Kalla kriget i kyligt Bryssel

Inget töväder när krigsvindar blåser från öster

BRYSSEL Putins sändebud Konstantin Kossatjev avbryter de andra talarna i panelen, håller egna anföranden istället för att svara på frågor och uppträder överhuvudtaget så arrogant som en representant för Europas nya härskarmakt förväntas göra för att demonstrera överlägsenhet. Platsen är väl vald, den stora säkerhetskonferensen Brussels Forum som ordnas för tionde året i regi av German Marshall Fund.

Nej, Ryssland har inte angripit något grannland. Nej, det finns inga ryska soldater i Ukraina. Nej, Ryssland har aldrig utpekat Nato som fiende. Inför hundratals experter och säkerhetspolitiker från väst som invänder högljutt talar Kossatjev uppenbart mot bättre vetande, trots att hans högste chef just har bekräftat alltsammans.

Det vore skrattretande om han inte också plötsligt hade ställt en fråga till Natos generalsekreterare: ”Tänker ni bomba oss om det blir cyberkrig?”. Sådan är den mentalitet som nu styr aggressionspolitiken i vårt närområde.

Det nya kalla kriget talar sitt tydliga språk; Kreml har övergivit normalt diplomatiskt umgänge, oavsett vem som verkligen har makten i den ”djupa staten” bakom Putin. ”De vill skrämma och förolämpa” tror mina tillfälliga lunchvänner från Georgien, Ukraina och Moldavien.

De lever i den verkliga verkligheten alltför nära Ryssland, på en högre medvetandenivå än den som präglar en svensk försvarsdebatt som kommit så långt i återtåget att det mest äventyrliga som kan företas på vägen bort från den falska neutraliteten är att ge Gotland ett försvar igen.

De förbereder fler heta krig, herrarna i Kreml. Det är därför Litauen har återinfört värnplikten och delat ut broschyren ”Om kriget kommer” till alla hushåll. I Polen visar mätningar att andelen av befolkningen som betraktar Ryssland som ett militärt hot på ett år stigit från 15 till 50 procent, vilket ökat tillströmningen av frivilliga till paramilitär träning.

Det sker mot bakgrund av en ytterligare försämring av säkerhetsläget i vårt närområde. På annat sätt kan man inte tolka den stora oannonserade snabbövning som Ryssland genomfört i veckan. Avsikten var att överraska Nato med att visa hur en fullskalig konfrontation kan se ut, därav det substantiella pådraget med kärnvapenbestyckade ubåtar, missiler och strategiskt bombflyg i framskjutna positioner vid Natogränser, inklusive Krim. Plus 76 000 soldater, över 3 000 fordon, ett 70-tal fartyg och hundratals plan.

Enligt försvarsminister Sjojgu omfattar planeringen anfall mot bland annat Baltikum, om någon nu trodde annat. Allt tillkännagivet i samband med firandet av ettårsdagen för annekteringen av Krim, ackompanjerat av Putins uttalande att ”ryssar och ukrainare är ett folk”. Ett folk, i ett rike, under en ledare?

Men det finns ingen anledning till oro; Sveriges beredskap är god och vårt förhållande till främmande makt är gott. Eller?

Och så har vi ju en skyddsängel, EU:s ”utrikesminister” Federica Mogherini, vars främsta merit för uppdraget enligt Bryssels lokalblad European Voice var bristande erfarenhet efter ett halvår som Italiens yngsta utrikesminister genom tiderna. Som sådan kritiserades hon för att vara ”alltför vänstervriden, pro-rysk, tunn och naiv”.

Vid Brysselkonferensen beklagade f d ungkommunisten Mogherini kalla kriget-stämningen, nu när läget i Ukraina hade blivit ”så mycket bättre”. På fullt allvar uttryckte hon förhoppningen att stämningen snart skulle gå över, kanske var det en ”generationsfråga”. Arma Europa.

MATS JOHANSSON

Följ även flödet på min blogg Kommentator.

Lästips! I Newsweek berättar Elisabeth Braw historien om hur Norge hjälper den ryska marinen.