Gästinlägg: Ulrik Franke rapporterar om desinformatsia

Det ryska informationskriget pågår även i Sverige

När Ryssland för drygt ett år sedan militärt övertog och sedermera illegalt annekterade Krim blev det ett bryskt uppvaknande för många. Kanske främst eftersom den europeiska säkerhetsordningen – där länders gränser inte ändras med våld – utmanades. Men till inte så liten del också eftersom den ryska strategin så uppenbart omfattade ett systematiskt tummande på sanningen. Anonyma gröna män visade sig vara ryska soldater. Halvön som man inte var intresserad av inlemmades snart i Ryska federationen. Och så vidare.

Sedan dess har medvetenheten ökat. Rysk informationskrigföring och propaganda har börjat granskas kritiskt i både internationella och svenska medier. Långsamt blir vi bättre på att känna igen enskilda delar av pusslet: troll på nätet, hotfull diplomati och smutskastning av misshagliga utländska politiska ledare. Ändå är det inte säkert att vi ser helheten klart.

I FOI-rapporten War by non-military means: Understanding Russian information warfare tar jag ett samlat grepp om den ryska militärteoretiska litteraturen och de officiella dokument som är öppet tillgängliga för att förstå den ryska synen på informationskrigföring. Stundtals är det byråkratisk och snårig läsning. Men stundtals är det riktigt belysande, både på och mellan raderna. I den ryska synen på modern krigföring väger informationskrigföringen tungt. Att sätta sig in i denna tankevärld är inte bara av akademiskt intresse, utan viktigt också för den som vill kunna motverka informationskrigföringens effekter.

Några nyckelobservationer är följande:

För det första är informationskrigföring enligt rysk doktrin inte bara något som de väpnade styrkorna ska ägna sig åt. Snarare är det en angelägenhet för hela staten – med dess fulla bredd av diplomatiska, ekonomiska, militära och informationsresurser. Det betyder att man inte ska stirra sig blind på bara militära utgifter och uppgifter. Säkerhetstjänsten FSB och propagandamedier som RT och Sputnik är lika viktiga. Och i en stat som Ryssland, där staten spelar en dominerande roll i ekonomin, förväntas även företag dra sitt strå till stacken.

För det andra är informationskrigföring enligt rysk doktrin inte något som bara sker i krigstid. Tvärtom handlar det om aktiviteter som genomförs från djupaste fred, via kris och skymningsläge fram till öppet krig. I fredstid kan man enligt egen doktrin och teoribildning exempelvis smutskasta utländska politiska ledare som Carl Bildt eller sända budskap genom aggressivt uppträdande med militära flygplan i luften.

För det tredje omfattar informationskrigföring enligt rysk doktrin både tekniska åtgärder (cyberkrig) och påverkansåtgärder (psykologiska operationer). Dessa ska genomföras samordnat och förstärka varandra. I samband med Krim-annekteringen beordrade ryska myndigheter exempelvis blockering av pro-ukrainska grupper på sociala nätverk i Ryssland. Det var en teknisk åtgärd men den vidtogs för att påverka folks verklighetsbild.

En fjärde iakttagelse är hur politiserad informationskrigföringen har blivit. I den ryska militärteoretiska debatten är numera regimens säkerhet det överordnade målet. I demokratier är regeringars popularitetssiffror ingen nationell säkerhetsfråga, men det är precis det vi nu ser hända i Ryssland. Det är som om den svenska regeringen skulle använda Must, FRA och Säkerhetspolisen för att slå ner på oppositionen och hålla sig kvar vid makten. Det är en absurd tanke i Sverige, men enligt president Putin är gränsen mellan femtekolonnare och opposition svår att dra. Det hårdnande politiska klimatet med ökad censur och mer TV-propaganda sänkte Rysslands redan usla betyg i 2015 års utgåva av Freedom in the World från tankesmedjan Freedom House.

I ett längre tidsperspektiv kan man se en tydlig skillnad mellan Putins första tid som president och det som skett efter hans återkomst till ämbetet 2012. Då kunde ekonomisk tillväxt och ökande levnadsstandard garantera höga opinionssiffror och stabilitet. Nu har propaganda och krigsmentalitet använts som substitut för att garantera populariteten. Det kortet är nu spelat. Vad sker när dess effekt avtar? Det vet vi ännu inte, men nog gör vi klokt i att förbereda oss på det värsta.

ULRIK FRANKE är tekn dr och forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.