Gästinlägg: Ekeman om Grön försvarspolitik

Miljöpartiet vill slippa ta ansvar

Vilken försvarspolitik företräder miljöpartiet? Har partiet någon bestämd uppfattning om försvarets organisation, antal brigader, flygdivisioner och marina enheter? Det är trots allt frågeställningar som utgör själva kärnan i försvarspolitiken – det militära försvarets uppgifter, organisation och prestanda.

Den bild som partiet ger av försvarspolitiken i sitt partiprogram, i överenskommelsen med socialdemokraterna om regeringens politik och i andra dokument, är diffus. Den är generell och översiktlig – med beskrivningar och målsättningar som de flesta håller med om. Det vill säga så länge som man förbiser den bistra verklighet som uppstått under den senaste tolv månadernas händelser i Ukraina. Och inte bara där.

Det är en utveckling som många har varnat för. Rysslands val att med militära maktmedel förändra Europas gränser och framprovocera ett lågskaligt krig, har förändrat vår verklighet.

Det är en annan säkerhetspolitisk situation som nu framträder. Den kräver avståndstagande och kritik mot Ryssland. Den kräver även en mer insiktsfull säkerhetspolitisk diskussion – där den viktigaste frågan är den om medlemskap i Nato. Vårt nuvarande försvarspolitiska koncept går i otakt med verkligheten.

Till den frågan har regeringspartiet de gröna inget att bidra med.

På nätet har försvars- och säkerhetspolitik ingen plats på miljöpartiets första sida ”Om vår politik”. Man får klicka sig fram till rubriken ”Fred och Försvar” och där meddelas att ”Sveriges försvarspolitik behöver ställas om för att hantera de verkliga hot vi står inför”. I det ingår bland annat ett stärkt internationellt fredsarbete. Sverige ska vara militärt alliansfritt. Försvaret ska ställas om för hantera den moderna hotbilden, som i grön tappning utgörs av pandemier, miljöförstöring, direkta konsekvenser av den globala uppvärmningen, teknologiska katastrofer som härdsmältor, terrorism, organiserad brottslighet och cyberattacker. Risken för militära hot och konflikter både i Sveriges närområde och längre bort finns inte med i miljöpartiets hotbild.

I partiets valmanifest 2014 ingår ungefär samma saker. I partiprogrammet återfinns möjligen en sorts försvarspolitisk inriktning under rubriken Fred och Säkerhet. Där sägs att

”Militära insatser kan dock rättfärdigas då förebyggande åtgärder misslyckats och det är det enda medlet för att förhindra ytterligare kränkningar av de mänskliga rättigheterna och lidande.”

Vidare att:

”Vår militära beredskap ska syfta till att kunna genomföra internationella insatser och att bibehålla kunskap om nya hot i framtiden skulle riktas mot Sverige”.

Det är det närmaste som man kan förknippa med en försvarspolitisk uppfattning.

En slutsats är att det saknas en konkret bild av direkta militära hot i miljöpartiets beskrivning av den egna politiken. För att få svar tvingas man gå till den senaste försvarsberedningens rapport, som innehåller både en försvarspolitisk analys och konkreta försvarspolitiska förslag. I en reservation säger sig partiet dela ”huvuddelen av den säkerhetspolitiska analysen och stora delar av försvarsberedningens rapport”. En bra formulering om man vill slippa att ta ansvar.

Man är emellertid kritisk mot införskaffandet av ytterligare tio JAS 39E samt en ny generation ubåtar, A 26. Dessa inköp borde ytterligare beredas. Hur ska man tolka det? Är det så att de försvarspolitiker som partiet har, hyser en skräck för att tala om för partiets medlemmar och sympatisörer hur det verkligen är? I regeringsöverenskommelsen med socialdemokraterna är man däremot överens om att försvaret ska förstärkas genom att Försvarsberedningens förslag genomförs.

Vad Miljöpartiet egentligen tänker och har för åsikt om det militära försvaret, dess uppgifter, organisation och prestanda är alltså höljt i dunkel. Det är går inte att förstå vad partiet egentligen har för åsikt i dessa frågor. Än mindre hur man föreställer sig den strategiska och politiska kontext som utgör själva grunden för försvarsorganisationens utformning.

I Aftonbladet 16/2 finns en artikel som tar upp Expressens uppgifter om att UD gett efter för den ryska ambassadörens krav på att inga svenska JAS plan ska landa i Estland under den kommande flygövningen tillsammans med USA och Finland i mars/april. Hur relevanta Expressens uppgifter är låter vi vara osagt. Det intressanta är hur de grönas utrikespolitiska talesperson, Valter Mutt ,väljer att kommentera saken:

”Det jag främst reagerar mot är att Sverige, som ska vara en alliansfri nation, har bilaterala samövningar med USA, även om det här sker med Finland.”

Den första frågan som infinner sig är om alliansfriheten i sig omöjliggör övningar med USA och i så fall varför? Vidare, undrar man hur miljöpartiet och Walter Mutt egentligen ser på världen. Det verkar som om Krim och Ukraina passerat förbi helt obemärkt.

Sverige har att förhålla sig till en politisk elit i Ryssland som använder sig av militärt våld för att bejaka sina egna intressen. Borde det då inte vara allvarligare att landets utrikesminister (vilket jag i och för sig har svårt att tro) viker sig för krav framställda av Rysslands ambassadör, än att torgföra åsikten att alliansfriheten inte tillåter flygövningar med USA.

Med en framtida hotbild av klimathot, pandemier, terrorism och IT relaterade hot men där Krim och Ukraina inte ingår, kan det militära försvaret lika gärna avskaffas. Menar miljöpartiet verkligen det?

LARS EKEMAN

Oberoende debattör

Fd generalsekreterare i Folk och Försvar