Guldstjärnor för stakningen

Jag brukar muta mig själv med en god och långsam frukost när kroppen känns seg. Den här njöt jag av på Café Boheme i Åre när jag var där för några veckor sedan. Foto: privat.

Jag var inte den kaxigaste skidåkaren i spåret i morse. Fyra dagars träning på rad hade jag bakom mig, varav de två senaste innehållit längre pass på på skidor (och mina ben var döda efter halvtimmen med Nike Get Fit i Globen igår). Jag hade lyckligvis  fått låna en bil och kunde inte motstå att ge mig ut till Ekerö på en ledig söndag. Första varvet på fem kilometer fick jag bråka med kroppen – den var öm och seg. Sedan flöt det på! 18 kilometer på cirka 100 minuter. Jag ger mig själv guldstjärnor för att jag forcerade stakning i uppförslut och för att jag inte trillade på rumpan när det gick utför i obefintliga spår. Sista varvet kändes stakningen nästan naturlig, plötsligt upptäckte jag att ”men oj, jag stakar ju!”. Och då sjöng jag med till musiken i mitt ena öra när jag susade fram på spår där jag var nästan ensam.

Nu blir det inget åka av mig för på ett par dagar. Jag kommer vara i skolan från 8-sent flera dagar i veckan… det tar emot, men förhoppningsvis kommer alla skidåkarmuskler återhämta sig och bli sugna på det långpass jag planerar att köra nästa helg (måste prova på att känna på en riktig långdistans). Jag räknar lite mer än fem mil åkta den här helgen och över 20 mil för säsongen. Målet är att samla 30 mil tills Öppet Spår om tre veckor. Det är inte alls lika många mil som rekommenderas inför ett Vasalopp, men eftersom snösituationen i Stockholm varit usel tills för ett par dagar sedan är jag rätt nöjd med min insats. Hoppas på att fortsatt hinna träna fem gånger i veckan fram tills veckan innan start.

Hur många mil har ni andra Vasaloppsåkare samlat på er? Hur många mil är minimum för att få ett behagligt lopp?