Mats Johansson
Det är öst som har marscherat västerut, inte tvärtom
Är kriget i Ukraina västs fel? Påståendet är populärt i den ryska eliten. Den nuvarande ledningen i Kreml, även den siste sovjetpresidenten Gorbatjov, upprepar att skulden är västs och beror på dess ”expansion”. Att skylla på väst är också vanligt bland amerikanska akademiska kommentatorer tillhörande den realistiska skolan.
Men bilden av hur ”väst rör sig in på Rysslands bakgård” är en allvarlig förvridning och feltolkning av kalla krigets efterhistoria. Sedan slutet på detta krig har väst inte marscherat någonstans. Det är Rysslands bakgård som har flyttat sig.
Efter kriget stod väst chockat och såg med misstro på hur det bekväma och förutsägbara bipolära internationella systemet bröt samman framför dess ögon. Medan östra Europa hade en klar idé om vart det ville gå (”tillbaka till Europa”) saknade väst strategi för den nya situationen; vad göra med nya utmaningar som Tysklands återförenande, eller hot som Jugoslaviens upplösning.
Väst var splittrat och motvilligt att erbjuda Rysslands tidigare allierade medlemskap i Nato och EU. De forna öststaterna tvingades uppbåda allt diplomatiskt och moraliskt kapital för att tvinga sig in i både EU och Nato. Liberalerna i USA (läs Clinton) organiserade inte Natos utvidgning som vissa ”realister” påstår. I själva verket var dessa politiker de mest skeptiska mot argumenten från nya politiska eliter i centrala och östra Europa som framgångsrikt kunde åberopa sitt förflutna som dissidenter (Havel, Walesa och andra).
Förmodandet hos vissa kommentatorer att ”också EU har marscherat österut” (Mearsheimer) förvränger helt verkligheten. Inte heller EU marscherade eller expanderade åt något håll. Efter det kalla krigets slut var EU:s tolv medlemsstater helt emot att ta in främlingar från öst; man befarade att nykomlingar skulle tömma EU-fonderna, översvämma EU med billig arbetskraft och förlama EU:s sköra beslutssystem. Kraven från öst att få gå med i Nato och EU var absolut starkare än önskan hos väst att utvidga genom att erbjuda medlemskap till nykomlingar.
Alltså; efter kalla kriget var det öst som marscherade! Alla medlemsstater i Warszawapakten (utom Sovjetunionen) beslöt att lämna den gamla alliansen för att byta sida och ingå i västalliansen.
Varför? Anledningen till östalliansens kollaps är uppenbar. Likt Nato skapades WP 1955 för att ge medlemsstaterna säkerhet. Mitt hemland (Tjeckoslovakien) såg Sovjetunionen som en befriare och garant för säkerhet i händelse av tänkbar tysk revisionism. Men 1968, efter två decennier av vakthållning vid gränsen mot väst, rullade stridsvagnar in från öst. Det var en erfarenhet vi inte var ensamma om. Östalliansen bröt samman för att den misslyckades att tillhandahålla säkerhet för medlemmarna; den sovjetledda alliansen blev ett säkerhetshot mot de egna medlemsstaterna.
Efter 1989 agerade de tidigare sovjetallierade i linje med sina nationella intressen. Praktiskt taget alla satte av i riktning EU och Nato. Östs marsch tillbaka till Europa var helt enkelt för omfattande för väst att ignorera. 1990-91 erbjöd de forna WP-staterna styrkor till den USA-ledda koalitionen i Gulfkriget. För Tjeckoslovakien var det första gången i väpnad konflikt sedan andra världskriget. Bulgarien fick, ännu under socialistiskt styre, tvinga sig in västkoalitionen sedan USA flera gånger tackat nej till erbjudanden om stöd.
Ryssland hade 25 år på sig att tänka igenom varför ”bakgården” marscherade bort. Tyvärr lärde sig Kreml inget av gångna misstag. Det ryska ledarskapet fortsätter den geopolitiskt och strategiskt katastrofala politik som ledde till paktens sammanbrott och Rysslands geopolitiska förfall: skrämsel och ren aggression mot grannar och naturliga allierade. Ryssland fortsätter att skrämma bort inte bara Ukraina utan även sina få kvarvarande vänner: Belarus och Kazakstan.
Konspirationsteorierna om ”västs expansion” är inget annat än en dålig ursäkt för att dölja den katastrofala politik som dagens regim bedriver mot det nära utlandet. Om de ryska ledarna inte besinnar sig kommer östs flykt från Ryssland att fortsätta.
Vít Beneš, fil dr vid Prags ekonomiska universitet, är research fellow vid Institutet för internationella relationer i Prag och chefredaktör för tidskriften Mezinárodní vztahy.