Konsten att ta det lugnt i skidspåret

När jag kom upp till Åre hade jag flera dagars skidåkande framför mig. Tror ni att jag insåg det och försökte prioritera min tid för att få ut så mycket av träningen som möjligt? Nej, under den första timmen i skidspåret tuffade jag på som ett litet ånglok och lyssnade noga på hur snabbt jag körde enligt appen Runkeeper. ”Wow, med den här snittfarten kommer jag få en jättebra måltid på Vasaloppet!”, tänkte jag glatt och fortsatte ta i tills jag var så svettig att det ångade om mig.

Jag har en Garmin Forerunner 60 som jag mäter min puls med.

Efter att ha kastat en blick på pulsklockan insåg jag att jag låg på samma pulsnivå som vid ett spinningpass – det vill säga över 80% av min maxpuls. Det är en strålande siffra när man har en timme att lägga på träning, men nu när jag hade fem hela träningsdagar är det inte så smart att köra slut på alla krafter redan första dagen. Jag fick dra i min egen nödbroms och intala mig själv att jag inte befann mig i en svettig spinningsal i centrala Stockholm, utan ute i Jämtlands vildmarker. Där behöver man inte ha bråttom! Och bråttom ska man inte heller ha när man åker Vasaloppet – det kanske kommer ta nio timmar för mig att åka och då måste kroppen hålla under hela loppet!

De senaste dagarna har jag ansträngt mig för att köra lugnare, bibehålla en lägre puls och få till trevliga, långa pass. Det är svårare än man kan tro. För att jag ska bibehålla en bra teknik, komma långt i varje stakning och så vidare fodras energi och därmed stiger pulsen, antagligen för att min åkning (ännu inte :) ) är så bra. Jag försöker hela tiden tänka på att åka med stora, långa rörelser och glida länge på skidorna. Klurigt, men roligt när det fungerar!