Gästinlägg Adam Eberhardt: Ukrainas självständighetskrig

Det som hotar Ukraina i dag är inte ett militärt nederlag utan ett ekonomiskt sammanbrott och en anarkisering av situationen i landet. Men även om de sakerna inträffar kommer Ryssland att förlora kriget om Ukraina.

Det står klart att den ukrainska flaggan inte kommer att vaja över Donetsk och Luhansk inom en överskådlig framtid, oavsett vad ledarna för de så kallade folkrepublikerna formellt förbinder sig till vid de nya förhandlingar i Minsk som hålls i dagarna. Spelet om Donbass-området handlar i stället om följande: Kommer Ukraina att tvingas stödja den sönderslagna regionen med pengar och återuppbyggnad, och på köpet få sitt politiska handlingsutrymme begränsat av den? Eller kommer Kiev att lyckas kullkasta Rysslands planer på att frysa konflikten, samt utnyttja den allt djupare ekonomiska katastrofen i de rebellkontrollerade områdena som en varning för andra regioner?

I Rysslands strategi är Donbass inte ett mål i sig, som Krim var. Putin behandlade Krim som en trofé, ett tröstpris efter den förödmjukelse som Majdanupprorets seger var för honom. Donbass däremot är inget mer än ett verktyg för att försvaga Ukraina och göra det fogligt. Därför är det ingen självklarhet att Ryssland kommer att triumfera i hybridkriget mot Ukraina. Det beror främst på att de ryska militära framgångarna har ett tydligt samband med opinionen. ”Folkrepublikerna” har bara utropats i den mest industrialiserade delen av Donbass, där den ukrainska identiteten var som svagast och den sovjetiska som starkast, tack vare över hundra års inflöde av arbetskraft från Ryssland.

Det är svårt att göra sig kvitt intrycket att den ryska aggressionen kommer drygt ett årtionde för sent. Oavsett statens svagheter har Ukrainas existens stärkt invånarnas och den regionala elitens ukrainska medvetande. Den politiska nationen har hunnit befästa sig, och gränsen mellan det ukrainska och det sovjetiska har flyttat sig österut. Det femhundratal Leninstatyer som vältes i Ukraina under 2014, även i de östliga städerna Charkiv och Dnipropetrovsk, var inte bara ett tecken på ett brott med den dystra historien, utan ett kvitto på att ukrainarna sakta men säkert håller på att skriva ut sig ur den postsovjetiska politiska sfären.

Putins armé kom till Donbass innan de här processerna hade hunnit slå rot där. I Debaltseve, på gränsen mellan Donetsks och Luhansks län, pågick intensiva strider för några veckor sedan. Järnvägsstationen ligger vid Leningatan, från vilken Sovjetgatan utgår, och korsas av Kommunistgatan. Det innebär inte att där saknas invånare som stöder det ukrainska alternativet (för inte länge sedan var de i majoritet – i dag är det mer kostsamt att uttrycka sympatier för Ukraina), även om de definierat ukrainskheten annorlunda än deras landsmän vid Dnjepr gjort.

Poängen är just att de är ganska passiva medborgare, att de är föga beslutsamma när det gäller att försvara sig mot russkij mir, ”den ryska världen”, som de samtidigt mentalt fortfarande är en del av.

Om man väljer att rikta offensiven mot fler områden än Donbass, utan att ta hänsyn till de regionala förhållandena och den samhälleliga jordmånen, måste man upphöra med att som under det senaste året låtsas att de ryska styrkorna – de som enligt Putin ”så sent som igår var gruvarbetare och traktorförare från Donbass” – bara handlar i självförsvar mot Kievs påstådda förbrytelser. Det är dessutom tveksamt om denna ”hybridmetod” skulle fungera för att ta över exempelvis Charkiv, för att inte tala om städer längre in i Ukraina.

Att Ryssland i stället skulle gå till öppet anfall med reguljära styrkor är också möjligt, givet tillräckligt stor desperation. Putin är dock en försiktig politiker med båda fötterna på jorden. Han ser först och främst till att minimera alla hot mot sin egen makt. Den försiktigheten kommer att mana Kreml att hålla fast vid dagens strategi, samtidigt som man utnyttjar hotet om ett eskalerat krig för att skrämmas och tilltvinga sig eftergifter från Ukraina och Väst, bland annat att de för Ryssland mest kännbara sanktionerna avskaffas.

Målet att destabilisera Ukraina framstår som realistiskt. Här kommer militära frågor antagligen bara att spela en biroll. Den ekonomiska situationen är katastrofal: Under fjolåret sjönk BNP med 7 procent, och i år bör man vänta sig en motsvarande tillbakagång. Därtill gapar ett väldigt hål i budgeten (förra året var budgetunderskottet 12 procent av BNP), industriproduktionen har minskat kraftigt, handelsbalansen är negativ och det råder brist på energiråvaror.

Ukrainas valutareserver ligger på knappt 6 miljarder dollar – 100 miljarder dollar mindre än Polens. Det räcker till för att täcka en månads import (en trygg nivå är tre månader) och utgör lite drygt hälften av det belopp som Ukraina skulle behöva för att hantera sin utlandsskuld i år.

Givetvis kan Kiev räkna med konstgjord andning från finansinstituten i väst. Detta kommer förmodligen att skydda Ukraina från bankrutt under de närmaste månaderna. Men med stöd från IMF följer stränga villkor. Bland annat måste man begränsa budgetunderskottet genom att skära ner sociala utgifter och sluta subventionera energipriser. Man måste också bekämpa korruptionen och reparera rättsväsendet. Dessa reformer har skjutits upp i åratal och är nödvändiga för en reparerad stat.

De styrande verkar faktiskt inse behovet av åtminstone en del av åtgärderna, men de kommer att införas utan någon konsekvent, långsiktig strategi och enbart motiveras av akuta budgetbehov. De kommer att innebära ytterligare kolossala bördor för samhället.

I början av mars steg priserna på fjärrvärme med 70 procent. Från och med april höjdes gaspriserna med i genomsnitt 300 procent, och elpriserna ska under två år öka med 350 procent. Under det senaste året har hryvnjan fallit med 75 procent mot dollarn. Det är en psykologisk chock för ett starkt dollarberoende samhälle där man är van att räkna om sina löner i hårdvaluta. Men det visar sig också snabbt i praktiken i form av prisökningar, särskilt på konsumtionsvaror, som till en tredjedel importeras (t ex bränsle, mediciner, och livsmedel).

Hopplösheten som gradvis breder ut sig över Ukraina förstärks ytterligare av de allt tätare terrorattentaten i söder och öster. Det finns bevis för att den ryska säkerhetstjänsten står bakom dem, och syftet som kan utläsas är att skrämma invånarna och skapa en atmosfär där situationen i landet kriminaliseras och myndigheterna står maktlösa. Därtill har Ryssland ännu ett standardövertag: möjligheten att vrida åt gaskranen. Ukraina har i hög grad lyckats göra sig oberoende av gasimport från öst, men det verkar inte möjligt att helt ersätta den med leveranser från EU, vilket är nödvändigt i och med att säsongsavtalet med ryska Gazprom om gasleveranser tar slut.

Kremls drömscenario är ett nytt Majdan: ett samhälleligt uppror, men den här gången utan en positiv agenda, som skulle stryka ett streck över hoppet om att reformera Ukraina. Det skulle leda till att näringslivet kraschade och staten drabbades av anarki på central nivå, vilket i sin tur skulle stärka de regionala strömningarna. Som följd skulle Ryssland lättare kunna påtvinga Ukraina sina fredsvillkor, först och främst att kantonisera landet – ett ineffektivt system som skulle ge Kreml möjlighet att utnyttja sin kontroll över Donbass för att bakbinda den ukrainska centralmakten och bygga ut sina brohuvuden i landets södra och östra delar.

Detta scenario kräver inte någon massiv mobilisering av samhället av det slag vi såg i fjol. Det skulle troligen räcka med en apatisk majoritet och en aktiv minoritet – till exempel i form av beväpnade, stridsvana och radikaliserade soldater ur de frivilligbataljoner som stridit mot separatisterna. Man bör anta att upproret kommer att stödjas av den ryska säkerhetstjänsten, och troligen också av en del av de ukrainska oligarkerna, som inte vill att staten reformeras. Den skarpa konflikten mellan Ukrainas centralmakt och förre guvernören i Dnipropetrovsks län, oligarken Ihor Kolomojskyj, är bara en föraning om det ”topparnas krig” som väntar Ukraina.

Man måste dock komma ihåg att de flesta i Ukraina vill ha ordning och fred efter över ett års revolution och efterföljande väpnad konflikt. Det massiva stöd som Kolomojskyj åtnjuter från invånarna i Dnipropetrovsk – historiskt en kraftigt sovjetiserad stad i östra Ukraina – är just en belöning för att han varit en garant för stabilitet, och för att han kraftfullt och hängivet försvarat den allt mer patriotiska staden mot rysk aggression. De krigs- och kriströtta ukrainarna vänder sig i rask takt bort från Porosjenko, men de vill inte ha någon ny revolution. Donbass är ett effektivt avskräckande exempel mot nya eskapader och spel med separatism.

Det finns ytterligare ett hinder för Rysslands strävan att öppna en inre front i Ukraina: De proryska styrkorna är svaga. Bland annat saknas det en potentiell kontrarevolutionär ledare. Fjolårets händelser komprometterade president Viktor Janukovytjs läger och avslöjade den makalösa korruptionen i hans omgivning. Därefter startade Ryssland sitt krig mot Ukraina och dödade därigenom allt stöd som funnits i det ukrainska samhället för en integration med grannen i öst.

En opinionsundersökning som IRI genomförde i september i fjol – den senaste tillgängliga undersökningen som är metodologiskt trovärdig och någorlunda omfattande – visade att den västvänliga riktningen hade ett entydigt övertag med 59 procent mot 17, efter många år med tämligen jämn fördelning mellan de proeuropeiska och proryska grupperingarna. Som följd av kriget nådde motviljan mot Ryssland rekordnivåer (15 procent förklarade sig vara positiva till Ryssland, 66 procent negativa. Störst sympati i den citerade undersökningen uttryckte ukrainarna för Polen, med 57 respektive 6 procent).

Det finns ingen grund för att anta att det skett stora förändringar i den ukrainska opinionen under det senaste halvåret, eller att något sådant sannolikt kommer att ske under de närmaste månaderna. Ukrainarnas åsikter är inte bara ett uttryck för en kortsiktig politisk konjunktur, utan också för en varaktig förskjutning i västlig riktning på det mentala planet – en följd av att fem miljoner av princip Rysslandsvänliga väljare på Krim och i den ockuperade delen av Donbass, totalt omkring 15 procent av väljarbasen, uteslutits från det ukrainska politiska landskapet.

Majdanrevolutionen, och den ryska aggressionen som följde, kastade inte bara Ukrainas politiska system över ända, utan ledde också – kanske ännu viktigare – till stora maktförskjutningar i oligarkisystemet. Oligarkerna Rinat Achmetov och Dmytro Firtasj, som har starka band med Ryssland, var tills nyligen allsmäktiga men kämpar nu för sin överlevnad. Oligarken Kolomojskyj har å andra sidan ökat sin makt avsevärt – han är sponsor för frivilligbataljonerna som kämpar mot Ryssland och för Högra Sektorn, och har i flera månader varit huvudskurk i de ryska mediernas kampanj mot ”jude-banderisterna” vid Dnjepr. Rysslands bekymmer är att Kolomojskyj aldrig kommer att verka för Kremls intressen i Ukraina oavsett hur djupt han hamnar i konflikt med Kiev.

Ryssland kommer alltså att stödja den inre ukrainska konflikten utan att favorisera någon part, för de enda man har att välja på är å ena sidan Porosjenko – måttfullt antirysk, föga slagkraftig, om än i ord reformvänlig; och å andra sidan Kolomojskyj – oligark, reformfientlig, men å andra sidan öppet antirysk och mycket effektiv. Allt pekar således på att det blir lättare för Vladimir Putin att destabilisera Ukraina än att utnyttja landets interna kaos för politisk vinning.

Om Putin inte överger sin hittillsvarande politik kommer dock ”brödrafolken” att fortsätta närma sig en permanent skilsmässa, och bildandet av den ukrainska politiska nationen att skyndas på, även i landets östra och södra delar, som hittills förhållit sig likgiltiga till detta. Sammanfattningsvis kan det gångna året ha varit det hårdaste slaget någonsin mot det ryska inflytandet i Ukraina, ett inflytande som byggts upp ända sedan unionen i Perejaslavl för 360 år sedan.

Ett kvartssekel efter Sovjetunionens upplösning har ukrainarna tvingats betala med blod för sin frihet. Och de har förstått att Ukrainas oberoende är ett oberoende från Ryssland.

 ADAM EBERHARDT

Dr, vice direktör för Centre for Eastern Studies i Warszawa