Gästinlägg Alfred Askeljung : Vad är det som vi försvarar?

Anslagsnivåer, hur den ryska aggressionen ska hanteras och huruvida Sverige ska gå med i Nato är alla frågor som kommer att bli än mer aktuella.

Många har analyserat försvarsöverenskommelsen och regeringens försvarsproposition ingående. Men när försvarsdebatten i skrivande stund har fokuserat kring anslagsnivåer, kriget i Ukraina och huruvida behovet av samhällsplikt finns eller ej så skulle jag vilja ta ett steg tillbaka, till frågan om behovet av ett försvar och vilka värden det är som vi med vår försvarsmakt försvarar.

Som före detta värnpliktig och anställd i Nordic Battle Group 11, med flera vänner och bekanta som arbetar i försvaret och har varit ute på missioner i Afghanistan och Mali, har jag en större koppling till Försvarsmakten än den vanlige väljaren. Samma sak gäller, upplever jag, för de flesta som är engagerade i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Det medför problem för oss som politiskt engagerade; hur ska man förklara behovet av ett försvar för en väljare som kanske inte bryr sig om ubåtskränkningar och ryska flygövningar? Än viktigare; hur ska man kunna förmedla sina insikter till en beslutsfattare med makt att påverka?

Jag tror att vi behöver besvara frågan på ett mer övergripande plan: vad försvarar vi och varför?

Jag tror att alla människor, utom de mest hårdnackade extremister, instämmer i uppfattningen att det samhällssystem vi har är det bästa. Eller minst dåliga, för att tala med Churchill. Den liberala och sekulära demokratin har plats för alla olika människor, alla livsåskådningar och alla åsiktsyttringar. “E pluribus unum”, som det amerikanska mottot lyder, kan stämma in på alla moderna och öppna demokratier. Det som försvaras är inte specifika landsgränser, en specifik politik eller en specifik skattesats, utan tron på ett öppet och fritt samhälle. Det som försvaras är alla människors rätt att leva och tro som de vill utan att utsättas för hot om våld eller tvång. Det är det som alla män och kvinnor i grönkläder försvarar.

Inte bara syftet, utan också medlen skiljer demokratiska, frihetliga stater från terrorgrupper och skurkstater som illegalt överfaller grannländer. Genève-konventionerna och krigets lagar är försök att förmänskliga och i någon mån styra det våld som fortfarande präglar delar av världen. Det internationella utbrottet över Assads användning av kemiska stridsmedel i det syriska inbördeskriget visar att det finns gränser som fortfarande inte får överträdas. I ett krig som alla internationella aktörer verkar ha gett upp hoppet om att kunna lösa, utgör kraftsamlingen att få bort kemiska vapen en ljusglimt och en påminnelse om att handlingskraften att skydda människor finns, om än begränsat. Skillnaden mellan kontrollerad och okontrollerad våldsutövning kan tyckas hårfin på det teoretiska planet, men i verkligheten på marken så är det i förlängning skillnaden mellan att krigare förstör en by och att soldater delar ut godis till barnen.

De flesta människor förstår dessa distinktioner, och det är därför som upprördheten kring att Försvarsmakten nära nog inte fick vara med på nationaldagsfirandet i Umeå var så stor. Det är också därför människor blir så arga när Försvarsmaktens anställda jämställs med IS-terrorister; skillnaden mellan en anställd soldat och en terrorist är självklar, liksom skillnaden mellan Försvarsmakten och al-Qaida är självklar, för före detta soldater som för vanliga människor.

Debatten kring de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna kommer förmodligen att föras än mer högljutt än tidigare. I takt med att den svenska opinionen för ett medlemskap i Nato blir allt starkare och krigen i Ukraina och Mellanöstern fortgår kommer behovet av en fungerande säkerhetspolitik att bli allt större. Anslagsnivåer, hur den ryska aggressionen ska hanteras och huruvida Sverige ska gå med i Nato är alla frågor som kommer att bli än mer aktuella, även inom mitt eget parti. Då är det viktigt att vi inte glömmer bort varför vårt försvar finns och vad det är som vi ytterst försvarar.

ALFRED ASKELJUNG 

Nyvald förbundsordförande för Centerstudenter och krigsplacerad i Enköping