Gästinlägg: Lars Ekeman om vänstern och försvaret

Alliansfriheten som utopi

”Sveriges försvars- och säkerhetspolitik ska vara att värna vårt lands säkerhet. Det kräver en modern försvarsmakt som har förmågan att möta de olika former av hot som vårt land kan ställas inför, men som också har möjlighet att vara en fredsbevarande kraft i andra delar av jorden”.

Så presenterar Vänsterpartiet – i ett särskilt försvarspolitiska uttalande av partistyrelsen – sin grundläggande försvarspolitiska ståndpunkt. Så långt håller nog alla med. Men i likhet med Miljöpartiet saknas en uppfattning om försvarets organisation, antal brigader, flygdivisioner och marina enheter. Det som är hårdvaran i försvarsmakten.

I försvarsberedningens slutrapport Försvaret av Sverige utvecklar vänsterpartiet i en reservation sin linje. Det är en omfattande och bra genomgång av flera områden och det är lätt att förstå i vilka avseenden man vill ha en annan utveckling. Fundamentet för försvars- och säkerhetspolitiken är kravet på militär alliansfrihet.

I det försvarspolitiska uttalandet slås det fast att:

”Vårt lands säkerhet förutsätter också en aktiv, självständig utrikespolitik med ett brett engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt, för kvinnors frigörelse och global, social rättvisa, för nedrustning, minskad vapenhandel och ett internationellt förbud mot massförintelsevapen”.

Detta förutsätter, enligt partiet, en militär alliansfrihet.

Det andra tunga skälet är mer ideologiskt och principiellt. Överstatlighet leder till polarisering och ökad spänning. Därför menar man att samarbetet inom EU så långt som möjlig ska vara mellan stater. Och Nato?

Det här är Vänsterpartiets version av Nato som den presenteras i reservationen i Försvarsberedningen rapport:

”Nato är en militär försvarsallians, med kärnvapen, som ställer krav på sina medlemmar vilket påverkar våra möjligheter att, som nation, verka för en fredligare utveckling i världen.”

Man är också kritisk till att Nato i hög grad är influerat av USA, som är ett land ”som många gånger har andra syften med sitt agerande än att skapa fred”.

I själva verket är dock Nato en demokratisk sammanslutning av demokratiska stater. Nato är solidarisk till FN och hänvisar och ansluter till FN-stadgan. Varje medlem har formellt samma grad av inflytande i Natorådet, där beslut fattas i konsensus.

Rätten till självförsvar i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan är den folkrättsliga grunden för artikel fem om kollektivt försvar. Den säger vidare att varje medlem har att individuellt eller tillsammans med övriga medlemmar vidta sådana åtgärder som återställer fred och säkerhet inkluderande, om så behövs, med vapenmakt.

Man kan ju fråga sig visionen om att ”verka för fred och säkerhet” verkligen inte kan nås genom andra medel än alliansfrihet? Både Danmark och Norge är Natomedlemmar. Finns det exempel på att t ex Norge har förhindrats av sitt Natomedlemskap att verka för en fredligare utveckling i världen?

Uppenbarligen ser Vänsterpartiet inte något som helst säkerhetspolitiskt värde i Natos existens. Inte ens i det nuvarande försämrade säkerhetspolitiska läget. För svensk del behöver vi dock ställa frågan om inte den militära alliansfriheten i själva verket utgör en större risk än de nackdelar som finns med att överge denna? Nackdelar som Vänsterpartiet för övrigt aldrig redovisar.

Alliansfriheten har tjänat oss väl konstaterar man nöjt, men hur väl tjänar den oss i dag? Är den över huvud taget möjlig, även om försvaret förstärks med Försvarsmaktens önskade 16 miljarder kronor?

Vänsterpartiets försvarsinriktning ger intryck av folkförsvar med betänkligt låg grad av högteknologi. Hemvärnet med ökad utbildning och förstärkning med luftvärn ska kunna utgöra den första försvarslinjen. Man ansluter till IO 14 med diskuterar inte den prestanda som organisationen kan utveckla även mot en högst begränsad motståndare.

Men ett så litet försvaret skapar helt enkelt inte förutsättningar för en militär alliansfrihet. Det har alltför stora brister för att vi på egen hand ska kunna stå emot hot ifrån dagens aggressiva ryska regim. Vi klarar ju inte ens i fredstid av att avvisa ubåtar vid gränsen.

Sverige saknar dessutom en annan förutsättning för militär alliansfrihet. Det handlar om utvecklingen av alltmer tekniskt komplicerade och dyrbara vapensystem som kräver en hög grad av samarbete och gemensam finansiering. Det är något som i sin tur leder till ömsesidiga beroendeförhållanden.

Under kalla kriget var Sverige helt beroende av amerikansk teknologi för att kunna hålla igång de mer avancerade vapensystemen. Även om Vänsterpartiet nu förordar en satsning på svensk försvarsindustri kommer vi inte ifrån att teknologiberoende av USA och andra länder har ökat ytterligare. Vänsterpartiets försvarsindustrisatsning förslår inte långt.

Under andra världskriget var en verklig alliansfrihet knappt möjlig. Under kalla kriget existerade den i inte verkligheten. I dag är den en utopi.

LARS EKEMAN
Oberoende debattör
Tidigare generalsekreterare i Folk och Försvar

Läs också Ekeman om miljöpartiets försvarspolitik.