Gästinlägg: Winnerstig om att USA har upptäckt krigsrisken i Europa

Om det stora kriget kommer är Washington underrättat

Krig i Europa mellan Ryssland och västvärlden är numera tänkbart. Det var det inte för ett par år sedan. Särskilt otänkbart var det i Washington, DC, där Obama-administrationen – i likhet med de flesta regeringar i Västeuropa – avskrivit hotet från Ryssland. Fram till hösten 2013 var det i stort sett omöjligt att i Washington föra en någorlunda djupgående diskussion om rysk upprustning och rysk ideologisk omorientering under Putin. Allt detta avfärdades kategoriskt som icke-problem, särskilt i ljuset av det framväxande Kina.

Efter det ryska agerandet i Syrien under 2013, och givetvis särskilt efter den ryska aggressionen mot Ukraina under 2014, är läget helt förändrat. Ett tydligt exempel på den förändrade tonen i Washington är en nyutkommen rapport – The Ukrainian Crisis and European Security: Implications for the United States and U.S. Army – från det ansedda forskningsinstitutet Rand.

Författarna Stephen Larrabee, Peter Wilson och John Gordon är seniora säkerhetspolitiska analytiker på Rand. Rapporten är sponsrad av den amerikanska armén, som är en mycket viktig aktör även i den europeiska säkerhetspolitiken. Obama-administrationens beslut från 2012, om att dra tillbaka de två sista tunga armébrigaderna från Europa och därmed de sista amerikanska stridsvagnarna, blev mycket omskrivet på sin tid och sågs av många som det slutgiltiga tecknet på att USA nu tänkte ”överge Europa” och satsa allt på Asien istället.

Men faktum är att beslutet bara höll ett år; redan förra året kom stridsvagnarna tillbaka till Europa och finns nu i Tyskland, samt i den amerikanska marinkårens förhandslager i Norge. Diskussioner pågår också om ytterligare förhandslagring av materiel i central- och östra Europa, inklusive Baltikum.

Rand-rapporten speglar denna utveckling. Rysslands aggression mot Ukraina, menar författarna, har utmanat två tidigare fundamentala principer för USA:s syn på europeisk säkerhet; 1) att Europa är säkert och stabilt, och 2) att Ryssland är en partner snarare än en fiende.

USA måste nu omvärdera bägge dessa principer. Det ger två huvudkonsekvenser: för det första kan USA inte längre lugnt ”ombalansera” mot Asien. För det andra kommer Europa att bli avsevärt viktigare för den amerikanska säkerhetspolitiska strategin i framtiden. Ryssland under Putin är nu en revisionistisk stat, engagerad i ett ”kyligt krig” mot västvärlden och kan i värsta fall provocera fram en konflikt – t ex i Baltikum – för att skapa inrikespolitisk enighet.

Bland de motmedel Rand-analytikerna föreslår ingår att snabbt implementera Natos nya snabbreaktionsstyrka, ett stärkande av de baltiska staternas försvarsmakter, ökad amerikansk militär närvaro – särskilt i östra och centrala Europa – och någon form av amerikansk ”snubbeltrådsstyrka” kontinuerligt grupperad i Baltikum, eventuellt inklusive tunga förband.

Rapporten noterar också det allt närmare förhållandet mellan Nato och Sverige/Finland, bland annat manifesterat i det så kallade värdlandsavtal som länderna framförhandlat med Nato. Samtidigt pekar författarna på att Moskvas allt mer aggressiva agerande i Östersjöområdet har som syfte att aktivt motarbeta det svensk-finska närmandet till Nato, särskilt avseende medlemskap i alliansen.

Om detta blir framgångsrikt kommer, menar Rand-forskarna, de baltiska staternas förtroende för Nato att undermineras. Sverige och Finland har av geopolitiska skäl blivit allt viktigare för försvaret av Baltikum, vilket innebär att om en konflikt i Baltikum inträffar blir Sverige och Finland indragna redan från början. Detta är ett nytt läge jämfört med det kalla kriget.

Att denna typ av studier nu återkommer beror på att den amerikanska säkerhetspolitiken i det långa loppet styrs av de geopolitiska problem som uppträder i världen. Under många år uppfattade amerikanska beslutsfattare inte att sådana fanns i Europa. Nu har man tänkt om – och det är tur för Europa.

MIKE WINNERSTIG är fil dr i statsvetenskap, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien och forskningsledare vid FOI.