Årets debut på skidor

Lugnet i Falun den 4 januari 2012. Foto: Ingrid Kjellström.

Säsongens första pass på snö var mycket efterlängtat. Jag har visualiserat det sedan i september, i samband med att jag anmälde mig till Öppet Spår. Tyvärr nådde inte de första stavtagen riktigt upp till förväntan. Ett tag funderade jag på att inte ens skriva om det, men eftersom jag under senare pass bevisat för mig själv att jag faktiskt kan stå på skidorna kan jag berätta om det.

Lugnets skidanläggning i Falun hade för dagen (den 4 januari) ett konstsnöspår på cirka 800 meter. Jag var så ivrig på att få åka skidor att jag knappt hann trä i händerna ordentligt i stavarna innan jag stod i spåret. Där var jag inte var ensam – speciellt åkte där många supersnabba skidåkare iförda fartdress, och de hann nästan varva mig innan jag tagit mig upp för spårets enda backe första gången. Jag hade nämligen uruselt fäste men kämpade på två varv runt i tron av att ”snart kommer fästet”.

Dessvärre uteblev fästet och lagom till det att jag började tänka att något var fel stod jag dessutom på näsan nedför ett litet utförlöpe. Säkerligen blev jag varvad igen när jag låg där med armar och ben som ett plockepinn och kunde inte låta bli att tänka ”Vad har jag gett mig in på, hur kunde jag tro att jag skulle klara av att åka Vasaloppet?”.

Jag vände på skidorna och upptäckte att den vallatejp som nyligen sattes fast under dem var borta. Sporadiskt vallade jag på fästvalla och åkte i alla fall femton varv runt spåret med någorlunda fäste och glid. Skidsäsongen var därmed inledd och på vägen hem var jag betydligt mer nöjd än vad jag var under början av passet.

På eftermiddagen besökte jag en sportaffär och frågade hur man lyckas tappa sin vallatejp? Det lät osannolikt, ”problemet brukar snarare vara att tejpen inte går att få bort”, fick jag veta och alltså var det bara att gå hem och lägga på ny vallatejp.

Lycklig skidåkerska efter årets första lyckade skidtur på Bergebo utanför Borlänge den 5 januari. Foto: Privat.

Jag såg till att rugga belaget och trycka bort alla luftbubblor riktigt ordentligt den här gången. Under nästa pass, i Bergebo utanför Borlänge, satt tejpen bra och därmed fästet lika så. Jag körde 21 km på strax under två timmar i strålande solsken och plötsligt kändes det där med Vasaloppet längre inte lika hopplöst eller långt borta!