Litauen firar friheten men…

Kan balterna lita på västs handlingskraft?

VILNIUS. Det är 25 år sedan vårt grannland Litauen befriade sig från det kommunistiska förtrycket under sovjetisk ockupation. Självständighetsförklaringen undertecknades av ett folkvalt parlament med Vytautas Landsbergis i ledningen den 11 mars 1990, en dag att minnas.

Vi jublade i Stockholm där Måndagsrörelsen till stöd för Baltikums befrielse sedan höll möten på Norrmalmstorg varje måndag i 79 veckor 1990-1991 under ledning av Gunnar Hökmark och Peter Luksep (M), Andres Küng och Håkan Holmberg (FP).

Men friheten vanns inte utan blodspillan; den 13 januari 1991 dödades 23 och skadades 900 vid rysk massaker på civila vid kampen om TV-tornet och parlamentet. Det var till slutet vad den sönderfallande sovjetdiktaturen i Moskva hade att erbjuda grannfolket efter decennier av fängslanden, deportationer och avrättningar av hundratusenden.

Nationaldagsfirandet är viktigt i en stolt nation som vet vad frihet betyder, när man har upplevt motsatsen. Utrikesminister Linas Linkevicius tvekar inte om enighetens betydelse för den mörkare framtid som väntar efter Ukrainakriget. Inför journalister och opinionsbildare från hela västvärlden klargör han att någon återvändo till normala relationer med Putins Ryssland inte längre är möjliga, inte efter Kremls invasion i Georgien 2008 och erövring av Krim och östra Ukraina 2014. V

Vi inleder minneskvällen i parlamentet, där man sparat kulhålen från 1991, med en tyst minut för en ryss, den mördade demokraten Boris Nemtsov. Emanuelis Zingeris, en av hjältarna från den baltiska frihetskampen, hade inbjudit just honom att inviga ett parlamentariskt forum för demokrati, och vad hade varit mer lämpligt än att anförtro just Putins huvudmotståndare denna hedersuppgift.

Det gick inte att ta miste på vännen Zingeris känslor denna kväll, lika litet som dagarna i Stockholm 1991 när han och kolleger från Estland och Lettland sammanträdde som exilregeringar på tankesmedjan Timbro på flykt under en väntan på sovjetisk återockupation av Baltikum.

Dessbättre tog historien inte den vägen, men efter ett kvartssekel är det sorgligt att med värdarna för frihetsfirandet behöva konstatera att ett nytt mörkare kapitel i historieboken är på väg att skrivas. Balterna gör sig inga illusioner. Här tror man inte på en feministisk oberoende utrikespolitik i allianslöshet utan på upprustning och Natomedlemskap. Som vanligt tackar man för den svenska solidaritetsdeklarationen men undrar fortfarande med vad konungariket avser att komma till hjälp i händelse av ofred? Får de svenska stridsflygplanen då landa på Natobaserna?

Just nu behövs det inte, eftersom Nato härom dagen inledde operation Atlantic Resolve med 3 000 amerikanska soldater på plats i de baltiska staterna och marinövningar i Svarta havet. Det känns tryggt att den ryska aggressionen i Ukraina åtminstone får någon liten motvikt i närområdet, låt vara symbolisk.

Den ryska forskaren Lilia Sjevtsova är inte imponerad. Med utsikt från tankesmedjor runtom i världen har hon länge kritiserat västledare för att underskatta Kremls avsikter och med ett saktfärdigt agerande förvärra säkerhetsläget.

Vid ett seminarium om rysk desinformation som ett vapen i det nya kalla kriget talade hon om ett sovande EU, ett passivt Nato och ett ointresserat USA som låter Moskvaregimen missbruka friheten i väst för den egna propagandan.

Flera veterankorrespondenter från ledande västmedier vittnade om redaktioners oförmåga att hantera kampanjerna; istället för fakta söker man balans mellan lögn och sanning, som vore det två likvärdiga parter som förhandlade om resultatet i nyhetsförmedlingen. Det kan heller inte uteslutas att det finns en ovilja att ta ställning för sanningen hos många västjournalister som privat har en antiamerikansk hållning; Aftonbladets kulturredaktion har många motsvarigheter runtom i Europa.

Det går inte att ta miste på omslaget i stämningsläget hos våra grannar på andra sidan Östersjön. Inte så att de tvekar över demokratins och marknadsekonomins långsiktiga livskraft i försvaret mot Moskvaregimen, men västs passivitet i Georgien och Ukraina väcker för dem obehagliga minnen från det 70-tal då västledarna mentalt såg på de ockuperade staterna i öst som en naturlig del av sovjetimperiet.

Nu är vi där igen; kan balterna lita på deras efterträdare?

MATS JOHANSSON

Lästips! Professor Anders Törnvall har publicerat en rapport om ett Stasiprojekt i Sverige, Svensklärarna i DDR, för tankesmedjan Frivärld.

Följ även flödet på min blogg Kommentator!