Gästinlägg: Robert Dalsjö om önsketänkandet i väst

Den europeiska säkerhetsordningen är död

Från många håll, senast Angela Merkel på besök i Moskva, strömmar bekymrade uttalanden om att den europeiska säkerhetsordningen är ”hotad” eller ”utmanad” av Rysslands ”aggression” mot Ukraina. Liknande uttalanden har också kommit från svenska företrädare.

Men den europeiska säkerhetsordning som etablerades vid det kalla krigets slut är inte hotad eller utmanad – den är död. Det pågår ett krig i Europa, Rysslands krig i Ukraina. Att hävda något annat är önsketänkande. Och när man befinner sig i en farofylld situation är önsketänkande inte bara lönlöst, utan direkt farligt.

Skälen för att säkerhetsordningen är död är enkla. Flera nyckelvillkor som säkerhetsordningen byggde på är inte längre uppfyllda. Rysslands deltagande och samarbetsvilja var en grundbult i hela arrangemanget. När den inte längre är på plats rasar hela bygget.

För det första var den säkerhetsordning som etablerades åren runt 1990 inkluderande, d v s de potentiella fridstörarna ingick i medlemskretsen. Liksom fallet var med mellankrigstidens Nationernas Förbund är det omöjligt för ett sådant system att hantera en stormaktsmedlem som väljer att trotsa ordningen.

För det andra byggde säkerhetsordningen på att en gemensam säkerhet skulle skapas genom samarbete och den förutsatte att alla stater inte bara höll ingångna avtal, utan också tillämpade dem med ärligt uppsåt.

För det tredje byggde ordningen på att alla stater var likställda och lika mycket värda. En väsentlig komponent i denna princip var att varje stat hade rätt att välja sina egna säkerhetsarrangemang, till exempel vara med i en allians, utan yttre inblandning.

För det fjärde byggde ordningen på att alla ingående stater var (eller var på väg att bli) västerländska demokratier, med allt vad det innebär: fria och hemliga val, fria medier, lagstyrning, rättsstatlighet och mänskliga rättigheter. Och att alla delade denna värdegrund.

Ryssland har nu under en följd av år allt tydligare visat att dessa villkor inte längre är uppfyllda, och har på senare år också flagrant brutit mot säkerhetsordningens regler och principer.

Ryssland är inte längre ens en ofullkomlig demokrati, det är en auktoritär stat, en icke-demokrati, både i praktik och ideologi. Putin och resten av hans statsledning har gjort sitt förakt för demokratiska och liberala värderingar till den nya statsideologin.

Rysslands ledning anser uppenbarligen inte att alla stater är likställda och har samma rätt till säkerhet och att själva välja säkerhetslösningar. Man menar att Ryssland har rätt till en intressesfär, där mindre stater får finna sig i att Kreml bestämmer över dem. Och en stor del av det ryska folket, av Levadacentrets opinionsundersökningar att döma, är entusiastiska över stormaktsställningen och annekteringen av Krim.

Ryssland under Putin ser säkerhet som synonymt med makt och som ett geopolitiskt nollsummespel, där en parts säkerhet bara kan öka om någon annan får mindre. Man struntar också i, eller försöker kringgå, gemensamt beslutade regler och avtal när dessa inte passar, och arbetar för att vattna ur och snöpa processer och mekanismer man inte gillar.

Ryssland har utvecklats till en öppet revisionistisk stat som i grunden vill förändra den rådande ordningen i Europa och återskapa överhöghet över sina grannar. En makt som vill ha revansch för det kalla kriget, som inte samarbetar, som anser sig stå över regler och avtal, som inte respekterar andras rätt, och som förkastar den västerländska demokratin och värdegrunden. En sådan utmaning från en stormakt klarar inte en ordning för kollektiv och kooperativ säkerhet. Lika lite nu som på 30-talet.

Ett Ryssland som var demokratiskt, som samarbetade och som följde regler och avtal, var en bärande och omistlig del i 1990 års Europeiska säkerhetsordning. Det var en vacker tanke, närmast en dröm. Men när ett sådant Ryssland inte längre finns, och har ersatts av ett Ryssland som praktiserar repression inåt och aggression utåt, är säkerhetsordningen död. Inte utmanad, inte hotad, inte skadad, utan död. Och den har varit död i flera år. Ju förr västvärlden slutar låtsas, ser verkligheten som den är, och anpassar sitt agerande därefter, desto bättre.

Och tro inte att Rysslands krig i Ukraina handlar om Krim, Donetsk och Luhansk, eller ens om Ukraina som helhet. Det handlar om Europa och Europas framtid. Och om den säkerhetsordning som ska ersätta den som nu går i graven.

ROBERT DALSJÖ är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

Lästips! Professor Anders Åslund, kolumnist i denna tidning och tidigare rådgivare till tankesmedjan Frivärld, har just bytt tankesmedja i Washington, D C, från Peterson Institute till Atlantic Council. Mer information här.