Gästinlägg: Erik Brattberg om Japans ökade roll

USA står för ledarskapet men behöver hjälp

WASHINGTON, DC Knappt har de japanska körsbärsträden blommat färdigt nere på The National Mall så befinner sig Japans premiärminister Shinzo Abe i dagarna på ett presidentbesök i huvudstaden, det senaste i raden av flera uppmärksammade från världsledare såsom Modi, Netanyahu och Ghani. Och Abes besök är av stor betydelse, inte bara för USA:s roll i Ostasien utan också för Europa.

Högt upp på dagordningen mellan Obama och Abe stod frågan om att uppdatera det bilaterala försvarsavtalet mellan de båda länderna för första gången sedan 1997 för att möjliggöra en ökad japansk roll i den regionala säkerheten i Ostasien. En sådan omvälvning av Japans säkerhetspolitiska doktrin, den största sedan andra världskriget, sker naturligtvis mot bakgrund av Kinas alltmer expansionistiska politik i närområdet.

Enligt de nya riktlinjerna som man kom överens om ska det säkerhetspolitiska samarbetet mellan USA och Japan nu stärkas ytterligare, framförallt i det sydkinesiska havet kring frågor som missilförsvar, cybersäkerhet och säkerhet till sjöss. Ett viktigt inslag i de nya riktlinjerna är att ge Japan möjlighet att bidra till kollektivt försvar, som att skjuta ner en missil på väg mot USA eller bistå ett grannland under attack. Pentagon lovade även att de omstridda Senkaku-öarna framöver ska omfattas av det bilaterala försvarsavtalet med USA.

Däremot är det osannolikt att dessa framsteg är tillräckliga för att stilla Tokyos ökade oro kring USA:s framtida roll i Ostasien. Trots den så uppmärksammade amerikanska ”ombalanseringen” till Asien har USA än så länge inte genomfört någon större uppgradering av sin militära närvaro i regionen. Det finns en ökad oro bland asiatiska allierade om att det amerikanska skyddet mot en eventuell nordkoreansk eller kinesisk attack inte längre kan tas helt för givet.

Den andra huvudsakliga frågan på agendan mellan Obama och Abe var Trans-Pacific Partnership (TPP), det frihandelsavtal som USA förhandlar tillsammans med elva andra länder i Stillahavsregionen (dock inte Kina) och som tillsammans innefattar 40 procent av världshandeln. Japan har här en nyckelroll att spela i att få igenom ett färdigt avtal efter fem års förhandlande. I Tokyo är man rädd för att ett avtal skulle skada den inhemska ris- och bilindustrin genom att utsätta den för ökad konkurrens.

Däremot verkar inte mötet mellan Obama och Abe ha lett till några större framsteg här. Även om båda ledarna lovade att ett TPP-avtal snart ska vara färdigt är man fortfarande inte överens om alla detaljer. Detta är olyckligt eftersom TPP inte bara skulle innebära goda nyheter för global handelsliberalisering utan även sätta ökat tryck på Kina att spela enligt spelreglerna och integrera sig i den rådande liberala världsordningen.

Även om Abes besök i Washington hittills inte har uppmärksammats särskilt mycket i Europa så är det av stor vikt. Om förtroendet för USA i Ostasien sviktar kan det även ha en negativ inverkan på Nato. Skulle dessutom ett militärt angrepp mot en asiatisk allierad ske och Washington inte komma till omedelbar hjälp skulle också USA:s trovärdighet som den yttersta säkerhetsgaranten i Europa undermineras. TPP har också stor betydelse för USA:s förmåga att driva igenom det transatlantiska frihandels- och investeringspartnerskapet TTIP med EU – en viktig ekonomisk och strategisk fråga för Europa.

För Europa är det därför bra om USA fokuserar mer på Asien. Eftersom USA både är en stillahavsmakt och stormakt i Atlanten behövs amerikanskt ledarskap lika mycket där som på hemmaplan. Men för att underlätta för Washington att kunna fokusera mer på Asien måste Europa således sträva efter att ta större ansvar för sin egen säkerhet i Nato.

Erik Brattberg är verksam som Senior Fellow vid McCain Institute for International Leadership i Washington DC, samt i Sverige knuten till tankesmedjan Frivärld. Läs även hans förra inlägg.