Säkerhetsrådet

Claes Arvidsson

Claes Arvidsson

Hög tid att förbjuda kärnvapen på humanitära grunder, manade nyligen företrädare för Kvinnoförbundet för fred och frihet, Svenska läkare mot kärnvapen, Svenska röda korset och Svenska kyrkan i en artikel på DN-debatt.  Frågan är högaktuell i Norge.

***

I ett representantförslag som lanserades i samband med utrikesdebatten 12 mars kräver SV, SP och V att Norge ställa sig bakom en konferensdeklaration om att verka för att kärnvapen ska stigmatiseras och förbjudas. Det var bara en fredsmarsch som saknades – och en realitycheck.

Den 18 mars – ettårsdagen av Rysslands annektering av Krim – firade 100 000 tillsammans med Putin på Röda torget i Moskva. Efter krigsherrens tal skallade ropen: ”Olé-olé-olé! Krim är vårt! Ge oss nu Polen och Finland.”

Tre dagar senare hotade Putins ambassadör i Danmark med kärnvapenangrepp om danskarna väljer – som man beslutat – att ansluta sig till det amerikanska robotförsvaret. Hotet har sedan följts upp av en UD-talesman med en allmän varning för att Ryssland har de medel som behövs för att ”neutralisera” vad man beskriver som ett hot.

I Moskva kan man köpa t-tröjor med bilder på kärnvapenmissiler.

Ryssland har simulerat kärnvapenanfall mot andra stater i militärövningar, till exempel sattes kärnvapen in mot Warszawa 2009. I militärdoktrinen 2010 och 2014 slås det fast att kärnvapen kan användas för att bemöta kärnvapenhot (och andra massförstörelsevapen) eller hot från konventionella styrkor som sätter statens existens i fara. Vad det sistnämnda innebär är helt öppet för tolkning.

Vad vi vet är att Ryssland utpekar USA, Nato och Väst som fiende och att Putin varnar för att försök till regimskifte. Kremls propagandamaskin pumpar ut lögner och bygger upp en paranoid stämning av akut hot mot Ryssland.

Putin har gång efter annan påmint världen om Rysslands kärnvapenförmåga och satsar stort på att rusta upp arsenalen av strategiska kärnvapen. Kola blir allt hetare. I arsenalen ingår även taktiska kärnvapen – man har tusentals – som man också ”övar” med.

Det har till och med diskuterats att ändra doktrinen så att slagfältskärnvapen skulle kunna användas i förebyggande syfte. Så blev inte fallet 2014 men ”tänket” säger en hel del – liksom att Rysslands ÖB för några år sedan hotade med just ett förebyggande nukleärt anfall.

Hos oss ser bilden annorlunda ut. Nato saknar egna kärnvapen men så länge som kärnvapen existerar i världen kommer de att vara en del av Alliansens försvarsstrategi. De är ett nödvändigt ont. Defensivt. Frankrike och Storbritannien har kärnvapen men i praktiken handlar det om USA:s utspända kärnvapenparaply. Skulle det verkligen kännas tryggare om det fälldes ihop över Europa? Norge kanske borde gå före? Är det vad man vill? Eller?

Att KrF stöttar upp bakom förbudsförslaget från godhetens apostlar är inte direkt förvånande. Det är ju partiets grundläggande affärsidé. Att även Arbeiderpartiet gör det – och därmed skapar en majoritet i Stortinget – är desto mer anmärkningsvärt. Visserligen har inte AP definitivt satt ned foten i fråga om representantförslaget men enligt partiets utrikespolitiske talesperson Anniken Huitfeldt stödjer ”vi” förbudstanken.

Huitfeldt lyfter – liksom andra som står bakom förbudet – fram humaniteten. Bilden är den förintande explosionen i Hiroshima (och inte den fungerande avskräckningen under kalla kriget). Men hon vill också vara realpolitisk genom att motivera en norsk anslutning till förbudslinjen med att kärnvapen saknar strategisk betydelse i ett eventuellt krig. Kort sagt, ett förbud är riskfritt. Utan kostnader.

Putins poäng är inte heller nödvändigtvis att faktiskt smälla av en bomb. Hotet om kärnvapeninsats kan användas för att uppnå strategiska fördelar. Ren utpressning. Ett trovärdigt kärnvapenhot kan dessutom avhålla Nato från att agera i händelse av en ”Krimoperation” som inleds med hybridkrigföring och avslutas med ett fait accompli i form av införsel av konventionella styrkor. Militära hot mot Baltikum har redan hörts från Moskva och inte minst informationskriget är i full gång.

Putin vill förskräcka Väst och att hamrar in en outtalad fråga: Finns det tillräcklig politisk vilja att till priset av stora förluster försvara allierade i det som Ryssland anser vara sin intressesfär?

Om det visar sig att svaret är nej kan vi glömma Nato. Och det just det som en stormaktskåt Putin vill.

Därför är det helt avgörande att Natos artikel 5 är trovärdig. Förbudslinjen urholkar den. Att Norge i ett läge när det är krig i Europa skulle gå emot sina förpliktelser som allierad är alltså varken gratis eller riskfritt.

Samtidigt är det tydligt att SV vill att Nato (och den store Satan) ska försvagas, att Norge ska lämna Alliansen. Det finns en stämning i partiet för att relationerna till Ryssland ska värmas upp. Så också inom Senterpartiet. Sp vill ha slut på de hårda orden mot Ryssland och förordar dialog. Vad ska man säga? Ryssland laddar nu upp militärt och propagandamässigt för att ta den ukrainska hamnstaden Mariupol. Så det blir säkert tillfälle till ny dialogrunda i Minsk.

Vad Venstre gör i det här sällskapet kan man undra. Perspektivlöst är det i alla fall. Men det är klart; det känns bra.

Vi har varit där förut. I Stortinget körs en repris på kålsuparteorin som inte gjorde någon skillnad på USA och Sovjetunionen. Den som i praktiken ledde fredsrörelsen till att acceptera sovjetisk kärnvapenupprustning och protestera mot Nato:s reaktion. Det drömdes om kärnvapenfri zon i Norden. Den gången fick Jens Evensen AP med på noterna.

Ryssland försöker slå in kilar i Nato (och EU), splittra för att härska.

Jonas Gahr Støre har velat vara förstående mot Putin. Har Huitfeldt nu verkligen Støres stöd för en politik som urholkar Natos trovärdighet? I sådana fall kan Jens Stoltenberg med rätta utbrista Et tu Brute.

CLAES ARVIDSSON

Krönika publicerade (på norska) i Verdens Gang 8/4 2015

Om gästbloggen



Säkerhetsrådet är en gästblogg hos SvD Ledare och en mötesplats för försvars- och utrikespolitiskt intresserade. Utgångspunkten är att Sverige står inför nya prövningar av militär förmåga och politisk vilja.

Redaktörer är Claes Arvidsson, gästledarskribent och författare, och Mats Johansson, tidigare pol chefredaktör och nu ledarkolumnist, ordförande i tankesmedjan Frivärld.

Förutom egna kommentarer svarar de för urvalet av inbjudna gästskribenter.
Fler bloggar