Gästinlägg: Krister Thelin vill ha värnplikt

Vänsterpartiet gör rätt som kräver värnplikten åter

Vårt försvars- och säkerhetspolitiska läge inger bekymmer. För oss som minns 60-talets militära försvar är saknaden stor; vår “krigsmakt” (den hette så, innan det mer vänliga “försvarsmakt” blev à la mode) räknades då till Europas starkaste, till sjöss, i luften och som landbaserat invasionsförsvar. Det var resultatet av en upprustning som började runt 1938, för att återta vad som lagts ner 1925, och var i full funktion runt 1955. Det tog alltså cirka 17 år att komma i kapp.

Då var vi hjälpta av att ha undsluppit världskrigets fasor och av behovet att på egna ben (nåja, de särskilda relationerna till väst och Nato bidrog) stå starka mellan blocken under kalla kriget; vår försvarsindustri blomstrade också som en betydande exportfaktor.

Vad nu? Om vi får tro malicen – och ÖB – klarar vi kanske att hålla Arlanda, tills det första reportageteamet från CNN anlänt, och det gamla “hangarfartyget” Gotland ligger dekommissionerat och naket; det är bara att kliva ombord. Värnplikten är avskaffad till förmån för en yrkesarmé som huvudsakligen tränas för insatser utom riket. Och det är ingen trängsel i rekryteringslokalerna precis.

Även de mest önskedrömmande fredsälskande politiker börjar dock så smått i ljuset av rysk aggression inse att något måste göras. Det av ålder mest försvarsvänliga partiet abdikerade i frågan någon gång 2007, då försvarsminister Odenberg avgick, sedan han insett att det var finansminister Borg som var den egentlige ministern – med statsministerns goda minne.

Nu pågår nämligen krig i vårt närområde (eller för att tala i moderna termer: en internationell väpnad konflikt) där Ryssland är i färd med att lägga beslag på ytterligare delar av Ukraina, efter den lyckade men folkrättsvidriga annekteringen av Krim. Frågan om vårt medlemskap i Nato ligger inlåst i det gamla giftskåpet som snickrades ihop under kalla kriget. Alliansen lyfte inte ett finger för att låsa upp det under sina åtta år, vilket gör att dess morska tonläge nu i opposition klingar en smula falskt. (Heder dock åt ett dödsföraktande Folkparti som håller Nato-fanan högt.)

Vi kan nu förutse inhemska politiska gräl om försvarsbudgetens storlek och lite valium i form av mycket tal om finsk-svenskt försvarssamarbete; kanske kan vi hänga i Finlands rockskört när de tar klivet in i Nato? Vår beredskap att ”slåss till sista finne” är alltså fortfarande god.

Detta mitt lilla bidrag till den försvarspolitiska diskussionen syftar till att stödja Vänsterpartiet. De gamla kommunisterna har nyligen i riksdagen motionerat om att återinföra värnplikten. De har rätt. Alldeles oavsett vad som sker i övrigt behöver vi återknyta till den folkliga förankring som ett värnpliktssystem skapar. Alla unga svenska män och kvinnor bör mönstra och få fullgöra militärtjänst eller civilförsvarstjänst under en begränsad tid.

Syftet skall inte vara att bygga upp ett nytt invasionsförsvar baserat på kadrer av värnpliktiga eller en ”levée en masse”. I stället bör det ses som komplement till det högteknologiska professionella försvar som vi behöver. Med en grundutbildning på tre-fem månader kan alla bibringas vissa personliga färdigheter och insikter, att nyttiggöras efter selektion, krigsplacering och vidareutbildning som en värdefull reserv. Rekryteringsbasen breddas och personalförsörjningen för yrkesförsvaret underlättas.

Invändningar finns förstås: plikt och tvång är principiellt fel (liksom skatt, får man förstå) och kostnaderna blir stora, för den enskilde och för det allmänna. Sant, men det skall ses i ljuset av fördelarna utöver försvarstillskottet: ett stärkt medborgerligt samhällsansvar och markerad nationell gemenskap. Grundutbildningen blir en nyttig inskolning, inte minst av testosteronstinna unga män, i en uniform miljö som inte känner några sociala eller etniska skillnader.

Det är kanske inte främst en ökad nationell ansvarskänsla och social fostran som väglett Jonas Sjöstedt och de andra motionärerna, men även reformerade kommunister kan alltså ha mer rätt än de förstår.

Krister Thelin är domare, tidigare statssekreterare i Justitiedepartementet när Gun Hellsvik (M) var justitieminister.

Lästips! Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark kommenterar Miljöpartiets Natoskräck i Svensk Tidskrift.