Gästinlägg Matts Ekman: Försvaret behöver inga skattehöjningar

Det hela handlar om prioriteringar.

Finansminister Magdalena Andersson har förklarat att Försvarets behov av (lågt räknat) 6 miljarder kronor för utökade resurser får hanteras genom skattehöjningar. Hon förklarade att svenska folket säkert inte har något emot en sådan skattehöjning. Därmed avslöjar hon sin och den nuvarande regeringens syn på försvaret: nämligen som vilken annan utgiftspost som helst i budgeten. Det är ingen nyhet, utan samma attityd framgår av t ex Fredrik Reinfeldts uttalande om försvaret som ett särintresse eller Göran Perssons att ”man kan alltid skära i försvarsbudgeten”.

Nu är försvaret, och för den delen också rättsväsendet, ingen vanlig budgetpost. De är snarare grundläggande poster för upprätthållandet av vår frihet och vår demokrati och bör därför behandlas som de mest basala delarna av statens utgifter.

Tummar vi på försvar och rättsväsende äventyrar vi just de fundamentala värden som vårt land är byggt på. Att försvaret eftersatts är därför oacceptabelt, inte minst eftersom vi är ett alliansfritt land och bara av den anledningen bör ha utgifter för försvaret som rimligen ligger över vad länder anslutna till t ex Nato har. Det vore lämpligt att man från regeringens sida faktiskt konstaterade detta och att man behöver rätta till vad som är eftersatt.

Det hela handlar om prioriteringar. Det kan bara konstateras att våra styrande tycks ha oändliga problem med att prioritera. Krävs det ett verkligt krisläge för att inse att försvaret behöver mer resurser? Om nu försvaret behöver 6 miljarder eller för den delen 20 eller 25 så vore det ju rimligt att andra utgifter får stryka på foten. Försvaret och vår frihet är inte en kostnad på marginalen.

Om vår finansminister talar om skattehöjningar så är det inte försvaret hon ska ange som skäl för skattehöjning utan alla de kostnader, kalla de gärna välfärdskostnader, som är av betydligt mer marginell karaktär.

I den budget som tydligen är på gång förekommer många poster som bara är uttryck för att vi lever i en mycket välmående stat – vi kan ta 150 miljoner kronor till glasögon som exempel eller att Åsa Romson får igenom 4 miljarder i stöd till utvecklingsländer för hållbarare energi som t ex vindkraft (vilket uppriktigt sagt inte räcker till annat än en godhetens symbolhandling i sammanhanget). Eller häromdagen 2 miljarder för kommunernas hållbarhetssatsningar, vad det nu innebär i ett land som har bland världens lägsta CO2-utsläpp. Det spenderas forskningsanslag till t ex klimatfrågan ur genusperspektiv (ett antal miljoner) bara för att nämna några.

Och nu finns i budgetarbetet tydligen inget utrymme alls för extra försvarssatsningar.

Våra styrande har att hantera våra skattepengar. Varje ekonom vet att man måste prioritera. I politiken verkar det råda stuprör mellan departementen och sedan orkar man centralt inte stå emot, utan medel pytsas glatt ut åt olika håll. Att försvar och rättsväsende är grundläggande för vår demokrati påverkar tydligen inte, utan är bara enskilda delar i budgetkomplexet.

Anledningen är sannolikt att dessa poster inte framstår som de viktigaste i opinionsmätningar inför våra allmänna val och därför prioriteras ner. Uppfattningen är också (eller har varit) att det råder politisk enighet i frågorna. Det betyder inte att allmänheten tycker att de är oviktiga, utan man förutsätter sannolikt att dessa poster är så fundamentala att de alltid prioriteras i budgetsammanhang. Däremot verkar inte politikerna ha uppfattat det så.

Tog man frågan om vår frihet och demokrati på större allvar, skulle det annars inte vara något som helst problem att skära bort 20-30 miljarder ur andra delar av vår statsbudget. Det kanske bör påpekas att vi dessutom redan har ett av världens högsta skattetryck, vilket bara det säger att avgörande prioriteringar måste till, inte den enkla lösningen att höja skatterna ännu mer.

Och vill man nu inte skära i kostnader (eller snarare är oförmögen) så kunde man faktiskt utnyttja Sveriges AAA-lånekapacitet för att rätta till bristerna. Det hävdas ju att staten inte bör låna – vi sätter ju våra kommande generationer i skuld. Det är sannolikt en mycket liten fråga för våra barnbarn, som skulle uttrycka tacksamhet över en sådan framsynthet, om det innebär värnandet av vår frihet och demokrati.

MATTS EKMAN

 Bekymrad medborgare

Styrelseordförande i Ekman & Co-koncernen