Krigsläge: Baltikum vill ha ökat amerikanskt skydd

Hur sannolikt är ett Krim-scenario i Baltikum?

Medan svenska politiker förhandlade färdigt om hur litet tiondelstillskottet kunde göras till Försvarsmaktens ansträngningar att leva upp till 2009 års organisation funderar säkerhets-Sverige över en ny ton i den nordeuropeiska säkerhetsanalysen, den som sattes den gångna helgen av Estlands president Ilves som i en intervju i Daily Telegraph (11 april) uttalade sig för en amerikansk brigad baserad i sitt land. Sådant är läget på marken och det är inte längre någon idé att huttla med detaljer.

Det är ytterligare ett tecken på att man i våra östra broderländer inte litar på samtalsklubben Natos förmåga att reagera och agera, utan vill ha ”the real thing”, 5 000 amerikanska ”boots on the ground” som förstärkt så kallad snubbeltråd. Löftet från Natos toppmöte i Wales 2014 att skicka en snabbinsatsstyrka på lika många man lider av logistikhindret att kriget kan vara över innan styrkan mobiliserats och hunnit fram.

Men är Ilves utspel bara symboliskt, ett led i psyk-kriget, eller hur troligt är ett sådant steg? Förslaget vinner i alla fall ökat gehör i Baltikum; en permanent amerikansk närvaro behövs som avskräckning. Utspelet ska också ses som en klar signal till Kreml – testa oss inte – och är fullt logiskt i enlighet med avskräckningens logik. Men känner man Ilves är det också en test av förmågan hos vår försvarsallians Nato att sätta kraft bakom orden; vad är solidaritetsförklaringen värd när den ska omsättas i handling?

Det kan sägas att Ilves utspel inte är något nytt; balterna har vetat vad de gör i förhållande till den forna ockupationsmakten sedan 2004 då de gick med i Nato. Jag har sedan dess under många års kontakter i österled hört deras efterfrågan på fasta baser och andra Nato-institutioner. Men visst är det ett nytt läge, som skärps månad för månad och som kräver nya konkreta åtgärder.

Hur troligt är då ett Krim-scenario i Baltikum? Det lär bli en huvudfråga för nästa helgs stora säkerhetsträff Lennart Meri-konferensen i Tallinn, under ledning av sagde president Ilves. Det är en årlig sammandragning av europeiska och amerikanska säkerhetsexperter som brukar skilja på dem i Ryssland som formar retoriken och dem som fattar besluten, men nog kommer Nato att efter Ukraina prövas i Baltikum, låt vara med mjukare vapen än stora kärnvapensläggan.

Ibland brukar hävdas av dem som vill ”förstå” Ryssland att landet skulle vara ett större hot mot sig själv än mot sina Natogrannar. Även efter invasionen i Ukraina finns det sådana som fortfarande hävdar att den skärpta konflikten mellan öst och väst skulle bestå av ”missförstånd” från båda håll, när det för varje insatt betraktare borde stå klart att motsättningen grundas på antagonistiska världsbilder och värdegrunder.

Oavsett vad ledaren i Kreml heter – och Putins roll bör inte överdrivas, han är utbytbar – är det KGB:s reformprogram från Andropovs 80-tal som nu genomförs med målet att splittra ”väst” och Nato. Den ambitionen lär bestå så länge ”systemet” styr långsiktigt. Det utesluter inte nya diplomatiska försöksballonger från rysk sida, till exempel förslag om ett nytt Helsingforsavtal för att legitimera Kremls mål att återupprätta sfärtänkandet så att EU erkänner ryska ”skyddsbehov”.

Sådant tal kan säkert ha resonans i till exempel europeiska affärskretsar men också i amerikanskt tänkande om att europeisera konflikten med Ryssland och minska USA:s roll i Europa. Det är den ryska ”berättelsen” som nu upprepas av sådana som borde veta bättre.

Det andra kalla kriget pågår för fullt men med utsikt från Baltikum är det inte främst hybridkrigets ”gröna män” man håller utkik efter utan röda arméns sentida efterträdare. Ja, om Kreml får för sig att, med dess eget språkbruk, rädda de ryska minoriteterna även i Baltikum från den härskande ”fascismen” i väst.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld och kolumnist i denna tidning.

Tittartips! Sveriges Television gjorde sitt bästa i torsdags kväll; dokumentären Vad hände med försvaret? (Dokument inifrån) fångade en komplicerad materia på ett initierat och balanserat sätt. Public service kan ibland överraska positivt.