Gästinlägg: Hugemark om Ukraina

Desinformatsia om Ukrainakriget i Sveriges Radio

I Minsk möttes ledarna för angriparstaten Ryssland, offret för angreppet Ukraina och två ängsliga ledare för europeiska stormakter. Inför mötet hade Sveriges Radio (P 1) i onsdags ett inslag med deltagande av sin Moskva-korrespondent och professorn i teologisk etik, forskningsledare vid Centrum för Rysslandsstudier i Uppsala Universitet, Elena Namli.

Det blev ett förvirrande inslag. Maria Persson Löfgren var som vanligt saklig och kunnig. Det var inte Elena Namli. Hennes mest uppseendeväckande uttalande var att hon var glad över att Putin inte erkände att det fanns rysk trupp i Ukraina. För om han gjorde det skulle vi ha fullskaligt krig. En helt revolutionerande säkerhetspolitisk teori av etikprofessorn: Lögnen som fredsgaranti.

Men kanske hon menade att det i själva verket inte fanns rysk trupp där ännu. För det talar att hon såg en stor risk för att varken Moskva eller Kiev hade kontroll över styrkorna, vilket skulle äventyra eld upphör. Ett påstående som Maria Persson Löfgren kraftfullt bestred.

Det farligaste fredshotet enligt Namli var dock den amerikanska kongressens uttalande för att ge Ukraina pansarvärnsvapen. Detta samtidigt som ytterligare ryska pansarförband passerar in i Ukraina.

 Elena Namli, född i Sovjetunionen 1966, tog teologie doktorsexamen i Uppsala 2000. Hon har skrivit åtskilligt om religion, politik och mänskliga rättigheter i Ryssland. Varför hon tillfrågas om Rysslands krig mot Ukraina är oklart. Kanske på grund av en artikel i SvT Opinion den 17 november 2014, med den vilseledande rubriken ”SVT – dras inte med i Rysslands propagandakrig”.

Den handlar inte om att Rysslands propaganda skulle vara lögnaktig utan om att vi inte ska bry oss om Sergej Markovs hotfulla uttalanden mot de baltiska staterna i intervjuer i Svenska Dagbladet och SvT. Ty Markov är inte alls talesman för sin regering som han framställs som, hävdar Namli. I stället för att lyssna på honom och på alarmistiskt tal från baltiska ledare ska vi lugnt analysera vad sanningsvittnena Putin och Lavrov sagt i sina officiella tal.

Lyckligtvis ger radions och TV:s korrespondenter på plats gott om fakta för att motverka desinformation från olika håll. Det vill till, ty den ryska, enastående lögnaktiga propagandan skördar offer på många håll, inte bara i Ryssland.

En effekt är ordvalet i media, även svenska. Här talas ofta om konflikten i östra Ukraina, separatiststyrkor, i stället för rysk invasion och ryska styrkor. Det skapas en bild av två lika goda kålsupare som måste tvingas till förhandlingsbordet. ”Det finns ingen militär lösning”, ekar politiker. Vilket tyvärr Putin hela tiden är inställd på att få.

Han har också lyckats plantera föreställningen att det är livsfarligt att beväpna offret, vilket skulle ge honom själv legitim rätt att börja skjuta vilt omkring sig. Namli är inte ensam om den synen, den delas av de flesta europeiska regeringar (t o m av den finska, som tycks ha glömt Finlands upplevelser vintern 1939).

Man kan diskutera värdet av den försiktiga hjälp som förordas. Det är kanske för sent och för litet. Men rädslan att ge vapen skickar en otvetydig signal till Putin: nu är det fritt fram för alla nödvändiga militära ryska aktioner mot Ukraina.

BO HUGEMARK

Överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

Lästips! En annan rysk röst – med klarare verklighetsbild – är den oberoende forskaren Lilia Sjevtsova vid Brookings Institution. I en tidskriftsartikel skriver hon att grundproblemet i Ukrainakriget är att ”väst vägrar att erkänna att detta inte är en regional kris utan konfrontation mellan antagonistiska system” och att Kreml har lyckats etablera ”självskyddande mekanismer” i väst.