Det våras för Nato men…

Kreml håller på att ena fienden, kanske

BRYSSEL Ett besök i Natohögkvarteret i EU:s egentliga huvudstad understryker hur snabb scenförändringen har varit i västs försvarskretsar. Av naturliga skäl toppar Afghanistan inte längre agendan som förr sedan den väststödda nationella armén tagit över försvaret mot terroristerna. Andra prioriteringar styr nu de 28 Natomedlemmarnas engagemang, främst de insatser som följer av artikel fem i Natostadgan om att komma till grannars hjälp; en för alla, alla för en.

Visst har västmakterna, främst USA, kvar ett ansvar för att inte allt som vunnits i form av politiska och humanitära framsteg i ett fredligare Afghanistan går förlorat under väntad våroffensiv från extremister, men något ska väl också alla biståndsmiljarderna till militär träning och civil utveckling betyda för motståndskraften när den åter prövas. Annars var hela insatsen förgäves och en återgång väntar till vad Margot Wallström skulle kalla ”medeltida” förhållanden, inte minst för kvinnorna.

I Europa är energin alltmer påtaglig i arbetet för det gemensamma försvaret av grannländer till Ryssland, främst Baltikum och Polen. Reaktionstiden har varit bekymrande lång; under ett decennium av rysk upprustning och trots tydliga politiska signaler i samband med invasionen i Georgien 2008 har de politiska ledarna i väst blundat hårt för förändringen i det ryska uppträdandet och fortsatt nedrustningen som om småpratet vid olika toppmöten skulle kunna sätta stopp för brutal maktutövning.

Länge stoppade främst Tyskland ett aktivt bemötande av den ryska aggressionen, men nu har både krigsplanering, övningsverksamhet och materiell utveckling ”kommit ikapp” inom Nato, låt vara att man på säkerhetspolitiska konferenser runt om i Europa fortfarande kan höra tyska företrädare tala gammelspråk om att förstå ryska behov och att ”vi” måste undvika ett återfall i kallt krig, oklart vilka detta ”vi” skulle vara. Detta prat har sannolikt bidragit till den ryska aptiten på revansch och fortsätter att göra det medan ett konventionellt hett krig på marken i östra Ukraina skördar nya offer samtidigt som det andra kalla kriget på desinformationsnivå trappas upp från rysk sida med en omfattande offensiv. Två krig för priset av ett, alltså – än så länge billigt för Kreml.

Natos problem är inte längre den tyska passivitetspolitiken eller EU:s samlade inkompetens på det utrikespolitiska området eller ens blockeringar på grund av ekonomiska nationella särintressen. Snarare visar ett hoppfullt genombrott för en samlad EU-aktion mot Gazprom att väckarklockorna från den avgångne generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussens tid i ämbetet till slut fått den medvetslöse att komma till medvetande. Förr eller senare kommer också Natos snabbinsatsstyrka att finnas mobiliserbar, ju förr dess bättre.

Men därifrån är det långt till genomgripande och långsiktig handling, till att sända pengar efter orden; trots överenskommelsen vid toppmötet i Wales i höstas om att stegvis nå rustningsmålet två procent av BNP till försvaret i alla medlemsländer fortsätter anslagen att minska. Särskilt oroväckande är detta i Storbritannien som länge var en av få medlemsstater som år efter år tog sig över ribban trots ekonomiska kriser, men nu håller på att falla under – med en konservativ regering ännu några dagar.

Hur valutfallet påverkar kärnvapenmakten och dess moderniseringsbehov för att kunna fortsätta verka avskräckande på ryska kärnvapenambitioner är inte den enda aspekten på en sönderfallande brittisk union och dess förhållande till den europeiska unionen – men en nog så viktig. Vad kommer en eventuell vänsterregering gisslan hos skotska nationalister att innebära för den förra stöttepelaren i Natoförsvaret?

Även om en ökad beslutsamhet kan noteras inom Nato återstår att överbrygga framförallt sprickan mellan nord och syd, den realpolitiska skillnad i handlingsvilja som har växt på senare år mellan norra Europa i Rysslands slagskugga och ett söder inåtvänt mot egna sociala och ekonomiska problem, inte bara i Grekland. Här ökar trycket på Natos nervsystem och blottar dess svaghet, grundproblemet att driva krig per kommitté, War by Committee, ett grupparbete där alla ska vara överens.

Tur att ÖB är amerikan, inte svensk rödgröning.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och rektor för dess utbildningsverksamhet Utrikesakademin. Följ även flödet på hans egen blogg Kommentator.