Gästinlägg: Magnus Nordenman om Baltikum

I Washington oroas man över läget på Natos norra flank, Baltikum

Baltikum och säkerheten kring Östersjöområdet har återigen hamnat i USA:s blickfång i och med Ukrainakrisen och ökad rysk militär närvaro och aktivitet i regionen. I detta sammanhang bör man notera att amerikanska medier förundrade sig över den svenska ubåtsjakten i oktober förra året och spekulerade i om den var ett tecken på att kallare säkerhetspolitiska vindar var på väg in över den nordisk-baltiska regionen.

Baltikum betyder mycket för Washington, i både utrikes- och försvarspolitiska termer. I Washington står Baltikum som en tidig symbol för det transatlantiska projektet efter kalla kriget att införliva östra Europa i den europeiska och transatlantiska gemenskapen i form av Nato- och EU-medlemskap.

I Baltikum arbetade USA och de nordiska länderna i nära samarbete under det tidiga 1990-talet för att på fredlig och stabil väg få ut den ryska militär som fortfarande var baserad i Baltikum efter baltstaternas självständighet, samt for att påbörja bygget av Estlands, Lettlands, och Litauens försvarsmakter som senare skulle utgöra grunden for deras Nato-medlemskap.

Carl Bildts och Sveriges nära samarbete med Washington under denna period var centralt för denna utveckling. Sedan dess har baltstaterna varit entusiastiska Nato-medlemmar, och även bidragit så gott man kunnat till operationer som är viktiga för USA, som Nato-insatsen i Afghanistan.

Idag oroar sig fler och fler i Washington för att denna nordisk-baltiska succé for euro-atlantisk integration hotas av Putins aggression i Ukraina, i och med att den också ifrågasätter den större europeiska säkerhetsordningen. Det har heller inte undgått Washington att baltstaternas situation på vissa sätt påminner om den i Ukraina, med stark rysk närvaro via företag och investeringar, och en betydande rysk minoritet i staterna.

USA har redan reagerat på det förändrade säkerhetsläget i den nordisk-baltiska regionen, med Obamas besök i Tallinn kort före Nato-toppmötet i Wales förra året, samt genom att skicka amerikanskt infanteri till Baltikum för att öva med baltiska allierade. Och man kan räkna med framtida amerikanska förbandsrotationer genom Baltikum för att visa amerikansk närvaro och bygga interoperabilitet med baltiska förband.

Få om ingen i Washington tror på allvar att Ryssland skulle försöka invadera Baltikum på traditionellt manér. Det skulle resultera i skarpt och resolut agerande från USA:s sida med överlägsna militära medel. Men genom att skapa politiska kriser, göra hotfulla uttalanden och visa sin nya militära makt, samt skapa oro med hjälp av icke-statliga grupperingar skulle Kreml kunna få de baltiska staterna i gungning och även sprida tvivel och tvekan om Natos förmåga att agera i ett krisläge. Natos före detta generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen varnade för denna utveckling för några veckor sedan.

Men Baltikum har även betydelse för USA utanför Natos och Europas ramar. USA står också för en global ordning, som till stor del har underbyggts av USA-drivna allianser och partnerskap runtom i världen. Där ingår inte bara Nato och baltstaterna, utan också länder som Japan, Sydkorea, och Australien. Och om amerikanska försvarsåtaganden i Baltikum ses som ostadiga kan det få effekter ända bort till Stilla Havet, vars säkerhetspolitiska läge också är på väg att förändras tack vare Kinas alltmer aggressiva uppträdande i sydkinesiska sjön.

Washington är övertygat om att länder som Kina noga följer USA:s reaktion på Ukrainakriget, och hur USA tänker stödja sina allierade under denna turbulenta period. Från Washingtons perspektiv är alltså vad som händer kring Östersjön de närmaste månaderna och åren inte bara av vikt för nordisk-baltisk säkerhet, utan även viktigt för fortlevnaden av den nuvarande europeiska säkerhetsordningen. En kris i Sveriges närområde kan även ge ekon till andra sidan jorden.

MAGNUS NORDENMAN är ställföreträdande chef för Brent Scowcroft Center on International Security vid tankesmedjan Atlantic Council i Washington, DC.

Lästips! I World Affairs Journal skriver Vladimir Kara-Murza om rysk infiltration i Baltikum och minskat stöd för invasionen i Ukraina.