Annons

Küchlers Bryssel

Teresa Küchler

Teresa Küchler

Det är svårt att veta om man ska skratta eller gråta när man hör Fifa-pamparna låtsas vara upprörda över årets minst överraskande nyhet; att Qatar ska ha mutat sig till fotbolls-VM 2022. Deras bestörtning är ett skådespel värt en statyett.

Att Fifa, denna Schweiz-registrerade icke vinstdrivande organisation – som hade överskott på över 4 miljarder kronor åren 2007 – 2010, och som i läckta diplomatdokument från Wikileaks beskrivs som en ”maffialiknande stat” – fuskar tar alla för givet.

För några år sedan lade Belgien och Nederländerna tillsammans ett bud för fotbolls-VM 2018, men förlorade till Ryssland. Flanderns dåvarande idrottsminister Bert Anciaux läckte upprörd Fifas krav på de belgisk-nederländska värdarna. Min Brysselkollega, den brittiske reportern Stephen Gardner, gjorde en analys av godbitarna ur texten, och jag tar mig här friheten att upprepa den:

”FIFA och/eller FIFA:s dotterbolag… ska vara helt undantaget från skatt i Nederländerna… Skatteundantaget är inte begränsat till evenemanget och inte heller tidsmässigt… Undantaget som nämns i detta avsnitt skall omfatta alla intäkter, vinster, avkastning, utgifter, kostnader, investeringar och alla typer av betalningar; kontanter eller andra”.

Kommentar: Jaså kontanter minsann, Fifa.

”Fri import och export av alla utländska valutor till och från Nederländerna, liksom fritt utbyte och omvandling av dessa valutor till US-dollar, euro eller schweizerfranc …”

 Kommentar: Hm – det där är väl frikort för pengatvätt?

 ”Bedräglig marknadsföring … som kan få tredje part att felaktigt tro att produkter eller tjänster är godkända, auktoriserade eller stöttade av FIFA … skall förbjudas i lag.”

Kommentar: Detta är bara en av flera kommersiella verksamheter som FIFA kräver ska vara ”förbjudna i lag”. Men brott och straff bestäms väl av folkvalda regeringar och parlament, eller?

Det är inte konstigt att Fifa valde först Ryssland och sedan Qatar, två stater där kraven säkert vare sig upprör eller låter sig nagelfaras av fri press och opinion. Fifa får ofta genom sina krav: Sydafrika genomförde allt detta inför världscupen 2010.

Om bloggen



Välkommen till Teresa Küchlers blogg om EU! Jag skriver om högt och lågt; om lagstiftning och aktuell EU-debatt, men också om rena spekulationer och skvaller som jag hör i min vardag i EU-institutionernas korridorer i Bryssel.

Vill du att en speciell fråga ska uppmärksammas eller har förslag på vad jag ska berätta mer om?

Mejla till teresa.kuchler@svd.se
Teresa Küchler

Tärningen är kastad, valdebatterna är över och de så kallade spetskandidaterna till jobbet som EU-kommissionens ordförande, alltså de personer som EU-parlamentets stora partigrupper har nominerat för posten, sitter säkert redan och biter naglarna i nervositet över det kommande valresultatet.

Det handlar alltså om de europeiska socialdemokraternas Martin Schulz, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Franziska ”Ska” Keller, den klassiska högerns Jean-Claude Juncker och vänsterpartiernas Alexis Tsipras.

Under en månad har kandidaterna turnerat i hela Europa och i bästa presidentvalsstil strött löften omkring sig om hur de som EU-kommissionsordförande ska driva sin egen politik, laga den trasiga ekonomin, fixa jobb och investera i än det ena än det andra.

Kampanjcirkusen är märklig på flera sätt: Inte nog med att spetskandidaterna på eget bevåg beslutat att förvandla EU-valet till ett personval om dem själva. De vill också i praktiken förvandla rollen som EU-kommissionens ordförande till en premiärministers roll; en premiärminister som är vald på politiska premisser och lutar sig på en parlamentarisk majoritet. En sådan förvandling innebär en rejäl och inte helt oproblematisk omskrivning av EU-kommissionens arbetsuppdrag.

När EU-apparaten skapades så beslutade man att EU-kommissionen skulle vara en opolitisk, verkställande gren och EU-parlamentet en rådgivande församling med begränsad beslutsrätt. Den demokratiska delen av EU-samarbetet skulle ligga ute i unionens medlemsländer, där invånarna i vanlig ordning i allmänna val skulle välja sina ledare och regeringar, som sedan kunde föra deras talan i Bryssel. Med tiden har EU-parlamentet fått mer makt och direktvalda ledamöter.

EU-kommissionen däremot har fortsatt att vara en i huvudsak teknokratisk konstruktion som lägger lagförslag, jämkar och koordinerar mellan EU-länderna och EU-parlamentet i förhandlingarna om dessa lagförslag och sedan, när lagarna är antagna, ser till att de efterföljs. Om de inte efterföljs så är det EU-kommissionen som tillrättavisar syndande EU-länder och drar dem inför domstol om det behövs – ett bra arrangemang eftersom anklagelser mellan EU-länderna inför öppen ridå inte ser snyggt ut och dessutom på en kontinent med så konfliktfylld historia som den europeiska lätt kunde urarta i pajkastning om gamla och nya förorätter. EU-kommissionen har också rollen som neutral domare i dispyter mellan EU-länder.

Om EU-kommissionens ordförande däremot får en tydlig politisk profil och färg, som spetskandidaterna har och också lovar att agera utifrån, så blir institutionens trovärdighet som neutral initiativtagare, medlare och domare lika med noll. Kan man lita på att en uttalat socialdemokratisk EU-kommissionsordförande kommer att kritisera en vänsterregering som bryter mot EU-regler med samma kraft som när en högerregering gör det?

Frågan som spetskandidaterna, som själva hävdar att valet av en av dem skulle innebära starten på en ”ny, demokratisk era” i EU-historien, inte en enda gång har ställt är om väljarna vill att EU ska ha en politiskt vald premiärminister.

Men i slutändan så är det ”Rådet”, EU-ländernas stats- och regeringschefer, som sinsemellan bestämmer vem som ska bli EU-kommissionsordförande. Ett nej till herrarna Schulz och Juncker ska nog inte tolkas lika mycket som ett nej till dessa personer, som ett nej till att över en valnatt kraftigt politisera EU-kommissionen.

Om ett nej till herrarna Schulz–Juncker i sin tur leder till EU-parlamentet vägrar att godkänna den person som regeringscheferna vill ha till jobbet så börjar utnötningskriget – vem backar först?

Teresa Küchler

Ikväll debatterar så återigen de så kallade spetskandidaterna till jobbet som EU-kommissionens ordförande, alltså de personer som EU-parlamentets stora partigrupper har nominerat för posten: socialdemokraternas Martin Schulz, liberalernas Guy Verhofstadt, de grönas Franziska ”Ska” Keller, den klassiska högerns Jean-Claude Juncker och vänsterpartiernas Alexis Tsipras.

Debatten äger rum i EU-parlamentets plenisal i Bryssel, som pimpats med ljusspel och rörliga projektioner av den blå EU-flaggan med gula stjärnor bakom talarstolarna framme vid podiet.

I EU:s regelbok Lissabonfördraget, som trädde i kraft sent år 2009, finns en paragraf som säger att EU:s stats- och regeringschefer måste ta resultatet i valet till EU-parlamentet ”i beaktning” när de väljer ordförande till EU-kommissionen. Detta tolkar EU-parlamentets partigrupper i en halsbrytande logisk saltomortal som att de ska förse EU-kommissionen med en ordförande. Därav spetskandidaterna.

Det är en förmäten tolkning: att ett val om politisk riktning för EU plötsligt blivit ett personval om dem själva. En röst på socialdemokraterna torde för de allra flesta väljare handla om att stödja en politisk riktning – inte Schulz. Och att alla de svenskar som röstar på Centern eller Folkpartiet med sina röster menar att EU-parlamentets liberale gruppledare Guy Verhofstad ska vara EU-kommissionens ordförande är något som bara belgaren själv låtsas tro på. Utanför Belgien, det land där han en gång var premiärminister, och  den snäva kretsen av Brysselbyråkrater-, politiker och journalister, så är det få som överhuvudtaget vet vem han är.

När Martin Schulz reser på valkampanj till Frankrike och inleder alla sina fraser med den kända anaforen ”Moi, président (Jag, president), som Francois Hollande använde i det franska presidentvalet 2012, så letar åtminstone jag efter tecken på att det skulle vara en ironisk pose, lite ”glimten i ögat”-skoj för att få igång publiken. Men han är gravallvarlig, Schulz.

Högerns kandidat Jean-Claude Juncker reser runt i en turnébuss med en gigantisk bild på honom själv och texten ”Juncker for president” på sidorna, och han påstår i pressen, senast i tyska Bild am Sonntag, att han fått garantier från Angela Merkel om att hon och de andra stats- och regeringscheferna kommer att ge honom jobbet om Europas högerpartier får flest röster i EU-valet.

Detta förnekar Merkel. Och varför skulle Merkel eller någon av de andra stats- och regeringscheferna, som är de som så småningom ska välja vem som får jobbet, ge sådana garantier?

Om vi låtsas att valet till EU-parlamentet alltså förvandlats till ett personval, så kan alltså bara politiker som redan före valet nominerats av sina partigrupper komma på fråga för toppjobbet. För nationella politiker, sittande presidenter eller premiärministrar, kan inte gärna gå ut på förhand och berätta att de har ögonen på ett nytt jobb i Bryssel och vill sälla sig till kandidatskaran, utan att samtidigt döda alla chanser att fortsätta i toppolitiken på hemmaplan – ingen röstar på en politiker som redan är på väg bort.

Spetskandidaterna är uppfyllda av självpåtagen viktighet och ser sig som de enda alternativen i tävlingen om ett av EU-apparatens högsta poster. Stats- och regeringscheferna, som är de som verkligen bestämmer, verkar mest se spetskandidaterna som användbara för att få igång lite EU-intresse och högre valdeltagare i valet nästa helg.

Teresa Küchler

På väg till nederländska Maastricht och den första tv-sända debatten mellan de Europapolitiker som kandiderar till jobbet som EU-kommissionens ordförande i vinter, så slår jag vad med min danska kollega om vem av debattörerna som först kommer att säga att EU ska vara ”litet i små ting, och stort i stora ting”. Det har nämligen blivit en slogan för alla som vill göra sig populära på den europeiska arenan, där EU-fientligheten idag är rekordhög.

Uttrycket betyder, i korthet, att EU ska sluta att lägga sig i struntsaker, sånt som folk blir sura över, som att mäta gurkor eller förbjuda olivolja på småtallrikar istället för i småflaskor på restauranger (OBS – riktigt förslag som skälldes ut och övergavs), men däremot ta större plats i världspolitiken, ekonomin, i arbetet med att skapa jobb och tillväxt, osv.

Det har aldrig tidigare funnits förhandskandidater till jobbet som EU-kommissionsordförande, eftersom valet  alltid gjorts av EU:s presidenter och premiärministrar, och de väljer  ur sina egna kretsar och bakom slutna dörrar.

Men i Lissabonfördraget, som trädde i kraft sent år 2009, finns en paragraf som säger att EU:s stats- och regeringschefer måste ta resultatet i valet till EU-parlamentet ”i beaktning” när de väljer ordförande till EU-kommissionen. Det har EU-parlamentets stora partigrupper tagit som intäkt för att föra fram kandidater.

På scen således, i Maastrichts stadsteater en sen måndagskväll, inför en publik av 700 begeistrade ungdomar mellan 18 och 25 som alla deltar i ”European Youth Forum”, Europafrälsta ynglingar med EU-loggan på t-shirtar och väskor; så tog kandidaterna plats.

Kandidaterna är: den förre premiärministern i Luxemburg, Jean-Claude Juncker, för unionens moderater och kristdemokrater, och de europeiska socialdemokraternas aspirant Martin Schulz, som idag är talman i EU-parlamentet.

Vidare den före detta belgiska premiärministern, idag liberale EU-parlamentarikern, Guy Verhofstad, som är känd för att vara en brinnande federalist – alltså vill komma så nära ett Europas förenade stater man kan komma (men det förnekar han nu, eftersom han precis som alla andra numera tycker att EU ska vara stort i stort och smått i smått).

Sist ut är Franziska ”Ska” Keller, en tysk grön politiker med rötter i Turkiet och en bakgrund som miljöaktivist.

Debatten var förutsägbar (Juncker var först med att säga ramsan om EU i stort och smått, och jag förlorade vadet för jag hade satsat på Schulz) och hoppade mellan alltifrån hur man ska lösa krisen i Ukraina – ett område som EU-kommissionens ordförande inte har ett skvatt att säga till om – till hur kandidaterna använder sig av sociala medier som twitter: frågorna kom från ungdomar i publiken och på twitter.

Pratet gled alltför ofta in i interna institutions-käbbel på EU-politikerspråk som inte en människa utanför Bryssel hänger med i, eller är intresserad av.

EU-parlamentarikerna Schulz och Verhofstad verkade ha oplockade gäss med varandra och kritiserade varandras gamla omröstningar och parlamentsprocedurer. Jean-Claude Juncker var trött och grinig och hade svårt med engelskan – han talar typiskt nog 3-4 andra europeiska språk flytande.

Bara Ska Keller, 32, som har minst EU-erfarenhet av debattörerna, kunde tala till de presumtiva tv-tittarna på ett begripligt språk. Men hennes inlägg var också de fluffigaste; om demokratins betydelse och allas vår framtid och ungdomen osv.

Men det är egentligen inte så intressant vad de säger, utan att kandidaterna faktiskt tolkar Lissabonfördragets rad om ”beaktning” som att EU-parlamentets partigrupper ska förse EU-kommissionen med en ordförande.

Juncker reser i bästa amerikanska stil runt i en turnébuss tapetserad med sin egen bild och texten ”Juncker for President”, medan Guy Verhofstad skojar med sitt franska förnamn, som ju betyder kille på engelska, och har antagit sloganen ”GuyForEurope”.

Ska Keller poängterar sin bakgrund som aktivist, inte politiker, som den kvalitet som ska ge henne EU-apparatens kanske mäktigaste jobb. Som om brist på erfarenhet vore en vinnande faktor inför EU:s 28 stats- och regeringschefer när de sen ska välja sin man eller kvinna för jobbet.

För än så länge verkar det bara vara kandidaterna själva som tror att de har en chans. Tongivande ledare som Angela Merkel, utan tvekan EU:s mäktigaste person, har redan sagt att hon och de andra regeringscheferna inte alls är tvungna att välja utifrån vad valet till EU-parlamentet visar.

EU-rådets ordförande Herman Van Rompuy sade i en intervju i Süddeutsche Zeitung i påskhelgen att medborgarna mycket väl vet vilka som bestämmer – EU-ländernas regeringar, inte EU-parlamentet – och att han inte stödjer tanken på att ge någon av spetskandidaterna jobbet per automatik.

Men det går inte att förneka: när tv-kanalen Euronews direktsänder en debatt om EU och EU:s framtid, och över 20 länders Public Service-kanaler har bokat upp sig på att sända nästa debatt på bästa sändningstid i nationell tv, så har det hänt något med EU-debatten. Den hörs och syns.

Teresa Küchler

UKIP-kampanj 1Det brittiska, EU- och främlingsfientliga partiet United Kingdom Independence Party (UKIP) lanserade i helgen en chock-kampanj inför EU-valet i nästa månad.

Längs landsvägar och på gator och torg  hänger  valplakat med bilder på tiggande östeuropéer som sägs dumpa lönemarknaderna och stjäla brittiska jobb – ja enligt partiet så vill alla Europas arbetslösa människor, inte bara östeuropéerna, ha britternas jobb.

”26 miljoner människor i Europa letar efter arbete. Vems jobb är de ute efter? ” lyder frågan på ett av plakaten, med ett stort finger som pekar rakt på åskådaren. ”Säg nej till massinvandringen”, lyder undertexten.

Partiledaren Nigel Farage, som hoppas på en jordskredsseger för UKIP i EU-valet nästa månad, satsar alltså på ett tryggt, beprövat kort för att locka till sig väljare: främlingsfientlighet (och helt ogrundad sådan: i London skulle inte ett enda hotell eller en enda restaurang gå runt om det inte vore för den främmande arbetskraften, det vet alla som satt sin fot i den brittiska huvudstaden på sistone, och flera studier har visat att Storbritannien hittills tjänat stort på EU-migranterna). Hans belackare satsar dock på humor. Parodier på UKIP-kampanjen sprids nu som en löpeld över sociala medier.

”Rumänerna har större penisar än ni, och de kan få din fru att skratta som hon brukade förr. Säg nej till massinvandringen”, lyder en variant som lagts ut på twitterkontot UkipBillboards.

”Gissa vems barn EU-migranterna vill äta upp?” lyder en alternativ undertext till UKIP-postern med det stora, pekande fingret.

”Östeuropéer kan lägga över 1000 ägg på bara ett år. Hur lång tid tar det innan vi blir överkörda?” frågar sig en tredje.

parodikampanj Eastern Europeans

Men lika mycket som UKIP:s kampanj har fått twittereliten att jubla, så har den fått etablerade politiker att skruva på sig. För även om kampanjen är uppenbart idiotisk (alla arbetslösa i hela Europa väntar knappast på att få invadera Storbritannien för jobba i bar eller städa på hotell – jösses, när det klagas över att det är svårt att få långtidsarbetslösa på exempelvis den svenska landsbygden att flytta närmare jobben…), så är den effektiv. Rädslans anhängare är inte heller särskilt petiga med fakta.

I vintras varnade UKIP för att hela 29 miljoner bulgarer och rumäner kunde komma till Storbritannien vid årsskiftet, då invånare från Bulgarien och Rumänien, precis som andra EU-medborgare, då fick klartecken att flytta och söka jobb var som helst i EU.

Det är bara det att Bulgarien och Rumänien har en total, gemensam befolkningsmängd på 27 miljoner människor.

Teresa Küchler

Joseph Daul

 

Med bara lite mer än en månad kvar till EU-valet så har ledamöterna i EU-parlamentet fullt sjå att försöka förklara för vanliga européer  varför de ska rösta. Det ska gudarna veta att det gamla slentrianmässiga ”fred” inte längre biter som existentiell förklaring på de generationer som alltid levt i fred, och som dessutom just genomlidit en finanskris som av mången trovärdig opportunist skyllts på EU.

Men Joseph Daul, ledaren för  Europeiska Folkpartiet (EPP), som är den största partigruppen i EU-parlamentet och som samlar  konservativa partier från alla EU-länder, som de svenska moderaterna och kristdemokraterna, har hittat en bra förklaringsmodell:

”När jag var 18 och ville åka till Kehl (by i Tyskland, nära franska gränsen) för att se på porrfilmer som var förbjudna i Frankrike, så kunde det ta 2,5 timmar att komma igenom tullen. Man kom fram till bion och filmen var redan slut. Andra gånger hade jag glömt att ta med mig tyska mark! När man förklarar detta för ungdomar så förstår de genast vad EU handlar om”, sade fransmannen i en intervju med Strasbourg-tidningen Les dernières nouvelles d’Alsace.

Exemplet är fantastiskt; i en och samma anekdot lyckas Joseph Daul förklara hur de numera öppna gränserna mellan EU-länderna sparar tid för småfolket som inte längre behöver köa vid gränsövergångarna och därför kanske missa sina planerade kvällsnöjen, och hur den gemensamma valutan euron gör  vardagsbestyr som att köpa biobiljetter smidigare. Vi förstår också att denna europeiska union är sant pluralistisk och multikulturell, och att den lille européen kan utnyttja detta:  det man inte kan göra hemma kan man kanske göra hos grannen.

Ja, exemplet är lysande. Eller?

 

Teresa Küchler

EU-parlamentets talman Martin Schulz kampanjar för Europas socialdemokrater i EU-valet i maj, men tar samtidigt ut sitt dagtraktamente för jobbet som politiskt neutral representant för hela EU-parlamentet på fulltid. EU-parlamentarikernas traktamenten är åter på tapeten. 

BRYSSEL. En upprörd källa i EU-parlamentet – som vill vara anonym – ringer och talar om att Martin Schulz cashar in sina dagtraktamenten som husets talman för dagar som han egentligen är ute och kampanjar för ett enskilt politiskt parti. Men som talman ska han vara strikt politiskt neutral.

De generösa dagtraktamentena och andra förmånerna som EU-parlamentarikerna i Bryssel får är en evighetshistoria i pressen, och ok – nu kör jag ett varv till.

Systemet är förbluffande okontrollerat. Visserligen så måste ledamöterna numera lämna in kvitton för exempelvis flygresor. Tills helt nyss kunde de köpa en billig Ryan Air-biljett för några hundra kronor och sedan ta ut flera tusen kronor i schablonersättningar.

Men dagtraktamentet för varje dag som EU-parlamentarikerna dyker upp på jobbet i Bryssel eller Strasbourg, alltså cirka 20 dagar i månaden, är fortfarande en schablonsumma som inte måste redovisas. Ledamöterna får 304 euro om dagen, eller cirka 6000 skattefria euro i månaden utöver sina löner.

Talmannen Martin Schulz däremot får 365 dagtraktamenten om året: han är alltid talman, oavsett var han befinner sig, lyder regeln. Det blir cirka 9200 skattefria euro i månaden, eller 110 000 skattefria euro om året (cirka en miljon svenska kronor) som han inte behöver redovisa.

Han får också, till skillnad från de vanliga parlamentarikerna, sitt boende betalt – 3800 euro i månaden i klumpsumma, oavsett vad hans faktiska hyra är – och behöver alltså inte använda sitt dagtraktamente till boendet, som annars är just tanken med pengarna.

Häromveckan blev Schulz kritiserad i EU-parlamentets budgetkontrollutskott. Enligt Schulz kritiker i utskottet så använder talmannen EU-parlamentets budget till att kampanja för socialdemokraterna och för sig själv till jobbet som EU-kommissionens ordförande – precis som min källa klagade över.

Fel fel fel, svarade Schulz kabinett: när han kliver ut sin roll som talman och in i rollen som socialdemokrat så är det partiet som betalar, och inte EU-parlamentet, sade kabinettet.

Men dagtraktamentet som talman får han oavsett vilken stol han sitter på. Min källa fräser: ”För varje dag han kampanjar för socialdemokraterna borde han betala tillbaka dagtraktamentet”.

EU-parlamentarikern Göran Färm (S) förklarar för SvD att hans parti nu kräver att kollegan Schulz redovisar exakt hur han separerar sin kampanjbudget från sin talmansbudget.

Färm säger också att anledningen till att parlamentets talman får dagtraktamente för alla dagar är att denne reser runt i hela världen, dag och ut och dag in, och inte har en chans att skriva på närvarolistorna i EU-parlamentet: Han är helt enkelt inte i huset.

– Han är ju vår representant externt, säger Färm.

SvD har sökt Schulz kabinett för en kommentar.

Teresa Küchler

BRYSSEL. Han kom, han skakade lite händer, han reste igen. Den kinesiska presidentens Xi Jinpings besök i Bryssel blev en blek historia. Den kinesiska delegationen hade sagt att det inte skulle bli någon presskonferens med presidenten, så vi i Bryssels presskår visste att vi skulle bli tvungna att låta oss nöja med pressmeddelanden för vår rapportering.

EU-institutionernas pressmeddelanden om besök av utländska dignitärer, oavsett om det handlar om en regeringschef från ett litet afrikanskt land eller om giganter som Barack Obama, brukar vara fulla av bedyranden om att de mötande parterna är de såtaste av vänner; att sammankomsten varit ”produktiv” och ”givande”, att man är ”partners”, ja kanske till och med ”strategiska partners”; EU och det gästande landet. Praktikanterna som skriver presstexterna saxar säkert sömngångaraktigt ur gamla meddelanden. Men något konkret har de ändå alltid diskuterat, parterna, och kanske finns det någon fnurra på tråden i relationerna som de bearbetat.

Men EU-kommissionens redovisning för mötet med president Xi Jinping var värt att rama in. Ett mästerverk i konsten att säga precis ingenting med jättemånga ord.

Båda sidor var eniga om att besöket var en ”historisk milstolpe” i EU-kinesiska relationer. De välkomnade att man i 40 års tid har stärkt sina band, något som båda sidor och hela världen tjänat på. De underströk sin beslutsamhet att vidga den ”globala dimensionen” av samarbetet. Båda sidor är villiga att fördjupa sin förståelse för varandras ”utvecklingsval”. EU stödjer Kinas ”åtaganden för att fördjupa sina omfattande reformer, och erkänner Kinas mål att bygga ett välmående samhälle i alla avseenden”, medan Kina ”stödjer den europeiska integrationsprocessen, och erkänner EU:s förstärkning av sin ekonomiska och monetära union”. Båda EU och Kina ”bekräftar sitt åtagande att fördjupa sitt partnerskap för att skapa fred, tillväxt, reformer och civilisation, som bygger på principerna om jämlikhet, respekt och förtroende”.

Sådär gick de på i några sidor till. Jag hann tänka både en och två gånger att jag förtjänar en rejäl löneförhöjning som tvingas läsa sånt dravel. Tills det slog mig: detta är budskapet. Ingenting att rapportera är massor att rapportera när det handlar om EU:s relationer till jättediktaturen Kina.

EU och Kina är alltså goda vänner. Kanske så goda vänner att det där besvärliga vapenambargot som EU införde mot Kina för 25 år sedan, efter massakern på Himmelska Fridens torg, kan lyftas. I veckan annonserade Xi Jinping att han köper 150 franska flygplan, och säkert står fler europeiska företag på kö för att få exportera även vapen, inte minst nu när försäljningen av vapen till Ryssland ter sig som högst tvivelaktig. Att hålla ögonen på: när lyfts EU:s vapenembargo mot Kina?

Teresa Küchler

Barroso ser ut som han ska spricka

 

BRYSSEL. Äntligen så stod Obama på röda mattan i Bryssel! I fem års tid har EU:s elit försökt få den amerikanske presidenten att besöka EU-huvudstaden för att ge EU som helhet ett erkännande som världspolitisk makt. Men varje gång har Obama valt att istället åka till Berlin, Paris, London eller Warszawa, till exempel, för att träffa enskilda stats- och regeringschefer.

Det närmaste Obama kom ett EU-besök var år 2010 då Spanien var EU:s ordförandeland och planerade för ett stort EU-USA-toppmöte i Madrid. Men ­Barack Obama ställde in besöket i den spanska huvudstaden och skyllde på fullspäckat schema – en pinsam historia för ordförandelandet.

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och EU-rådets Herman Van Rompuy, som bägge två för gott lämnar EU-politiken i år, fick så på måndagen äntligen chans att skaka hand med den reslige amerikanen. En fin kröning av deras insatser i Bryssel. Visst ser de glada ut?

Teresa Küchler

Obama som apa

 

En belgisk dagstidning har fått sina fiskar varma efter att den publicerat en bild på det amerikanska presidentparet Barack och Michelle Obama – med apansikten.

BRYSSEL. Barack Obama kommer denna vecka kommer på besök i Bryssel, och Tidningen De Morgen hade därför i helgen flera uppslag om den amerikanske presidenten.

Den utskällda bilden fanns med i en satir över hur Rysslands president Vladimir Putin skulle framställa presidentparet om han fick bestämma. En annan bild på Obama hade en bildtext om att den förste svarte presidenten i USA säljer cannabis.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Den belgisk-nigerianska författarinnan Chika Unigwe startade genast en debatt på det sociala mediet Twitter på temat ”Skäms, De Morgen”. Sedan dess har indignationen över bilden fortsatt på främst nederländska och amerikanska debattforum.

En amerikansk debattör skriver på sajten Reddit: ”Jag gjorde en bild på Obama som schimpans, kan vi publicera den? Ok, men skriv en bildtext som säger att Vladimir Putin gjorde den, så att det ser ut som något slags meta-humor, istället för unket, rasistiskt dravel”.

De Morgens ledning bad på måndagen om ursäkt. ”Vi erkänner oss i detta fall skyldiga till att ha haft mycket dålig smak”, lydde ledarsticket.

”Vi hade fel som trodde att rasismen i allmänhet inte längre tolereras, och att man därför riskfritt kan skratta åt den”, sade tidningen.