Med Jonas Gahr Støre er det skapt en ny usikkerhet om Norges kurs

Den 9 april var norska medier fyllda med minnesbilder från krigsutbrottet 1940, ockupationsåren och frigörelsen. Samma dag gick det ryska försvarsministeriets tidning Röda Stjärnan till angrepp mot försvarspolitiken i Sverige och Finland för Nato-vänlighet riktad mot Ryssland. I artikeln är dock Norge det land som särskilt utpekas för russofobi.

Det slås fast att begreppet ”vänskapens gräns” (den rysknorska gränsen) inte längre existerar – och att det är den norska regeringens fel. Budskapet är: Bara med en annan norsk politik kan spänningarna minska och fredens gräns återuppstå.

En vecka senare mellanlandade Dmitrij Rogozin oanmäld på Svalbard. Rogozin är vice statsminister med ansvar för såväl rustningsindustrin som arktispolitiken. Han är en högröstad nationalistisk provaktör. Han står på EU:s sanktionslista och var alltså inte välkommen på norsk mark (även om det fanns ett formellt ”hål i staketet” att ta sig in igenom).

Budskapet från Putinland var det välkända: Vi gör som vi vill. Kort sagt, ännu ett exempel på maktprojektion som Ryssland använder för att hävda sina politiska intressen. I arsenalen ingår allt från politisk press, informationskrig och militära provokationer till att faktiskt lägga beslag på delar av andra stater. Ett centralt mål är att försvaga EU och Nato.

Röda Stjärnans missnöje med Sverige och Finland handlar såväl om de båda ländernas försvarssamarbete (”militär union”), som deras ökade samarbete med Nato (värdlandsavtal). Att Sverige och Finland stärker sin gemensamma förmåga ”bidrar inte till fördjupad vänskap, god grannsämja i norra Europa och samarbete med vårt land som varit karakteristiskt för regionen i många årtionden”.

Debatten i Finland och Sverige om medlemskap i Nato, beskrivs som ett resultat av ”den militära hysterin som är framtvingad av USA och Natos ledning”. Hotbilden avfärdas med att det rör sig om från kalla kriget ”framdragna påhitt om hotet från Öst”.

Den svenska utrikesministern Margot Wallström är den enda politiker som får stjärna av det ryska försvarsministeriet. För att ha stoppat de borgerliga allianspartiernas krav på en utredning om för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato.

Värst är dock, enligt Röda Stjärnan, den norska regeringen. Norge går USA:s och Bryssels (Natos) ärenden. Försvarsminister Ine Eriksen Søreide citeras med ord om att läget har förändrats och att det ”inte finns någon väg tillbaka till normala förhållanden”. Ryssland framställs som en fiende, klagar Röda Stjärnan.

Senast i sitt tal vid Høyres landsmöte markerade Erna Solberg att regeringen håller fast vid en fast linje i förhållande till Ryssland – och att man till fullo stödjer Natos respons på Putins aggressiva utrikespolitik. Försvaret ska stärkas. Norge ställer upp.

På andra håll i norsk politik ser bilden annorlunda ut. Det riktigt allvarliga är att det råder osäkerhet om var AP står. Med Støre är kursen inte längre stø (fast). Jonas Gahr Støre har slagit fast att det är viktigt att Norge förstår Ryssland – och i det här sammanhanget är dessvärre ”förstå” ett kodord för soft. Tankesmedjan Agenda har flirtat med tanken på att Norge ska bli Ukraina-medlare. I samma anda av utanförskap har Støre sagt att ”når vi møter Russland som nabo er det med Nato i ryggen, og når vi møter Nato så vet de at vi har Russland som nabo.” Alltså, som om Norge inte var en del av Nato.

Støre har också distanserat AP från Nato både genom den nya nu-ska-vi-förbjuda-kärnvapenpolitiken och genom att sväva på målet i fråga om Norge och Natos tvåprocentsmål för storleken på försvarsanslaget. Slutsatsen är att det inte längre råder ett tydligt samförstånd om försvars- och säkerhetspolitiken. Det är en osäkerhet som i sig är osäkerhetsskapande.

Støre gav uttryck för en oanad naivitet när han i februari sade: ”De kalde vindene fra Russland vi snakker om geopolitisk oppstår veldig sjelden i vårt nabolag i nord.” Politiken blir därefter.

Søreides expertgrupp för försvaret av Norge har nu kommit med rådet att rusta upp i Finnmark. Bli inte förvånad om det dyker upp klagomål från Kreml om att ryssar i Båtsfjord, Sør-Varanger, Vardø eller Kirkenes diskrimineras – och att Ryssland säger sig vara i sin fulla rätt att lägga sig i saken.

CLAES ARVIDSSON

Kronikk publicerad (på norska) i Aftenposten 30/4 2015