Gästinlägg: Hugemark varnar för självavskräckning

Visst finns det militära lösningar, inte bara politiska

Två välmenande ”sanningar” hörs allt som oftast i resonemangen om de konflikter som nu upptar vårt intresse. Jag sätter ordet inom citationstecken, eftersom det på sin höjd är halvsanningar, farliga att ta ad notam.

Den första är ”Det finns ingen militär lösning, bara en politisk”. Det är en truism som tillåts undanskymma det faktum att parter i en konflikt kan ha helt olika syn på vilken roll militära medel ska ha för att nå denna politiska lösning – och vilket som är deras mål. I kraft av denna floskel tilläts krigen i det före detta Jugoslavien skörda en förfärande mängd offer.

De flesta inser idag att det inte finns någon chans att med diplomati få IS att sluta mörda. Men i fallet Ukraina klamrar sig västliga ledare fast vid en naiv tro på att Putin kan förmås till en politisk lösning som innebär Ukrainas politiska suveränitet och territoriella integritet. Eller de kanske inte tror det? Är de kanske benägna att upprepa ”München”, att – för att tala med Churchill – välja skam för att slippa krig? Tror de att Putin kommer att avstå från det medel han skaffat sig prerogativ att använda: krig? En politisk lösning är möjlig bara om den angripne inte besegras militärt.

Därmed över till den andra ”sanningen”, uttryckt i sin mest naiva form av Fredrik Reinfeldt vid Krim-ockupationen: ”Våld föder våld” (sagt i samma veva som han uttalade förståelse för Putin och avslöjade total säkerhetspolitisk oförståelse). Den nu aktuella tillämpningen är påståendet att militär hjälp till Ukraina skulle eskalera konflikten.

Situationen är hjärtskärande hemsk och absurd. I Irak får den lagliga regimen med all rätt militärt bistånd i kampen mot IS, svenska instruktörer, tyska vapen, kurdiska marktrupper och allierat attackflyg. I Europa vägrar omvärlden att ge ett enda vapen till det ukrainska försvaret – för övrigt en av de försvarsmakter som flitigast deltagit i FN:s fredsfrämjande operationer. Och president Obama fortsätter sin vana trogen att uttala hot utan täckning.

Rädslan att provocera har i alla tider lett många i fördärvet. I samma ögonblick vi uttalar att egna försvarsåtgärder kan provocera motparten har vi gjort ett självuppfyllande påstående. Det innehåller underförstått tanken att motparten har rätt att känna sig hotad. Och han missar inte chansen att bygga på vår självavskräckning. Angriparen har skaffat sig monopol på att använda militära medel.

I Ukraina-fallet hamnade väst på det sluttande planet redan vid Natos Bukarest-möte 2008 när Georgien och Ukraina inte kom med i Membership Action Plan (MAP). Därmed accepterades implicit Rysslands pretentioner på en intressesfär. Färden nedför fortsatte med enfaldiga uttalanden om diplomatisk upptrappning i stället för militär upptrappning i samband med Krim-ockupationen och öppna deklarationer från västs ledare att militär hjälp mot invasionen i östra Ukraina inte var aktuell.

Att man nu vägrar ge Ukraina möjlighet att försvara sitt oberoende är en logisk följd av denna självavskräckning. Det försvaras med ett argument som i förstone låter högst plausibelt: vapenhjälp leder till att Ryssland eskalerar insatsen och det förbättrar inte läget. Men det man då egentligen säger är att vi måste ge Putin möjligheten till militär seger utan att han behöver sätta in större styrkor.

Ett annat argument är att det hjälper Putin att utmåla väst som ett hot. Men det påstådda hotet utnyttjar han redan fullt ut.

Det finns naturligtvis ingen garanti för att mer vapen till Ukraina skulle hejda invasionen, men det skulle öka den ryska osäkerheten, kanske stärka den inre oppositionen, när det ryska folket blir varse att landet faktiskt för krig mot Ukraina. Putin kan inte ösa in hur mycket trupp som helst om han vill upprätthålla skenet av att det bara är ryska frivilliga i Donbass. Utebliven väpnad hjälp till Ukraina ger däremot klarsignal till Putin att fortsätta med en militär lösning på sitt problem: att fasciststaten riskerar att få ett demokratiskt Ukraina som granne.

BO HUGEMARK är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Lästips! Fil dr Stefan Olsson, tidigare chef för tankesmedjan Frivärld, utreder läget i försvarsfinansieringsfrågan på sin blogg.