning bad på måndagen om ursäkt. ”Vi erkänner oss i detta fall skyldiga till att ha haft mycket dålig smak”, lydde ledarsticket.

”Vi hade fel som trodde att rasismen i allmänhet inte längre tolereras, och att man därför riskfritt kan skratta åt den”, sade tidningen.

Teresa Küchler

I dagarna har EU-institutionerna skrutit om en kommande EU-lag om att alla invånare i unionen ska kunna använda en och samma telefonladdare, oavsett telefonmärke. På så vis ska EU både göra det enklare för konsumenterna och minska det växande berget av elskrot.

Detta är ju strålande nyheter: lådor fulla av gamla oanvändbara laddare till uttjänta telefoner, denna spaghettilika mardröm av kabeltrassel, är snart ett minne blott, yippie! Vad bra att EU fixar detta.

Bara en sak slår mig: att detta inte alls är nyheter, och att det inte heller är EU-insitutionerna vi ska tacka. De stora mobiltelefontillverkarna lovade redan sommaren 2009, visserligen ungefär samtidigt som EU-kommissionen för första gången antydde att man ville lagstifta om telefonladdare, att se till att alla så kallade smartphones har samma mikro-USB-standard.

Avtalet skrevs på av företagen Apple, LG, Motorola, NEC, Nokia, Qualcomm, RIM (Blackberry), Samsung, Sony Ericsson, Huawei Technologies, Emblaze Mobile, TCT (Alcatel), Atmel och Texas Instruments, som tillsammans står för över 90 procent av världsmarknaden för smartphones.

Företagen kände sig dock inte det minsta jagade av EU-kommissionen: det var Kina som piskade på. I Peking sade man att bara en slags laddare skulle släppas in på den kinesiska marknaden med 1,6 miljarder nutida och framtida smartphone-användare, och det var nog för att telefonbolagen skulle gå med på det.

Men industrin gnällde inte heller nämnvärt över Kinas krav – tvärtom – eftersom det fanns pengar att tjäna. Bara kablarna med dyrt koppar i till varje laddare var en utgift tillverkarna gärna slapp, sade en talesperson för Ericsson till mig för snart 4 år sedan.
Och utan laddare blir telefonpaketen en tredjedel så stora och avsevärt lättare, och kostnaderna för transporter och förvaring kan minskas drastiskt.

Så varför låtsas nu EU-insitutionerna som om klubbar något nytt? Enkelt: valfläsk. Uppmärksamhet. Det är val till EU-parlamentet om mindre än 2 månader, och efter finanskrisåren, då kritiken mot EU växt, så har den existentiella ångesten som institutionerna här i Bryssel ständigt lider av – vilka andra parlament eller regeringar i världen måste konstant bekosta svindyra posterkampanjer med budskap som ”Vi arbetar för dig!” och ”Vi är bra! – nått nya, alarmerande nivåer.

Det lär inte finnas en enda EU-medborgare som tycker att det är annat än toppen att slippa krånglet med gamla laddare som dräller i lådorna, och att man kan låna varandras laddare när man glömt sin egen hemma. Inte en. Och om man då får det att framstå som att man har EU att tacka för detta så samlar Bryssel-institutionerna in gratis popularitetspoäng just inför valet. Smart.

Inom kort: spana in omröstningen i EU-parlamentet kring en lag om att sänka alla européers telefoni i utlandet, så kallad roaming. Inget parti – inte ens de som i vanliga fall värjer sig instinktivt mot alla överstatliga försök att tvinga på företag prissättningsregler och annan marknadsstyrning, alltså alla klassiska frihandels- och marknadsivrarpartier – kommer öppet att rösta emot förslaget. Vem vill inte vara den som sänkte våra telefonräkningar?

Teresa Küchler


Marine och Jean-Marie

Man märker att det är EU-val i luften: Marine Le Pen är i EU-parlamentet i Strasbourg. Hon har varit EU-parlamentariker i snart 10 år, även om  få vet om det. Inte ens fransmännen vet att Front Nationals partiledare är EU-politiker. Den franska extremhögerns grande dame tog för några år sedan över efter sin utskämde pappa Jean-Marie – för övrigt en EU-parlamentariker in absentia han också – då partiet såg ut att vara en enda obetald räkning och bara ett internt jättebråk till  från totalkollaps.

På bara några år lyckades hon med konststycket att både tvätta bort partiets antisemitiska stämpel och få så många nya väljare att de etablerade partierna på allvar började darra. Att leda Frankrikes tredje största parti är dock ett heltidsjobb i sig, så det är kanske inte så konstigt att Marine Le Pens närvaro i Bryssel och Strasbourg är sporadisk, minst sagt.

Men med bara strax över två  månader kvar till EU-valet så har hon fullt sjå med att försöka få ihop en allians med minst 25 EU-politiker från minst 7 olika EU-länder, för att så småningom kunna skapa en stor, EU-fientlig och nationalistisk grupp i parlamentet, med sig själv som gruppledare. Så hon reser till Strasbourg och EU-parlamentets månatliga session, där hon vet att franska och internationella medier kommer att följa varje steg hon tar.

Hon har redan en handfull klara kandidater till sin partigrupp: nederländska Frihetspartiet under Geert Wilders ledarskap, och det österrikiska Frihetspartiet som är arvtagare till det främlingsfientliga parti som drevs av den omkomne Jörg Haider. Italienska Lega Nord är också ombord, liksom belgiska Vlaams Belang. Men Le Pen saknar alltså ett par partier  för att få ihop de sju medlemsländerna.

På onsdagen, under ett enormt pressuppbåd, så upprepade fransyskan att Sverigedemokraterna är välkomna att gå med i hennes grupp, ja att hon önskade det.

– De är fria att komma in i vår grupp, sade Le Pen på en direkt fråga från SVT.

Trycket ökar på Sverigedemokraterna att välja om de vill tillhöra en grupp, och i så fall vilken, eller om de hellre sätter sig som grupplösa i kammaren. Men utan grupp så kommer de att få föra en tynande tillvaro längst bak i plenisalen, bland de andra grupplösa, utan tilldelad talartid och med mycket liten, om någon, möjlighet att få upp sina frågor på dagordningen. Tiden går.

Teresa Küchler

Kandidater: Christine Lagarde, Guy Verhofstadt, José Bové, Martin Schultz och Jean-Claude Juncker.

BRYSSEL. Vem blir EU-kommissionens nya ordförande när portugisen José Manuel Barroso kliver åt sidan senare i år? Ska det vara en färgstark person som kan glänsa internationellt, eller en mer tillbakadragen figur som jämkar mellan EU:s stats- och regeringschefer? En stryktålig pitbull eller vill regeringscheferna hellre ha en mjäkig typ så att de inte riskerar att själva bli uppläxade?

Frågorna hopar sig. I slutändan så är det EU:s 28 stats- och regeringschefer som bestämmer vem som får jobbet, och de har en hel rad andra faktorer att också ta hänsyn till, som vilken politisk färg, nationalitet och personligt renommé den slutliga vinnaren ska besitta. Jag har satt ihop en minilista över namn och kandidater som allt oftare nämns i diskussionerna här i Bryssel och utanför. Listan kan göras längre och den kommer säkert att behöva skrivas om ju närmare utnämningen vi kommer.

 

Christine Lagarde

Nuvarande IMF-chefen och förra franska finansministern Christine Lagarde är en inofficiell favorit i kretsar som förespråkar ”icke-fransk” frihandelsiver – fransmännen anklagas för att förespråka en protektionistisk handelspolitik gentemot världen utanför EU.

Lagarde funkar på många plan: främst för att hon är faktiskt är fransyska, om än en o-fransk sådan: då måste den franske presidenten François Hollande stödja henne, även om han som socialdemokrat egentligen inte vill stödja en högerpolitiker. För hur skulle det se ut för den franska väljarkåren; att den franske presidenten säger nej till att sätta en fransyska på en av Europas mäktigaste jobb?

Dessutom har Lagarde gjort karriär i New York och talar perfekt engelska, så till och med engelsmännen kan stödja henne helhjärtat. Lägg till att hon är kvinna och redan har satt sig i respekt på den internationella scenen.

 

Jean-Claude Juncker

Den förre premiärministern i Luxembourg och också förre eurogrupp-ordföranden Jean-Claude Juncker är en ofta nämnd kandidat för Europas konservativa politiska familj, EPP, där EU:s moderater och kristdemokrater ingår.

Juncker är dynamisk, och efter 25 års EU-förhandlingar som finansminister, sen premiärminister och sen nästan 7 år som eurogruppledare, en erfaren förhandlare och ett känt ansikte.

Men en antydan till grinighet, otålighet och, faktiskt, ren elitism började märkas hos Juncker mot slutet av alla eurokrismöten. Det började med att han sa att han ville hålla alla ekonomiska debatter i eurozonen skulle hålla i ”mörka hemliga rum” för att undvika spekulationer på finansmarknaderna – och medborgarnas missnöje.

Dessutom så sägs Juncker ha alkoholproblem. Hans efterträdare som ledare för eurogruppen,Jeroen Dijsselbloem, sade i vintras att Juncker är en ”storrökare och stordrickare”. Det skvallras ibland om att Junckers vattenflaska måste vara fylld med gin och tonic. EPP-höjdare skojar numera om att Juncker problem inte är alkohol, utan snarare att han inte får alkohol, men skämtet låter synnerligen ihåligt.

 

Guy Verhofstadt

Den förre belgiske premiärministern och nuvarande EU-parlamentarikern är Europas liberalers förstaval. Men hans chanser att få jobbet anses vara begränsade: han är ultra-federalist, det vill säga förespråkar att EU blir ett slags Europas förenta stater. Det är ett budskap som knappast går hem i de stora skarorna i Europa där krav på färre diktat från Bryssel vuxit sig allt starkare efter de senaste årens finanskris.

 

José Bové

Den kände bondeledaren och antiglobaliseringsaktivisten José Bové är Europas gröna partiernas kandidat till EU-kommissionen. Han är EU-parlamentarikern som gjort sig ett namn som skräpmatens största fiende, och dömts till fängelse för att ha kört sin traktor in i en McDonald’s-restaurang. Han är bland annat motståndare till skiffergas-utvinning och genmodifierade grödor (GMO). Han har försvinnande få möjligheter att få jobbet, främst på grund av sin inställning till handel – det blir svårt att förhandla med USA om frihandel, till exempel, när EU-kommissionens högste chef avskyr ”amerikansk imperialism”, som Bové.

 

Martin Schulz

Tyske Martin Schulz är de europeiska socialdemokraternas kandidat, och han gör ingen hemlighet av att han verkligen vill ha jobbet. Han har gjort karriär i Bryssel, med över 20 år i EU-parlamentet. Som socialdemokrat av den äldre generationen så vore han politiskt inte Angela Merkels förstaval. Men precis som det är svårt för en fransk president att inte stödja en fransk kandidat som har en chans att få en av de mäktigaste posterna i EU, så blir det svårt för Angela Merkel att inte stödja en tysk kandidat till jobbet. Opinionsundersökningar visar dessutom att Europas vänster kommer att gå framåt i EU-valet i maj, och Schulz skulle därför – om EU:s stats- och regeringschefer väljer att följa Lissabonfördragets rekommendation om att beakta resultatet i EU-valet innan de väljer EU-kommissionsordförande – ha en god chans till jobbet.